Om det fungerar? Mohammed, 16, är inte ensam längre

Uppdaterad 2019-08-26 | Publicerad 2016-01-30

Nivas resa genom Sverige om fotboll och integration – del 1 av 5: AIK och ”Integration på riktigt”

AIK har bestämt sig för att vara en fotbollsklubb som verkligen gör skillnad, som bygger integration på riktigt.

Om det fungerar? Det finns ett enkelt sätt att svara på det.

För drygt fyra månader sedan var 16­-årige Mohammed Idris en ensamkommande flykting.

Han är inte ensam längre.

Följ ämnen
AIK Fotboll
Mohammedbrhan Idris, den ständigt leende 16­åringen som för enkelhetens skull bara kallas Mohammed. För bara ett halvår sedan satt han utsvulten och uttorkad på ett smugglarflak i Sahara­öknen.

En vanlig sporthall en vanlig onsdagseftermiddag och på sitt sätt en vanlig fotbollsträning för ett gäng vanliga tonårskillar.

Någon är igång med målmedvetna övningar en halvtimme innan passet ens börjar, men någon annan släntrar in lite för sent och ett par grabbar har glömt ombytet.

Vad hände egentligen med de där träningskläderna de fick i höstas? Ingen vet. Nu kommer en kille i Real Madrid­-tröja och en annan i ett ställ från Brommapojkarna. Jaja, det får passera.

Men Hammarby­-tröja? Nä, någonstans går ändå gränsen.

När allt kommer kring är ju det här ett AIK­-projekt, där en del av poängen är att lära sig vad som är okej i Sverige och vad som inte funkar här. Så en helvit t­-shirt fixas fram, de skämtsamma förmaningarna klaras av och träningen kan rulla igång.

Övningarna betas av, spelet flyter på. En vanlig fotbollsträning för ett gäng vanliga tonårskillar som livet försatt i extremt ovanliga situationer.

Alla har sin bakgrund, sina trauman. Där är han som fick hela sin familj mördad av talibanerna, och där är han som såg sin bästa vän rövas bort av IS när de blev överfallna i Irak.

Och där är Mohammedbrhan Idris, den ständigt leende 16­-åringen som för enkelhetens skull bara kallas Mohammed. För bara ett halvår sedan satt han utsvulten och uttorkad på ett smugglarflak i Sahara­-öknen och såg hur någon runt honom dog varje dag. Nu spelar han fotboll i Vasalundshallen, och vid ett spelavbrott vinkar han glatt till två rågblonda små killar på läktaren.

Åttaårige Morris och sexårige Zigge vinkar ivrigt tillbaka. De är Mohammed Idris två nya småbröder. Ungefär ett år har nu gått sedan han lämnade Eritrea och sin egen familj. Fotbollen i Sverige har givit honom en ny.

Mohammed Idris på träning i Vasalundshallen med AIK. Foto: Jimmy Wixtröm

Inne i AIK:s styrelserum pekar Stefan Jonasson på några bilder han har på sin mobiltelefon. En bild på tre mörkhåriga killar i tomteluvor, en annan på samma killar i AIK­-jackor.

– De där jackorna var tydligen det de verkligen önskade sig i julklapp, och då fick de det av sin fadderfamilj.

Jonasson klickar vidare. Formellt sett är han merchandiseansvarig i AIK, men det här är något som kommit att svälja en hel del av både hans tid och hans entusiasm.

– Jag ryser när jag visar det här... Ett litet axplock av bilder från julhelgerna. Här har de öppnat paket... Här sitter de och läser läxor, här är det någon som bäddar för att sova över... När jag ser det blir jag verkligen övertygad om att vi har något, om att vi är på rätt väg.

Konceptet börjar ta form

Det var i slutet av förra sommaren som AIK fick en förfrågan från Solna gymnasium. Skulle de möjligen kunna fixa lite träningsgrejer till skolans nyanlända flyktingar, kanske ordna med någon aktivitet?

