Bank: Spelare som Harbuzi ska lyfta svensk fotboll
BÅSTAD. Sverige går in i EM för att slå tre tuffa motståndare.
Labinot Harbuzi går in i EM för att slå hundra års historia.
Jag hoppas att han lyckas.
För varje dag som går, för varje match och träning man ser med det här laget blir det mer och mer tydligt att de verkligen menar allvar.
De vill passa fotboll. De vill driva upp tempot med mer kort spel än långt, och de vill lita på varandra.
Frågan är hur mycket de vill, hur mycket de vågar, och hur högt det låter när de krockar med verkligheten.
I går satt vi på en av de finaste små träläktare som finns i det här landet, på Örebäcksvallen i Båstad, med solen och en försvarsträning i ansiktet. På 80 minuter gjorde de två mål (Gustav Svensson och Marcus Berg), men Martin Olsson drog iväg på en fenomenal liten Messi-räd, så vi var rätt nöjda ändå.
Men mest tittade jag på Labinot Harbuzi.
Om jag häromdagen skrev om det särskilda i att Sverige går in i en stor turnering med två mittbackar i truppen som hellre dribblar än sparkar så är ju Harbuzi en påfågel i en skatbur.
Har inte kunnat missa Harbuzi
Ni har inte kunnat missa honom i vår.
Labinot mordhotar bloggare, Labinot slår i huvudet på Sturup, Labinots MFF-förhandlingar strandar, Labinot dansar genom allsvenskan som en läcker liten balkanfarbror med lambada-höfter och spelintelligens. Bättre i det lilla spelet än det stora, fortfarande, men med en perfekt känsla för spelrytm.
Sverige möter Vitryssland i morgon, på Labinot Harbuzis hemmaplan. Det är en tuff match, och jag undrar om ”Labbe” får plats i startelvan. Ska man läsa av det vi sett på träningarna har Jörgen Lennartsson två olika alternativ, med lite olika balans.
I den ena spelar Harbuzi bredvid Gustav Svensson, med Pontus Wernbloom som skuggspets bakom Marcus Berg. I den andra är mittfältet mer försvarsstarkt och fysiskt, med Wernbloom och Svensson bakom Berg/Ola Toivonen. De olika spelaregenskaperna gör att de olika uppställningarna ser mer olika ut på planen än på papper.
Sverige kan få utrymme
Vitryssland har ett knippe a-landslagsspelare, de har Bate-spelarnas Champions League-rutin och de har sitt passningsspel. Men om det är i någon match Sverige ska få utrymme för en playmaker-mittfältare så är det i den här.
Frågan är om det går.
Finns det plats för defensivt begränsade kreatörer på ett svenskt innermittfält? Labinot Harbuzi finns med i en U21-trupp, ska han ta ett steg till måste han göra upp med hela den svenska traditionen.
Och då måste man vara rätt bra. Inte ens Pär Zetterberg klarade det.
– Någon måste våga bryta det här mönstret också. De vanliga instruktionerna man får som mittfältare är att spela enkelt, att inte göra de exceptionella grejerna. Men ibland måste man bryta av också.
Labinot Harbuzi säger så. Han pratar om åren i Feyenoord, med tre-fyra pass i veckan som bara handlade om passningsfotboll, han berättar att han fortfarande spelar ”gårdafotboll” och vad det betyder för bolltryggheten,
Det är klart att det är spelare med den sortens kvalitéer och ambitioner som på sikt kan lyfta svensk fotboll. Men svenska landslag kommer inte att byta jämnt, de kommer inte att ge upp den organisatoriska, trygga grunden för att få lite större kreativitet. Det krävs mer, det krävs något exceptionellt.
Är Labinot Harbuzi exceptionell?
Nja, han är tillräckligt bra för att nosa på en ordinarie plats i ett U21-lag.
Vill han bryta med en evighetslång tradition är han bara vid steg ett på en väldigt lång resa.