Asaharas tre tankar: Mysteriet Maguire
En Milanportugis fortsätter att imponera.
Samtidigt går det fortsatt att ställa frågetecken kring resliga försvarsklossar i både Manchester och Barcelona.
Här är Makoto Asaharas tre tankar från den gångna fotbollshelgen.
Mysteriet Maguire
Detta är långt i från någon unik fundering. Inte en särskilt ny sådan heller. Men vad är det egentligen som försiggår i Manchester Uniteds backlinje för tillfället?
Lagkaptenen och miljardmannen Harry Maguire ska för det första vara glad att hans högst bisarra försvarsäventyr i slutet av 1–1-drabbningen mot Southampton inte renderade i en straff för gästerna.
För det andra – vad gör han?
Den engelska landslagsbacken har under en längre tid nu agerat likt han plötsligt blivit av med all form av motorikförmåga över en natt. Varje aktion känns chansartad och klumpig. Osäker som en tonåring i målbrottet på ett högstadiedisko snarare än så säker och trygg som en försvarsklippa i ett Manchester United borde och ska vara. En konstant säkerhetsrisk som borde ligga väldigt, väldigt nära en petning till en avbytarbänk.
Även om Maguires smidighet aldrig varit hans stora styrka så vet vi alla att han egentligen är betydligt bättre än detta.
Att tro att United, hur värvningsdesperata de än må ha varit efter en försvarsgeneral den där sommaren 2019, värvat en så pass säckförklädd gris som det just nu verkar är befängt.
Så vad är det som inte stämmer? Självförtroendet? Tyngden av kaptensbindeln? Inställningen? En förbannelse från grekiska gudar från antiken?
Jag vill fortfarande envist beskriva Harry Maguire som i grunden en bra mittback. Ingen miljardprislappsmittback per se, men kort och gott en bra mittback med styrkor i luftrum och duellspel. Som där och då var en vettig investering att göra för ett United i akut behov av just de styrkorna.
Dock testas den bilden för tillfället, och det till bristningsgränsen.
Rafa Leao – guldnyckel för Milan?
Napoli och Inter tog poäng av varandra. Atalanta och Juventus likaså.
Något som innebar att Serie A-helgen sammanfattningsvis blev en helg i AC Milans färger. 1–0-segern mot Sampdoria innebär att Milan nu plötsligt, för stunden, är i förarsätet i Scudettojakten igen.
Även om det ”bara” var med uddamålet man tog segern.
Men har man ett av fotbollsvärldens just nu allra intressantaste offensiva stjärnskott så har man.
Ja, jag är faktiskt villig att sträcka mig så långt i fallet Rafael Leao, 22.
Det kanske är så att man förförs av hans konstanta leende på läpparna när han får bollen vid fötterna med möjlighet att utmana. Det kanske är så att en spelare med de unika egenskaperna sticker ut extra mycket i ett lag där få andra offensiva spelare besitter hans teknik och speed en-mot-en.
Men just nu är ju också Rafael Leao en matchvinnare som få. Målet som avgjorde söndagens lunchdrabbning var ett klassiskt Leao-mål, där han med en kombination av löpstyrka, teknik och kyla gör det mer eller mindre på egen hand. Likt han låg bakom cupkrossen av Lazio i veckan.
Kombinera det med en sedvanligt nyttig Olivier Giroud (som är i storform han med) så har Milan en offensiv som mycket väl kan ta dem hela vägen.
Det kanske är att svära i kyrkan att skriva detta på svenska – men Zlatan Ibrahimovic är faktiskt inte detta Milans största guldnyckel för tillfället.
Gerard Pique – ett hinder för ”den nye Pique”?
Att Barcelona uppvaktade Manchester Citys unge spanjor, tillika tidigare Barcelonaprodukt, Eric Garcia under hela säsongen 2020/2021 var ganska uppenbart.
Liknelserna med Gerard Piques resa från La Masia, via Manchester, till Barças A-lag, var trots allt slående. Att vilja försöka upprepa historien, och på så vis få in en naturlig ersättare till en numer åldrad Pique, kändes som en självklar väg att gå.
Och till slut kom Garcia också under sommaren, på fri transfer.
Väl på plats i Barcelona kan man dock fråga sig om det verkligen var en så enkel ekvation som tänkt.
Försvarsspelet i samband med Raul de Tomas mål i 2–2-derbyt mot Espanyol lämnade väldigt mycket att önska. Och faktum är att 21-åringen sett ganska svajig ut i allmänhet sedan återkomsten till Katalonien.
Det ska dock sägas till den unge Garcias försvar att han kommit till ett betydligt mindre städat bord än vad en 21-årig Gerard Pique gjorde 2008. Då kom han trots allt rakt in i ett välfungerande Barcelona och fick verktygen att leverera från start.
Ett Barcelona med Carles Puyol i hjärtat av försvaret.
Pique själv, numer 35 år gammal, har inte ens varit nära att kunna bidra med samma trygghet.
Konstant frustrerad och inte alls lika vass som för några år sedan. I derbyt utvisad efter ett ilsket meningsutbyte och tuppfäktning med en 15 år yngre Nico Melamed.
Med andra ord – väldigt ”icke-Puyolskt”.
Det återstår fortfarande att se om Garcia kan bli en ny Pique på sikt – trots Pique i stället för Puyol som ledsagare.