Bank: Malmö brottades bra – problemet var att de inte försökte att knocka
BORÅS. Roland Nilsson red in i Borås, efter en lång vinters grundkurs.
Nu för tiden har han ett fotbollslag med sig, och det blev en fin duell.
Synd bara att Nilsson lät pistolerna sitta kvar i hölstret.
Jag hade läst om det, och jag hade sett det själv – men det kan ju inte skada att fråga mannen med Borås bästa fotbollsögon.
– Jo, sa Anders Svensson, de är riktigt bra i år där inne.
Med ”de” menade han Malmö FF.
Med ”där inne” menade han på det centrala mittfältet.
Och så är det ju. Det har tagit oförskämt lång tid för MFF att få ihop elva lösa bitar till ett lag där var och en har en vettig arbetsbeskrivning, men nu verkar de stå där och då jobbar de stenhårt.
Tillräckligt för att jobba ner Öis. Bra nog för att stjäla tre poäng av Häcken och AIK.
Men i Borås? Under årets första tuffa tenta? Om Elfsborg var en brottare i fjol så är de en boxare i år – tuffare när de går fram men mer sårbara för knockout-slag.
Hade inga vapen på planen
Malmö FF kom till Borås och brottades riktigt, riktigt bra.
Roland Nilsson hade petat hårdingen Robert Åhman Persson, för att kunna spela in Wilton Figueiredo, men MFF vann mitten ändå i första halvlek.
Hur? Tja, Daniel Andersson var Daniel Andersson. Och Labinot Harbuzi gjorde en halvlek där han varierade perfekt mellan att smeka bollen och att trycka till den som om den kom från Eurosport.
Tillsammans samlade de boll och lät MFF ställa om bakom Elfsborgs hyperoffensiva ytterbackar (de har sin utgångsposition femton meter högre än i fjol).
Problemet var att MFF inte ens försökte knocka, att de inte hade några vapen med sig in på planen.
När bollen hamnade hos Guillermo Molins (oftast) eller Jeff Aubynn på de öppna kanterna så fanns inte en himmelsblå i straffområdet.
Den bortre yttern löpte inte in, och de centrala spelarna (Ofere och Figueiredo) var mest intresserade av att spela felvända.
Ofere gjorde sitt jobb, han är mest av allt en bra bamsebuffel. Wilton Figueiredo letade efter bollen istället för efter ytorna, som den sortens spelare ofta gör när de inte är helt i form.
Under hela första halvlek – då Malmö var väldigt, väldigt bra – skapade MFF bara två bra chanser, och de kom i samma moment – efter en felpassning av en Elfsborgsspelare.
Samtidigt satt elvispen Daniel Larsson på läktaren (sliten, ett svullet knä) och den mehmetiske magikern Agon Mehmeti på bänken. Där fanns farten. Där fanns knockout-slagen.
Elfsborg gjorde färre misstag
Jag har ju en teori om att Roland Nilsson är en skicklig tränare och instruktör, att han känner igen ett förberett och organiserat lag när han ser det – men att han däremot har stora brister som matchcoach.
Nu har han hunnit förbereda sitt lag. Det är ordentligt organiserat. Men inget lag i Sverige kommer till Borås och slår IF Elfsborg på ren grundkompetens. Har man anfallsvapen så måste man använda vartenda ett av dem – och inte bara sista kvarten.
Nu vann Elfsborg med 1–0, mest för att de gjorde färre misstag.
MFF missade markering på en hörna, Mathias Florén fick fritt gå upp mellan Harbuzi och Ulrich Vinzents, och i det sällskapet skulle till och med Hanna Ljungberg se ut som John Terry i luften.
Med målet i ryggen kunde Elfsborg fuska bort femtio minuter mitt i matchen.
Daniel Mobaeck är så samvetsgrann i sitt försvarsjobb att man blir tårögd, och efter paus ägnade en lika lutheranskt laglojal Anders Svensson sig enbart åt att spela presspel, vinna boll och stressa livslusten ur Labinot Harbuzi och resten av Malmös mittfält.
Sedan stod han i omklädningsrummet och berömde dem, uppriktigt och generöst. Det sa på sätt och vis allt man behövde veta om matchen.
Malmö FF visade sina kvalitéer. Men det var Elfsborg som vann, som kunde stå och ge dem en uppmuntrande klapp på huvudet efteråt.