Månsson: ”Helt rätt att tillåta bengalerna”

Ett genombrott för vår supporterkultur

Slaget är inte vunnet, kriget är definitivt inte över, men nog var det här ett genombrott för vår supporterkultur.

Dagens besked från Sef var lika oväntat som glädjande.

Alla vinner på att vi legaliserar pyroteknik på läktarna.

helskärm

Är bengaler farliga?

Ska de vara förbjudna?

Eller hör de rentav till?

Åsikterna i pyrodebatten har varit många och högljudda de senaste åren, men diskussionen har sällan varit särskilt nyanserad.
Om jag tittar i min mejlkorg så är det ett enda virrvarv av fördomar, polariseringar och skjuta från höften-argument.

Så vad har vi att förhålla oss till?

Först och främst: bengaler är förbjudna, men de finns överallt. Reglerna, säkerhetsåtgärderna och visiteringen har inte fått bort dem från arenorna. När AIK, Göteborg eller Malmö spelar brinner det nästan alltid på läktarna, oftast före match, ibland under den.

Att tro att de går att lagstifta bort är mer än lovligt naivt.

Det har testats länge på alla tänkbara sätt: det gick inte.

Säkrare på läktarna

Första skälet för en legalisering: det blir säkrare om vi hittar en organiserad form istället för att det spontanbrinner i en folksamling.

Jag litar på SFSU:s ordförande Tony Ernst när han säger att SKL, Statens kriminaltekniska laboratorium, kommit fram till att röken från bengalerna faktiskt inte är farlig – vi borde få det svart på vitt relativt snart.

SFSU, förresten. Den nationella supporterorgansationen har blivit allt mer inflytelserik på senare år, vilket är glädjande. Tidigare har det saknats en enande, demokratisk röst för fotbollsfansen, men det är deras kamp som har lett fram till testerna i höst.

SFSU är en maktfaktor – Sef är lyhörda.

Det är också glädjande, efter den tragiska allsvenska premiärhelgen där en Djurgården-supporter dog i Helsingborg har många fruktat en mer repressiv politik.

Istället för att fokusera på de verkliga problemen: hårdare tag över hela linjen. Skrota ståplats, höj biljettpriserna, bötfäll klubbarna än mer, guilt by association.

Dubbelmoral

Det här är någonting annat, kanske till och med ett genombrott.

För många fotbollssupportrar är bengalerna viktiga, som stämningshöjare, som symbol för supporterkulturen, för känslorna för ett lag och friheten att leva ut dem.

Själv har jag aldrig haft några planer på att tända en bengal, men jag respekterar de som tänker annorlunda.

Och det går inte att bortse från dubbelmoralen.

När C More marknadsför sina sändningar från allsvenskan brukar det vara klipp från läktaren – med tillhörande bengaler – som vevas.

När Sportbladet gör reklam för serien: samma sak.

När förbundet visar klipp för företag eller journalister från en kall höstmatch på Tele2 arena för att lyfta fram Produkten Svensk Fotboll: bengaler.

Höstens pyrotester går även hand i hand med den nya, rimligare lagstiftningen kring arrangörens ansvar. Tidigare har bötessystemet utgått från vad som har hänt istället för vad klubbarna har gjort.

En klubb som har uppfyllt föreskrifterna till punkt och pricka har bötfälls om bengaler brunnit eller föremål kastats in. Och omvänt, en klubb som struntat i alla regler har sluppit straff om ingenting råkade hända just den gången.

Samarbete rätta vägen

Allt frid och fröjd, med andra ord?

Så lätt är det förstås inte. Om bengalerna tillåts blir det i bästa fall säkrare på fotbollsarenorna, men det betyder inte att alla problem är ur världen. Legaliseringen av pyroteknik får inte bort hatet och våldet runt fotbollen, det är en annan fråga som kräver andra åtgärder.

Men kvällens nyhet är ett steg mot en mer verserad debatt där fotbollen i utgångsläget är en tillgång mer än en belastning.

Jag hoppas också att polisen lägger prestigen – jag upplever att den är stor – åt sidan. Jag har all förståelse för att deras arbete runt fotbollen många gånger är komplicerad och krävande, men ett samarbete måste alltid vara den rätta vägen.