Dags för magister Söderbergs sista lektion med U21 – i att segra
BÅSTAD. Det närmar sig kläckningsdags i talangfabriken, så igår pratade vi om balans.
I ett par år har U21 lärt sig att våga och variera.
Nu är bara en lektion kvar, ett sista v:
Dags att vinna.
När förbundets informationsflödesstins Jonas Nystedt inleder presskonferensen på flådiga Hotell Skansen, alldeles nere vid tennisstadion, är det någon som fattas.
– Tommy kommer lite senare, säger Nystedt. Han är uppe på planen och hjälper till med materialet.
Ett personporträtt i det lilla. Men också en berättelse om både utveckling och konsekvens.
När Tommy Söderberg var U21-tränare i mitten av 90-talet ingick det i hans arbetsuppgifter att vara materialförvaltare. Organisationen var så liten, resurserna så små.
Nu surrar en enorm stab runt laget, Söderberg och Jörgen Lennartsson har precis skrivit på för två år till och talangerna är etablerade stjärnor i PSV och Groningen.
Allt är nytt. Men Tommy Söderberg plockar fortfarande in västarna.
Vi är inte så många här än – ett par tidningar, några tv-kameror – men Theo Walcott och Bojan Krkic har landat i Sverige, man har sålt 155 000 biljetter, och Premier League-diamanten i Martin Olssons örsnibb är större än Båstads centrecourt.
Stora stjärnor. Gigantisk turnering.
Ingen av spelarna i Sveriges U21 har varit med om det här förut. Ingen av dem har samlats, levt lägerliv med ett landslag i en månad, vässats mot världsspelare i en medial megaturnering.
Låt talangerna se Melwood
Här har de chansen: Mät upp avståndet, hur långt är det mellan Oss och Dom? Det bästa sättet att förstå vad som krävs för att bli en världsstjärna är att ställa sig bredvid en.
Svensk fotboll är, som rörelse, för rädd för det.
J-O Waldner låg på läger i Shanghai när han var 14, och blev den störste idrottsman vi någonsin haft. Han såg, registrerade, mätte upp avståndet – och bestämde sig för att gå om.
Skicka ut unga fotbollsspelare i världen, låt dem se La Masía, känna på Clairefontaine, se farten på Melwood och Carrington.
Jag säger det till den holistiske Söderberg, tänker att han kanske skulle backa från elittänkandet i det. Det gör han inte.
– Vi har ju upplevt det när vi är ute, säger han. Man kanske ska göra det i unga år. Få en bild av hur kraven ser ut. Vi är otroligt glada att ha fått möta Spanien, Italien... alltså, så här ser verkligheten ut.
”Reality check” heter det på engelska, när föreställningen krockar med verkligheten.
Nu väntar nya krav
Två av svensk talangutvecklings viktigaste reality checks har sett precis likadana ut.
Båda hette Frankrike.
För tolv-tretton år sen hade Sverige ett oerhört lovande U21-lag. Tommy Söderberg tog med sig dem till Auxerre, och såg dem springa rakt in i ett världslag. Thierry Henry gjorde små tekniska nummer på uppvärmningen som inte ens fanns på tv-spel på den tiden, sen körde han över Kalle Corneliusson med en mördarnick, och efter 90 minuter undrade spelarna vad som hänt.
Söderberg har berättat om den matchen hundratals gånger. I går gjorde han det igen.
– Daniel Andersson sa ”låt oss inspireras av det här laget, så här bra ska vi också kunna bli”.
På många sätt var den matchen en nyckel för den generationen. De såg, de mätte, de bestämde sig.
Och i fjol mötte Sveriges U21 Frankrike igen.
De hade ingen Titi Henry, men de hade ett knippe spelare jag sett vecka ut och vecka in i Ligue1, etablerade spelare; Gouffran, Loïc Remy, Yohann Pelé. Yones Kaboul som spelade för Tottenham.
Sverige såg, mätte, och blev bättre.
– I andra halvlek var vi starkare än dom. Rasmus Elm gick in och behärskade bollen bättre än någon i deras lag, säger Jörgen Lennartsson.
Matchen slutade 1–1, och sen dess har Sverige gått hela och obesegrade genom en handfull matcher mot det bästa U21-motstånd som finns i Europa.
Lennartsson pratar om utbildning, om att få fram en ny sorts svenska spelare, bättre passningsspelare, bättre på att anfalla mot samlade försvar.
I två år har de försökt lära spelarna det. Att våga, testa svårare lösningar, bli snabbare och modigare.
Och allt det är ju fint, men det har mest blivit oavgjort i alla de där toppmatcherna, och det här är något annat. Det är EM, mästerskap på hemmaplan, och nya krav.
– Det är klart att vi ska vinna våra matcher. Lagerbäck och a-landslaget har det kravet på sig hela tiden, i varje match. Vi ska utveckla spelare, men en del av utvecklingen är ju att få in vinnartänkandet i skallen, säger Lennartsson.
Bra det. Om det är något jag var lite orolig över med det här laget, och de här ledarna, så var det att det saknades en viss sorts kaxighet.
På tisdag möter de Vitryssland, vinner de inte där är de halvvägs ute ur EM direkt.
Vi kan väl kalla det ett läxförhör?