Tillbaka till vardagen...

Peter Wennman

Smekmånaden över för Svennis – Man City är inte bättre än så här

Vi bockar och bugar för:

Timid manager i Premier League, alltid artig och lågmäld, iklädd glasögon.

Svennis, alltså?

Glöm det.

Sven-Göran Eriksson är denna dag inte värd att putsa skorna på Aston Villas Martin O´Neill.

Vi tar väl Manchester City först och konstaterar att smekmånaden är över nu, att Sven-Göran Erikssons i all hast ihopskrapade lag plötsligt står där mitt i verkligheten och inser vilken helvetes jobbig resa det här kommer att bli.

 Det är en sak att börja mot West Ham borta utan några som helst krav på sig och spela inspirerad vinna- eller försvinna-fotboll.

 Det är en sak att att möta en svag nykomling som Derby hemma.

 Det är en sak att spela mot topplag som Manchester United och Arsenal och veta exakt vad man har att rätta sig efter.

  Men det är nåt helt annat att möta den hårda vardagen i Premier League, i form av Blackburn borta, och plötsligt inte ha en aning om vad man sysslar med.

De gillade honom i England

Blackburn Rovers spelade, om vi ska vara ärliga, skiten ur Manchester City i går och 1–0-segern borde varit större.

Jag får flashbacks:

När Svennis blev förbundskapten i England fick han omedelbar respons från spelarna. De gillade honom. De trodde att han hade nån slags magisk förmåga. Många överpresterade. England startade bra under Svennis och började inte krokna förrän...ja, spelarna fattade att de egentligen inte var bättre än de varit tidigare.

Jag ser nu ett Manchester City som är på väg åt samma håll.

Efter en succéstart där halva England sjungit Svennis lovsång har verkligheten hunnit ikapp.

Rovers är ett bra lag

Jag tyckte City sög igår.

De spelade skitdålig fotboll. Jag fattade inte vad de var ute efter.

Vad VILLE Svennis och Hasse Backe med det här spelet? Vad försökte de uppnå? Varför fanns inte tillstymmelse till anfallsspel? Varför blev det inte en enda snabb spelvändning? Varför såg försvaret plötsligt lika stabbigt ut som i fjol? Varför såg hela Manchester City åter ut som det där sorgliga gänget från förra säsongen?

Vi kan alltid hävda att Blackburn är ett riktigt bra lag, för det är det ju, och att lirare som Roque Santa Cruz (åh, vilken skön värvning), Benni McCarthy, Morten Gamst Pedersen och David Bentley är ruskigt svåra att stoppa hemma på Ewood Park. Vi kan peka på det faktum att David Dunn, den rottweilern, vann nästan allt på mitten. Och vi kan påstå att mittbackarna Christopher Samba och Ryan Nelsen var bäst på plan.

Vi såg INTE den usle Ireland överhuvudtaget

Men det kommer ändå att handla om Man Citys oförmåga, om impotensen, om det fega, ängsliga, vilsna.

Vi såg en Dietmar Hamann som liknade en gammal vaktmästare som krattade löv på mitten, långsam, seg, sen i uppfattningen. Vi såg en talangfull Michael Johnson som byttes ut redan efter 30 minuter och tycktes helt förkrossad efter det. Vi såg en Rickard Dunne som innan han blev utvisad hade stora problem och var nära att göra självmål i gammal god stil. Vi såg en Kasper Schmeichel som på nytt var en katastrof i luftrummet och som är ligans mest överreklamerade spelare. Vi såg två ytterbackar, Vedran Corluca och Javier Garrido, som var bedrövliga. Vi såg en fjuttande Martin Petrov, som sköt ett skott och inget mer. Vi såg en duttande Elano som inte hade nån medspelare som förstod honom. Vi såg INTE den usle Stephen Ireland överhuvud taget, mer än i laguppställningen.

Vi noterade förstås att Svennis och Backe satt där på bänken och försökte förändra saker och ting via byten under matchens gång, men att de hade bakbundna händer. Citys trupp är helt enkelt för svag.

Löjligt att jämföra

Svennis lovade dyrt och heligt att det skulle köpas in fler spelare – en anfallare och en mittfältare – innan transferfönstret stängdes. Så skedde inte. Om det berodde på pengabrist eller nåt annat vet jag inte, men att City-optimismen fått sig en liten knäck är tydligt.

Det är rent löjligt att jämföra City med de bästa lagen i ligan. Det kommer att bli fritt fall i tabellen nu, ända tills transferfönstret öppnar igen i januari och Svennis kan handla fler spelare.

Roligare då en sån här dag att heta Martin O´Neill och coacha ett livligt, suget, inspirerat och fantasifullt Aston Villa.

2-0 mot Chelsea och jag säger bara...Ashley Young, världsklass!

José Mourinho satt i nån slags ny, bakåtkammad frisyr, en ”halv-Svennis”, och konstaterade att Frank Lampards sällsynta frånvaro var förödande för Chelsea och att de blå öppnat säsongen oväntat svagt.

Martin O´Neill puttade upp brillorna med pekfingret, höjde armarna i vädret och visade vem som var dagens kung i Premier League.