Jo, det kunde de väl – men därutöver kunde de göra ännu mycket mer. Stefan Jonasson tog frågan vidare till AIK Fotbolls nytillträdde vd, Mikael Ahlerup, och i samtalen mellan dem började ett betydligt mer ambitiöst koncept ta form.

– Oavsett om det är affärer eller idrott har jag alltid haft devisen: ”Ska man göra något ska man göra det på riktigt, annars ska man fundera på att låta bli”. Och det var verkligen viktigt för oss att...

Mikael Ahlerup letar efter de rätta formuleringarna, noga med att inte förringa andras välvilja och insatser.

– Det finns ju massor med fina initiativ ute i landet där man bjuder flyktingar på ett evenemang, samlar in lite kläder eller bokar en timme i en sporthall. Vi högaktar det, men tror väl också att det ofta riskerar att stanna vid en punktinsats, ett tomtebloss. Där och då är det jättebra, men när det sedan brunnit ut så är det inte lika vackert. Då är det ingenting. Vi ville verkligen inte bara dela ut 28 biljetter, gå på en match och sedan säga tack­-och­-hej. Vi ville ta det ett steg längre.

Det självfinansierade projektet fick namnet ”Integration på riktigt”, och utgick från tanken på att vart och ett av Solna gymnasiums ensamkommande flyktingbarn skulle få en fadder ur AIK-familjen. Om det nu gick att få tag på tillräckligt många intresserade...?!

– Vi visste verkligen inte vad vi skulle vänta oss, men engagemanget var enormt. Vi hade en grupp på 30 flyktingungdomar, och med hjälp av Allmänna Supporterklubben fick vi snabbt ihop nästan 100 intresseanmälningar. Och de faddrar vi sedan valde ut kommer från hela spektrat, hela samhället. Det är familjer och ensamstående, det är hela vägen från en 18­-årig student till en högt uppsatt chefsekonom och en företags­-vd. Det är precis som det ser ut på läktaren.

Stefan Jonasson berättar vidare. Till att börja med skulle ungdomar och faddrar erbjudas möjligheten att tillsammans besöka klubbens olika sektioner, se deras matcher och prova på deras idrotter.

– Men det första som hände när vi träffades var att alla skrek ”fotboll”. De som kunde svenska sa ”fotboll”, de som inte kunde svenska sa också ”fotboll” på sitt språk eller visade en boll med kroppsspråket. Så vi insåg att vi fick lov att göra fotbollen till den självklara ryggraden i verksamheten, att be kommunen om hjälp med en stående träningstid.

Det viktigaste jobbet är gjort – en ingång i samhället

Efter drygt fyra månader expanderar projektet fortfarande. Just nu planeras det för både organiserad läxhjälp samt studiebesök och praktikplaceringar hos klubbens största sponsorer – men det allra viktigaste arbetet är redan gjort.

Kontakterna har förmedlats, aktiviteterna har arrangerats och mötena har ägt rum.

Flyktingungdomarna har fått en ingång till det svenska samhället, någon att ringa när det nya landet verkar svårbegripligt och någon som kan hjälpa till när hindren blir lite för höga.

– Här och nu står vi i ett läge där vårt land förändras väldigt snabbt, och för oss handlar det om att sätta vilken sorts fotbollsklubb vi då vill vara. Tycker vi att resultaten på planen är det enda som räknas, eller tror vi att vi dessutom kan hjälpa till som en viktig aktör i samhället? För mig är ju svaret solklart. Rätt hanterad kan fotbollen bli en av de enskilt viktigaste aktörerna när vi bygger det nya Sverige.

Och den tidstypiska cynismfrågan: What's in it for you?

