Bank: Kan avgöra var AIK är på väg
Nabil Bahoui visar varför han är en supertalang, och AIK vinner en fotbollsmatch.
Det kan avgöra var AIK är på väg i allsvenskan.
Det borde inte avgöra var AIK är på väg som klubb.
Investera ett par miljarder, bygg i plast och betong, ordna tak som går att öppna och gräs som allra oftast går att spela på.
Det betyder ändå ingenting.
Det är människorna på läktarna som är blodsystemet i en arena, och varken i AIK eller HIF mår de särskilt bra för närvarande.
En söndagsmatch på Friends Arena kändes som en krampaktig kamp, det var blekt och luftigt från läktare som var halvtomma (12 512) snarare än halvfulla, och en statisk fotbollsmatch mellan två lag som varje kväll går och lägger sig och tänker på poäng, och varje morgon vaknar och tänker på samma sak.
Henrik Larsson har bett om tid i Helsingborg, helt enkelt eftersom det inte finns några andra alternativ. De ska vara tillbaka om två år, under tiden vill de lära sig saker.
Mot AIK fortsatte Larsson med sitt semiholländska 5-2-3, ett lågt spelande reaktivt system för att hantera AIK:s kantspel (med Nabil Bahoui tillbaka).
Det gav matchens nycklar.
För HIF handlade det om att få upp ytterbackarna Krafth/Uronen i anfallsspelet och kunna vända på dem. De lyckades sällan med det.
För AIK handlade det om att utmana med snabba bollförflyttningar, inlägg och skott utifrån. De lyckades emellanåt.
AIK fick må bra i fyra minuter
Det stora misslyckandet för AIK hittills i år är att de fått ut så lite av sin starka anfallsuppsättning. Henok Goitom har inte fått uppbackningen han behöver, Mohamed Bangura har inte fått matchningen, supertalangen Nabil Bahoui har varken haft friska ben eller ett fokuserat huvud.
Det har funnits individuella problem, och det har funnits kollektiva som syntes även mot Helsingborg.
Utan konstruktiva, offensiva ytterbackar tvingas anfallarna att starta nästan alla anfall felvända och försöka hitta egna lösningar. Det är för få riktade inlägg, för få kvalitativa överlappningar, för lite fart över huvud taget. Haukur Hauksson testar bakom en fint och fritt vandrande Johan Blomberg, men lyckas sällan. Alex Pereira – vänsterback mot HIF – har helt enkelt inte nivån.
Så AIK gruffade och knuffade, stretade och slet, men behövde en straff för att göra 1–0.
Robin Simovic praoade som mittback efter en defensiv hörna, gav Henok Goitom chansen att falla – och man ska inte ge Henok Goitom chansen. Nabil Bahoui satte straffen, och AIK fick må bra i fyra minuter.
Inte i fem.
I paus var Real Madrid-reserven Eero Markkanen ute på innerplan i strumplösa lågskor, för att hälsa på sin gamla hemmapublik, och svara på ett par frågor.
Så, vad skiljer egentligen spansk fotboll från allsvenskan?
– Det är mer tekniskt i Spanien, erkände Markkanen.
Och jo, visst.
Nils-Eric Johansson hade precis gett bort ett uppspel, Patrik Carlgren hade placerat sig ett par meter för långt fram, Emil Krafth hade slagit ett superinlägg och Simovic hade nickat in 1–1.
Med en halvlek kvar stod AIK och vägde, på fler sätt än ett.
Larssons HIF har ju trummat in ett budskap om var de är och vart de är på väg. AIK är och förblir bakbundet av en självbild som säger att det viktigaste, näst viktigaste och tredje viktigaste är att vinna matcher.
Gör man det är man bäst i världen.
Gör man inte det ska tränaren bort, sportchefen sparkas, spelarna säljas och arenan brännas ner. Gör man inte det spelar det ingen roll att satsningen på ungt och eget är något att vara stolta över, att truppen är full av genuina AIK:are, eller att man blivit ett tryggt topplag sett över flera säsonger. I går avslöjade Sportbladet att AIK valt att hoppa av Pride-tåget efter fem år, klubbens värdegrund ska vara tre ord lång:
Vi. Ska. Vinna.
Det kallas internationella kvalitéer
Andreas Alm satt alltså väldigt löst efter 45 spelade minuter, och han förtjänar kritik för mycket. De taktiska valen (Ofori på en kant, Goitom isolerad längst fram) under säsongen har svajat, men han har också varit ett banbrytande bevis på en klubb som vill tänka längre än 90 minuter.
Ska han få sparken – jag tycker inte det – ska det inte vara för att det blåser från Norra stå.
AIK vann inte mittfältet mot HIF, de fick det gratis, och till slut vann de matchen fullkomligt solklart, efter att ha haft 26 avslut över 90 minuter. HIF var likblekt och passivt, hade svårt att djupledsutnyttja det hav av ytor som AIK-pressen bjöd på.
– Det krävs mod för att spela fotboll, och det har vi inte idag, sa Henrik Larsson efteråt, men det kan höra ihop med att själva strategin var så defensivt balanserad.
Ändå och trots allt så var det en undantagsspelare som behövdes för att slå knock out på HIF.
Nabil Bahoui borde bli så bra. Han har på så många sätt det som kallas internationella kvalitéer, sådana som syns även när han själv knappt syns.
Efter 66 minuter skar Bahoui in från sin vänsterkant och böjde in ett drömmål i bortre hörnet. Ett par minuter senare vandrade Henok Goitom hem, rullade ut till Pereira, och så kunde Mohamed Bangura avsluta ett superanfall med att nicka in 3–1.
Helsingborgs IF förlorade igen, kaptenen Peter Larsson fick rött kort och de såg aldrig ut som att de trodde att de kunde utmana, men de har sin linje alldeles oavsett.
AIK vann, så allt är lugnt – hela vägen fram till nästa match.