MAGISK FÖRLUST
De kramade kolbiten "svensk fotboll" så hårt att den blev en glänsande diamant
GÖTEBORG. Vi kan kalla det sorg, vi kan trä svordomar på pärlband och vi kan skrika om straffar rakt ut i natten – men det vore helt enkelt inte sant.
England 8, Sverige 7.
Om det här var en mardröm vill jag drömma den varje natt.
När allt är över sitter Marcus Berg kvar sist av alla. Han kastar en vattenflaska i gräset, han svär, han slår näven i backen.
EM har spottat ut honom, trots att han gett det precis allt han har. Trots sju mål, trots en magisk kväll, trots att solen skiner och hela Göteborg står upp och sjunger hans namn.
Så här ser inte förluster ut.
Så här ser det ut när ett gäng valpar från Torsby och Magra och Rosengård och Broakulla kramat kolbiten ”svensk fotboll” så hårt att den glänser som en diamant.
England 8, Sverige 7.
Vi kom till Gamla Ullevi för att se en match, men vi fick se två, tre stycken. Vi fick se ett barnsligt Sverige, ett magiskt Sverige, ett vuxet och tappert England, och till slut hade vi sett 120 minuter av historiens största landslagsdrama på svensk mark.
Första halvlek var en feber
För fyra år sen satt jag i Istanbul och såg Liverpool slå förnuftets gränser på käften i en Champions League-final mot Milan. 0–1 efter en minut, 0–3 i paus, 3–3 efter 90 minuter.
Jag visste att jag aldrig skulle få se det igen, men i går gjorde ett svenskt landslag om alltihop – utom det som räknas.
Första halvlek var en feber, med Sverige nedbäddat i sjukdomen som de haft hela EM: Att inte kunna försvara på fasta situationer.
Martin Cranie kan inte göra mål, han har gjort noll på 50 matcher som senior, men han fick göra 1–0 på hörna efter 53 sekunder. Efter 27 minuter fick Nedum Onuoha ta ner en hörna och slå in 2–0. Och när Theo Walcott lyrade in en andraboll efter en hörna tio minuter senare dyngade Mattias Bjärsmyr in den i eget mål av ren vana. Den skulle ju ändå dit.
Pojkar mot män 0–3.
Hem och gör läxor, Sverige.
Ola Toivonen hade varit lysande som target, Berg hade löpt på allt, Rasmus Elm var utmärkt första halvtimmen, Gustav Svensson var mittfältets bäste.
Strålade mot en bakgrund
Men för många hade försvunnit in i chockskador efter 0–1. Pontus Wernbloom saknades både i länkspelet framåt och kampspelet defensivt– och England hade straffat det stenhårt.
Det hade kunnat sluta så.
Med en sur smak i munnen, med tvivel på att vi verkligen sett rätt när vi tyckte oss se ett
nytt svenskt landslag med kvalité och karaktär. Med kritik mot felbeslutet att satsa på terriern Andreas Landgren och med Rasmus Bengtsson uthängd på tork efter sin sämsta halvlek i landslagskarriären.
Det gjorde inte det.
Det gjorde inte alls det.
För att en match ska bli magisk på riktigt räcker det inte att den strålar och brinner. Den måste också stråla mot en bakgrund, mot en historia som går utanför de 90 eller 120 minuterna.
Det här kunde blivit en tom berättelse om engelsk effektivitet och svensk blekhet. Istället kom den att handla om Istanbul 2005, om svensk fotbolls framtid, om Stuart Pearces skräck vid straffspark.
Vad man än säger om första halvlek så var inte England särskilt bra. Sverige var enda laget med tendenser till ett flödande anfallsspel – och i andra halvlek fick tendenserna huggtänder.
Jörgen Lennartsson kastade tryggheten i Mölndalsån och matchcoachade som en Hiddink.
In med en playmaker (Labinot Harbuzi), in med en huvudspelare (Guillermo Molins), in med en liten genikanin (Robin Söder) med totalansvar för vänsterkanten.
Och Miraklet tog mark.
1–3 (68) Berg. Molins, Malmö FF, trampar runt Kieran Gibbs, Arsenal, och Berg dunkar in inspelet med högern.
2–3 (75) Toivonen. Frispark från 20 meter, över muren och in i högra hörnet.
3–3 (81) Berg. Elm gör en roulette-fint och spelar ut till Molins som slår ett (för) långt inlägg. Robin Söder klackar ner bollen till Berg, som smäller in den i nättaket med vänstern.
Rasmus Elm hade ont i ljumsken, Ola Toivonen kunde knappt röra sig, Robin Söder var illa skadad (så småningom hjärtskärande illa). Men miraklet hade tagit mark, och nu gick det bärsärkargång.
Det spelade inte längre någon roll att Sverige bara hade sju-åtta friska spelare på planen, för det fanns bara ett lag kvar där.
Till slut fanns bara straffar kvar
Plötslig såg England ut som ett lag som bara hade sin fysik, överkört av ett tekniskt, positivt, löpande anfallslag.
Vi tar det igen: Ett tekniskt, positivt, löpande anfallslag. Sverige.
Mikael Lustig hade missat en superchans att avgöra, den oerhörde Marcus Berg hade nickat i ribban, Sverige hade haft chanser nog för att döda matchen tre gånger – men missat.
Till slut fanns bara straffarna kvar.
Då tittade jag på Stuart ”Psycho” Pearce istället.
I 19 år har han burit ett strafftrauma som ett spjut genom hjärtat. Det är därför han led så av strafförlusten mot Holland i förra EM, det är därför han låtit sina U21-spelare träna straffar i två år, det är därför han kartlagt alla EM:s straffläggare i förväg.
I en VM-semifinal 1990 slog Psycho en straff stenhårt mitt i mål – han såg Bodo Ilgner dyka åt höger, men rädda med benen.
I en EM-semifinal 2009 slår så Marcus Berg en straff stenhårt mitt i mål – han ser Joe Hart dyka åt höger, men rädda med benen.
England till final.
Cirkeln sluten.
När Guillermo Molins slår den sista straffen i stolpen tar Sveriges EM slut, men det är ett slut som ser ut som en början.
Med förlorare som är märkligt lika vinnare.