– Jag kan lova dig att vi inte börjat i den änden. Vi gör inte det här av något som helst ekonomiskt skäl, utan vi går in i det med hjärta, smärta och kärlek. På jättekort tid har det vuxit upp en väldigt stark stolthet hos våra medarbetare runt detta. Sedan är min övertygelse att det händer bra saker för människor och företag som redan i grunden gör bra saker. Jag har varit med så länge att det är klart att jag inser att det i förlängningen också bygger en bra bild av AIK – men det är inte det som är syftet. Vi vill först hjälpa de här ungdomarna, och vi vill sedan att det ska sitta föreningar från Haparanda till Ystad och känna: ”Vänta, det där kan vi också göra”. Och i så fall... Wow, då har vi åstadkommit något, då har vi bidragit. Det skulle vara till oerhörd glädje för oss, och till oerhörd nytta för Sverige.

Hemma hos familen Bjerlestam i Solna. "I stort sett har Mohammed varit här varje dag de senaste två månaderna, och nu är vi mitt uppe i processen för att han ska kunna flytta hit på riktigt", säger Matilda Bjerlestam. Foto: Jimmy Wixtröm

Den så kallade Arenastaden i Solna börjar långsamt ta form. Rakt över gatan från AIK:s kansli ligger numera det överdådiga köpcentret Mall of Scandinavia, och rakt ovanpå det har det byggts en länga stadsradhus. Familjen Bjerlestam bor i ett av dem, och visar hur balkongen vetter rakt ut mot Friends Arena.

– Fryser barnen under första halvlek hinner vi hem för att hämta en extra tröja under pausen.

Den här fredagsförmiddagen är barnen i skolor och förskolor, men föräldrarna har skapat utrymmen i sina kalendrar för att berätta om bakgrunden till sitt nya livsläge.

Både Erik och Matilda Bjerlestam är framgångsrika och högpresterande, och socialstatistiskt sett skulle familjen sorteras in i en övre medelklass. Egentligen flyttade de till Stockholm för karriärernas skull, men som innebandyspelare på elitnivå passade Erik Bjerlestam även på att spela med AIK.

Åren gick och det ena ledde till det andra. Skåningarna blev stockholmare, i alla fall vad gäller idrottslojaliteter. Innebandyspelaren blev sportchefen som blev styrelseledamoten som nu också blivit tränare för ett av fotbollens pojklag. Ett barn blev två, och tre barn har nu blivit fyra.

Han behöver hjälp – det är inte svårare än så

I trappan upp till mellanvåningen hänger fortfarande stora pepparkakshjärtan kvar sedan julfirandet. De är sorterade i åldersordning; treåriga dottern Hollie längst ner, sedan sexårige Zigge, åttaårige Morris – och så sextonårige Mohammed.

– I stort sett har han väl varit här varje dag de senaste två månaderna, och nu är vi mitt uppe i processen för att Mohammed ska kunna flytta hit på riktigt. Våra barn tycker att det är så mysigt när han är här. Morris började tidigt säga: ”Snälla, snälla – kan han inte flytta hit? Han kan få mitt rum”. Och nu har pojkarna kommit överens om att de ska dela rum, så att Mohammed ska få ett eget.

Matilda Bjerlestam ler. När flyktingkrisen blev akut i höstas åkte hon till Budapest för att hjälpa till med mottagandet vid järnvägsstationen Keleti. Hennes insamling på sociala medier genererade snabbt ungefär 200 000 kronor.

– Jag är ganska spontan av mig, vill att saker verkligen ska bli gjorda. Den här resan bestämde jag att genomföra på söndagen, och så åkte jag på fredagen. Och när jag sedan kom tillbaka till Sverige var det här AIK­-projektet precis på väg att börja, så det kändes jättebra att komma in i det.

Varifrån kommer det humanitära engagemanget?

– Redan när jag var liten var Hässleholm väldigt mångkulturellt, och jag tyckte alltid att det var jättespännande att det fanns folk från alla håll i världen i min klass. Många andra var lite rädda och tog lite avstånd, men jag ville verkligen umgås med dem. Jag tyckte att det var jätteintressant, ville följa med dem hem varje dag och se vad de åt för konstig mat liksom... Så på så sätt har det alltid också varit en egoistisk grej – jag vill träffa människor från andra bakgrunder för att jag själv mår bra av det.

