Bank: Det här är Ibras lag. Det är inte bara publiken som skriker efter honom...
Det är kallt i skuggan av Zlatan, det behövde vi inte en stel och stilla 0–0-match för att förstå.
Däremot går det ju att styra hur stort man låter det där hålrummet bli.
Sverige har valt att vara Ibrahimovics lag, så här kan det se ut när han inte är med.
Han satte Frankrike på kartan, PSG fanns inte före honom, utan honom hade Volvo varit ett litet företag.
Zlatan Ibrahimovics sanningar om världen levereras allt som oftast med ett leende, men vissa av dem fäster ju.
Till exempel: Sveriges landslag är Zlatans lag.
Det är naturligt att det är så, det varken kan eller ska vara på något annat sätt, men det finns också grader i hur beroende ett helt solsystem gör sig av den där enda superstjärnan.
Nu för tiden låter landskampsspeakrar som hans privata klack-capos, man uppfinner hyllningsceremonier till hans ära, och publiken når inte längre sitt röstmässiga klimax när John Guidetti nickskaver en stolpe – utan när Zlatan Ibrahimovics ansikte fladdrar förbi på storbildsskärmen.
Ibrahimovic är den störste. Men om han blir den ende?
Då ser det ut precis så här.
Sverige tog emot Slovenien i ett genrepsgenrep, skickade ut en b-uppställning i vad som var mer matchträning än träningsmatch, inför en gul publikvägg med stora, grå hål.
Det vore orättvist att inte först och främst förhålla sig till de förutsättningarna.
Bjöd på tidiga bolltapp
Det här var ett Sverige efter säsong, före ett EM, som ställdes mot kapabelt motstånd. Serie A:s sportchefer har klippkort till Slovenien, de har en av Europas intressantaste talangpooler där och om kapten Katanec någon gång får ihop all den där individuella kvalitén till ett lag är de ett test för de flesta.
Nu kröp de ihop i ett ganska lågt 4-3-3, gjorde det trångt och besvärligt, och kombinationsspelade sig ur press så fort som lille Kampl och store Ilicic kom i närheten av varandra.
Sverige? Jo, före paus såg de ut som ett avslappnat gäng på väg på seglarsemester på Marstrand, och då syftar jag inte enbart på de käcka reservtröjorna.
Jimmy Durmaz och Mikael Lustig bjöd på tidiga bolltapp, Pontus Wernblooms felprocent sköt i höjden (enligt statistikbyrån Instat slog han 69 procent av sina passningar rätt – hans näst sämsta notering på hela säsongen), och knappt ett enda anfall nådde fram till någon sorts slutprodukt.
Ett hafsigt hoprafsat lag var aldrig nära att bli mer än summan av sina delar.
Trots ett litet lyft efter paus (de fick, ironiskt nog, bättre kontroll på Kampl med Victor Nilsson Lindelöf som högerbacksvikarie) är det där den kollektiva analysen landar: i vad som kunde varit istället.
Om Zlatan Ibrahimovic eller, möjligen, Emir Kujovic, funnits längst fram hade de kunnat lyfta sig fram när nu passningsspelet hackade. Om Marcus Bergs löpegenskaper ersatt en hysteriskt matchotränad Isaac Kiese Thelin hade de kanske kunnat hitta fler offensiva spelvägar.
Det fanns en tid när man i alla fall visste att Sverige åtminstone och oavsett var ett lag som fungerade som ett lag.
Hiljemark och Guidetti?
Det här var mest av allt en provspelning för enskilda spelare, och i ärlighetens namn var det ganska få av dem som nådde högre än den omgivning de verkade i.
Andreas Isaksson var sitt vanliga landslagsjag, vilket är ohyggligt imponerande på sitt sätt. Emil Forsberg behövde en halvlek för att visa att han har egenskaper som gör honom viktig i ett EM-lag. Andreas Granqvist och Nilsson Lindelöf var bra individuellt, men har fortfarande inte nått hela vägen fram som försvarspar.
Oscar Hiljemark? John Guidetti? Ambitiösa, acceptabla.
Annars blev det som det blir när ett lag varken har ryggraden intakt eller lagpappan på plats.
Skeppet gick inte under, men lite för många fick slita lite för mycket för att ens hålla sig flytande.
Visslingar och burop
Jag kan på rak arm inte komma på en enda marginalspelare som tydligt förstärkte sina anspråk på en plats i en EM-elva. Som matchen formade sig, med begränsat tempo och ganska små ytor, var det Erkan Zengins inhopparkvalitéer som möjligen stärkte en aktie. Zengin var, som turkiska journalister skulle skrivit: ”som Maradona, Zidane och Messi, i en och samma sensuellt atletiska superkropp”.
Vi fick inga mål, vi fick knappt några svenska målchanser, vi fick visslingar och burop efter slutsignalen och en klocka som tickade ner nittio minuter mot EM utan att ta Sverige ett enda steg närmare EM-form.
Men Zlatan Ibrahimovic hyllades, Zlatan Ibrahimovic bejublades, Zlatan Ibrahimovic charmade, och Zlatan Ibrahimovic fick blommor för allt han gjort.
Möjligen fick han också en indikation av vad som krävs av honom om ett par veckor.
Det här är hans lag, det är inte bara publiken som skriker efter honom.
Här är Sveriges matcher i EM:
Sverige–Irland 1–1
17 juni (15.00): Sverige–Italien
22 juni:(21.00): Sverige–Belgien