Frändén: Zlatans ande hänger kvar
Är PSG ett lag som har något att göra i Europas blickfång?
PARIS. Sommarlovet är över, men stiltjen ligger som ett tjockt lock över Paris.
Strax därunder hänger två ytterst obekväma frågor inför mötet med Arsenal:
Är PSG ett lag som har något att göra i Europas blickfång?
Om inte – är det någon som överhuvud taget bryr sig längre?
Ett envist högtryck ligger och dallrar över Paris sedan ett par veckor. I de välbärgade Boulogne-kvarteren rastar blaserade parisiskor välfriserade småhundar i skuggan av betongklossen Parc des Princes. Dagen före match tyder inte mycket på att omgångens största Champions League-match ska gå av stapeln här i morgon. Och i ärlighetens namn har parisarna goda skäl att inte gå ner i spagat över den stundande säsongen i Europa.
Paris Saint-Germain har firat ett ovanligt lågmält sommarlov, sett till klubbens normala pr-ambitioner. Man har fyllt på med en komplementspelare i varje lagdel, där Thomas Meunier sprungit vilse, Grzegorz Krychowiak stått för säsongens tavla och chansspelaren Hatem Ben Arfa har lämnat kvar målsinnet någonstans på franska rivieran. Möjligen i Mario Balotellis ägo.
Förlusten mot Monaco häromsistens följdes av poängtapp mot Saint-Etienne i helgen och vid sidan av planen har PSG förlorat en symboliskt tung strid mot sina gamla ultras. Efter att ha blockerat 15 supportrar med matchbiljett från att ta sig in på arenan under 2014 dömdes klubben förra veckan att betala ut skadestånd på 30 000 euro.
Allt har verkligen sett ganska bedrövligt ut fram till nu. Och utan Zlatan Ibrahimovic och David Luiz kan man med fog befara att Paris Saint-Germain vare sig har kvalitet eller krull nog att sticka ut Europa i år.
Dessutom är det är tveksamt om någon utanför den närmsta kretsen riktigt bryr sig.
Zlatans ande hänger kvar över Paris
Utan självlysande karaktärer som Zlatan blir PSG:s öde i det stora perifert, alldeles oavsett hur blågula glasögon man använder. Finansiellt dopade klubbar, dem vi gärna förser med suffixet ”projekt”, har kommit och gått de senaste åren utan att den traditionella fotbollspubliken brytt sig nämnvärt. Deras uppgång och fall blir snarare skadeglad bekräftelse för fotbollens puritaner på att framgång inte går att köpa över en natt eller ett år.
Ibrahimovics ande hänger kvar över Paris, hans namn dök upp i var och varannan fråga i går. PSG:s ledning vill starta en ”ny cykel” utan megalomaniska anfallsstjärnor halvvägs in i medelåldern, men under transfersfönstrets sista veckor kändes utsagorna allt mer desperata. Edinson Cavani har haft hela sommaren på sig att ställa in skyttet från den eftertraktade centrala anfallspositionen, utan att övertyga en enda gång.
Unai Emery – också det en besynnerligt anonym tränarvärvning för en klubb med PSG:s ambitioner – bad om tålamod dagen före match. Han gjorde det på stapplande franska, förutom vid ett par tillfällen, då han bytte till modersmålet:
– Jag är tränare. Jag är Unai Emery. Jag har varit tränare i tolv år och vet vad det innebär med press och krav.
Det var kanske inte en så dramaturgiskt fulländad punchline som han önskat, men PSG:s spanske tränare har inte så mycket konkret att hålla sig i efter ligastarten.
Wenger behöver ingen mikrofon
Arsène Wenger fastnade i Paris rusningstrafik och var grovt försenad till sin presskonferens. Å andra sidan behöver han inte en mikrofon för att förmedla sina visioner längre.
Om det är svårt att veta vad PSG är 2016 är det desto lättare med Arsenal: Ett bollvårdande gäng med underhållningspotential som skickligt undviker de stora titlarna. Under sensommaren har de också undvikit att ta nödvändiga poäng för att hålla jämna steg med övriga engelska titaner.
I kväll är de lika desperata som motståndarna att motbevisa olyckskorparna, men där upphör också likheterna.
Arsène Wenger fick frågan om han, som konsekvent vägrat bygga sin trupp kring feta sommartransfers, ser något mervärde i att slå PSG, som hela tiden resonerat tvärtom. Men Premier Leagues meste fransman kliver sällan i mediala fällor och gårdagen var inget undantag.
– Det här är en viktig match för oss rent sportsligt, men inte symbolmässigt.
Rent faktiskt står vi inför ett ställningskrig med oviss utgång, mellan två lag i desperat behov av tre poäng och lite arbetsro.
Det finns sämre förutsättningar för rolig fotboll.