Erik Bjerlestam fyller i:

– Själv har jag fått det från idrotten, främst fotbollen. Jag var lagkapten när IFK Hässleholm gjorde en Tipselit­-satsning, och redan då hade vi två killar i Sierra Leone i laget. Det blev tidigt uppenbart för mig hur mycket mångfalden gav till oss, hur utvecklande det var för alla. Och det har jag sedan tagit med mig ut i det sociala livet, det civila livet – allt. I dag är det fullständigt självklart för mig.

Det blir snabbt tydligt att familjen Bjerlestam är av den där typen som hittar möjligheter där många andra istället ser problem.

För dem är det faktiskt ingen jättestor sak att mer eller mindre adoptera en 16­-årig eritrean. Han behöver hjälp, och de kan erbjuda den. Han behöver ett hem, och de har plats. Så oerhört mycket svårare än så behöver det faktiskt inte vara, menar Matilda Bjerlestam.

– Allt har bara vuxit fram naturligt. Vi har gjort det tydligt att han alltid är välkommen. När vi ska åka till Skåne över Lucia frågar vi om han vill följa med, och när vi ska fira nyår i Västerås frågar vi samma sak. Och eftersom han är världens mest nyfikna och positiva lilla kille brukar han alltid säga ja.

Det är väldigt mycket solsken i er berättelse. Har ni inte stött på svårigheter också?

– Egentligen inte. Han ville i och för sig inte vara här på själva julafton, trots att han varit med och klätt granen och sådär. I hans huvud har det varit en ganska stor grej, att vi ska tycka att det är ett problem att han är muslim eller att det på något sätt skulle framstå som att han själv är på väg att konvertera till kristendom. Han har börjat förstå att det handlar om tradition snarare än religion, men annars är det ju vanligare med fördomar och missuppfattningar från andra håll än hans... ”Är det inte sjukt jobbigt för er att han är muslim, att han ska be flera gånger om dagen?”. Det har ju kommit upp många gånger, men alltså... Var ligger det jobbiga i det?

Erik Bjerlestam poängterar att han inser att alla har olika livssituationer, att det inte är så att han uppmanar alla att ha en inneboende flykting. Men ett enkelt möte kan göra så stor skillnad, ett enda samtal kan betyda så mycket.

– Man ska ju inte bli avskräckt, utan utgå ifrån sina egna förutsättningar. Det här funkar för oss – för någon annan kanske det funkar att ta en kopp kaffe med en nyanländ en gång i månaden eller guida någon runt i Stockholm. Sånt kan också göra jättestor nytta. Bara AIK har 20 000 medlemmar, och styrkan hos oss kan få det här projektet att växa ännu mycket mer. Man pratar ofta om fotbollsföreningar som ska vara mer än bara en klubb. Det är Barcelona och det är Liverpool, och man kan väl diskutera vad som ligger i de där orden... För mig är det här att verkligen ta ansvar i samhället, för mig är det här att vara mer än en klubb.

Foto: Jimmy Wixtröm

När jag hälsar på i stadsradhuset nästa gång är hela familjen hemma. Det är måndagseftermiddag – de där timmarna efter skolan, före träningarna – och så mycket som är välbekant från andra idrottsfamiljer jag besökt.

Fotbollsskor och hockeyskydd i hallen, årtalet ”1891” på de små svartgula vantarna i korgen. ”Jake och piraterna” på Netflix, ett AIK­-klistermärke på Ipadens baksida. Kanelbullar framställda på fikabordet, kapslar uppradade bredvid kaffemaskinen.

Försäsongsform ska diskuteras, säsongskort ska förnyas och så fort saken kommer på tal inleder åttaårige Morris och sexårige Zigge en spontan övertalningsoffensiv. De vill byta läktare på Friends Arena, flytta över till Norra Stå.

– De har fått testa att stå där en gång, mot Kalmar.

Barnen vill ha mer. De försöker nu klättra upp på sin pappa i någon sorts försök att nöta ner honom.

– Nu vill vi stå där på ett derby. Eller mot Malmö. Då bränner de bengaler.

Erik Bjerlestam skakar luttrat på huvudet, samtidigt som Mohammed Idris kommer ut ur sitt rum. Han har precis blivit klar med läxorna.

Svenskan blir snabbt bättre och bättre, och det engelska ordförrådet fylls på utan att han riktigt tänker på det. Arabiska har han plockat upp längs livsvägen, även om han givetvis har lättast att formulera sig på hemspråket tigrinska.

När jag frågar hur länge han hunnit vara i Sverige behöver inte tolken ingripa. Siffrorna sitter redan där de ska, och tidsuppfattningen är exakt.

– Fyra månader och två veckor.

”Gör man inte det så dör man”

Allt började när han tog sig över gränsen från Eritrea till Sudan för ett drygt år sedan.

Framtidsutsikterna var för bleka i det strikt slutna hemlandet, och Mohammed Idris hade till sist tagit samma beslut som hundratusentals av hans unga landsmän redan tagit.

Det är inget lätt val att göra. Den enda vägen norrut går genom Sahara­-öknen, och kantas av kidnappare och människohandlare. Fullständig laglöshet råder, och en ensam tonåring löper en högst konkret risk att fångas och säljas som 2000­-talsslav.

– Vägen genom Sahara är otroligt farlig. Smugglarna fyller ett lastbilsflak så fullt med människor att det sedan inte finns plats för tillräckligt mycket mat och vatten. Resan tar ungefär tio dagar. Man måste klara sig med nästan ingenting – och gör man inte det så dör man.

Det var människor på din bil som inte klarade sig?

– Många. Varje dag var det någon som kollapsade och dog. De blev paralyserade, tappade förståndet. Och att sitta där bredvid och titta på när en annan människa dör... Själv var jag inte rädd för döden. När jag började resan visste jag att det mycket väl kunde bli så att jag inte klarade mig.

Men jag var inte förberedd på att se andra dö.

Hände det att du ångrade dig och önskade att du stannat i Eritrea?

– Många gånger. Hela tiden.

Någonstans vid gränsen till Libyen gensköts ekipaget av en sorts stamkrigare. Alla misshandlades, några försvann, men av någon anledning tillhörde Mohammed Idris dem som tilläts fortsätta sin mödosamma resa upp mot Tripoli och Medelhavskusten.

Nästa helvetesetapp väntade.

– Det var en väldigt gammal båt, och innan vi lämnade hamnen packade smugglarna ihop oss så tätt att det inte ens gick att röra sig. De slog och piskade på oss tills alla satt sig med knäna mot hakorna. Vi var 530 stycken under däck.

Hur stor var båten? Mohammed Idris tittar mot lägenhetens yttervägg, sisådär sju, åtta meter bort. Jo, ungefär som det här våningsplanet.

– Alla var tvungna att sitta helt stilla. Om någon rörde sig eller reste sig skulle båten kantra. Det tog ungefär tolv timmar att komma över Medelhavet. De sista två timmarna fungerade inte motorn längre, utan vi drev helt fritt. Till sist blev vi räddade av ett större skepp. Jag minns att det hade en spansk flagga och att det stod ”España” på det.

Smuggelbåten bogserades in till Italien, där flyktingarna tvingades vänta i två dygn innan de fick gå i land. De som inte ville söka asyl i landet bussades sedan upp till Milano.

– Från början hade jag egentligen tänkt stanna i Italien, men när jag planerade resan fick jag kontakt med en eritrean som hamnat i Nacka. Han sa: ”Du måste komma hit, det är fantastiskt. Sök inte asyl någon annanstans än i Sverige, stanna inte förrän du är framme i Stockholm”.

Den sista delen av resan var mest ett töcken för Mohammed Idris. Tåg mot Sverige. Om han åkte genom Österrike, Tyskland och Danmark? Han antar det.

– När tåget stannade på slutstationen och alla gick av ville jag inte göra det. Jag trodde fortfarande att vi var i Tyskland, förstod inte att vi var i Malmö. Men på stationen träffade jag några yngre eritreaner som förklarade hur jag skulle göra för att komma till Stockholm. Jag hade 100 euro kvar i fickan, och de berättade att jag inte kunde köpa biljett för dem. Jag behövde gå till det där stället med gula skylten där man växlar pengar.

Hur kände du när du sedan kom fram till Stockholm?

– Vad ska jag säga... Framme. Till sist i mål.

Foto: Jimmy Wixtröm

Under hela Mohammed Idris berättelse har familjens andra barn kommit och gått vid köksbordet, de har turats om att sitta på stolen bredvid och att hoppa upp i knät på honom.

När jag frågar om hur de först träffade varandra bryter åttaårige Morris in.

– Jag kan berätta. Vi provade boxning med AIK och då fick jag vara med och efter boxningen frågade jag: ”Vill du följa med? Vill du ha skjuts hem?”. Sedan sa vi: ”Du kan komma i morgon”, och så kom han i morgon och sedan har vi bara lärt känna honom jättebra.

Märkte du direkt att det var en snäll kille?

– Ja. Det är jättekul när han är här, så jag vill att han ska vara här hela tiden.

Fyra månader och två veckor i Sverige. När han ska sammanfatta den tiden är Mohammed Idris överhuvudtaget inte intresserad av att problematisera eller klaga. Istället upprepar han gång på gång – med olika ord – hur mycket han uppskatta den.

– Det har varit mycket mer än bra, bättre än jag förväntat mig. Jag har blivit väl omhändertagen, omtyckt, nästan bortskämd.

Hans egen familj är fortfarande kvar i Eritrea, och det är oklart när de kommer att ses igen.

Direktkontakten är begränsad till några telefonsamtal.

– Men senast jag pratade med min mamma så grät hon av glädje. Det var för att jag sa att hon inte behövde oroa sig längre, att hon inte behövde känna att jag var ensam i världen utan min mamma. Jag förklarade att jag hittat en ny mamma som tar hand om mig tills vi kan vara tillsammans igen.

Matilda Bjerlestam skjuter in:

– Då grät jag också.

Både AIK och Svenska Fotbollförbundet håller numera till i det som fastighetsbolaget beskriver som ”Stockholms häftigaste kontorslokaler”, men den här januaridagen tvingas serveringen nere i ljusgården stänga omedelbart efter lunch.

Huset håller inte värmen. Innetemperaturen har sjunkit under 15 grader, och personalen i kafeterian har dragit igång en byggfläkt för att försöka hålla sig någorlunda varma.

Amina Abbas gnuggar frenetiskt händerna mot halsduken för att försöka få igång blodcirkulationen igen. Hon har jobbat på AIK:s kansli i knappt fyra år, och har nu åtagit sig att vara projektledare för ”Integration på riktigt”. När hon först hörde talas om konceptet var det som om hennes egen bakgrund ropade på henne.

– Jag föddes i Sverige av marockanska föräldrar som kommit hit på 1960­-talet, men när jag bara var fem, sex år gammal förlorade jag min mamma väldigt tragiskt. Det gjorde mig väldigt vilsen i väldigt många år, och fick mig bland annat att slänga mig i armarna på fel arabisk man när jag var 18. Jag fick en pojke med honom, men när jag sedan ville skilja mig från honom kidnappade han vår son och tog med honom till Marocko. Han var bara ett år då.

Oj.

– Jag vill egentligen inte gå in på några detaljer om det här, men det tog flera år innan han var tillbaka i säkerhet hos mig. Och länge mådde jag fruktansvärt dåligt, kände att det var mitt fel och att jag inte hade beskyddat honom på rätt sätt.

Av förklarliga skäl upplevde Amina Abbas länge att hon hade svårt att hitta rätt balans i sin uppfostran. Ena stunden kände hon sig överbeskyddande, andra dagen oansvarig. Under barndomen visade sig hennes son ha både intresse och talang för fotboll, men i mellersta tonåren valde han ändå att sluta spela. Tillvaron i AIK hade blivit tuffare och mer kravfylld, och som ung och oerfaren fotbollsmamma förstod inte Amina Abbas riktigt hur hon skulle hjälpa till.

– Jag fattade liksom inte det där med att skjutsa och lämna och att alltid finnas till hands runt klubben. Så där stod jag och kände att jag hade svikit honom igen. Jag lovade mig själv att aldrig någonsin ha med de stora fotbollsklubbarna att göra framöver.

Vid det här laget hade Amina Abbas fått ytterligare två söner, och när de ville börja spela organiserat placerade hon dem i den minsta Solna­-klubben hon överhuvudtaget kunde hitta, Råsunda IS.

Samtidigt engagerade hon sig själv i föreningen, mycket för att försäkra sig om att miljön var trygg och sund. Hon gjorde sig till kaféföreståndare, kanslist, lagledare och växte ut till en allt­-i­-ett­-kraft för hela Råsunda.

Efter att hennes mellanson gjort fyra mål på AIK:s akademilag gjorde de svartgula en framstöt som mynnade ut i en sorts trippelvärvning; de yngre sönerna fick plats i akademi­- och pojklag, medan Amina Abbas anställdes på kansliet.

”Vilken otrolig tur att vi har AIK i Solna”

– Jag var väldigt tveksam först. Min bild av AIK var att det var stort och kallt med väldigt mycket prestige och attityd – och jag tänkte för allt i världen inte göra samma misstag en gång till. Men mina pojkar ville så gärna.

Och hur blev det?

– Jag har varit praktiserande muslim, hade en period i livet då jag var väldigt troende och bad fem gånger om dagen. Jag hade fortfarande sjal på huvudet under mina första år i AIK, och i mitt huvud såg jag bombarjackor och skinnskallar framför mig... Men jag har aldrig fått höra ett negativt ord. Tvärtom har de verkligen ansträngt sig för att jag ska känna mig välkommen oavsett färg, etnicitet eller religion, och jag har alltid kunnat känna mig både stolt och säker när jag gått in på Friends inför 45 000 i samband med något arrangemang. Dessutom vet jag ju att AIK Ungdomsfotboll ofta hjälper spelare som kommer från familjer som har det svårt ekonomiskt eller socialt, utan att för den sakens skull prata om det utåt.

 Idag känner jag bara... Shit, fan vad bra AIK är ändå.

I ljusgården där vi sitter hade ”Integration på riktigt”­-projektet sitt stora uppstartsmöte, i samband med matchen mot IFK Göteborg i höstas. Bufféskålar på långbord draperade i AIK­-dukar. 30 osäkra flyktingungdomar och lika många nervösa faddrar.

Amina Abbas hade inte heller träffat de ensamkommande tidigare, men ändå kände hon genast igen en särskilt glimt i deras ögon. Hon hade sett den förut i sitt eget liv, i sin egen son.

– Tidigare har jag gått på kris­- och traumacenter på Danderyds sjukhus i sex år, och då berättade en terapeut för mig att de som verkligen gått den hårda vägen genom livet utvecklar en sorts sjätte sinne. Det är inget de tänker på, men de är väldigt känsliga och skickliga på att läsa av kroppsspråk och blickar. Och det märker jag verkligen på de här ungdomarna också, att de vet precis vad som förväntas av dem, att de kan känna av exakt hur de bör vara i just det här forumet.

Hur märks det på fotbollsplanen?

– Där kom det faktiskt fram att de har ett bagage, att de i flera fall är traumatiserade. De blev så arga på varandra, bara skrek. Den ena gick och satte sig och började gråta, och jag kände bara... Shit, vad skönt att de kan släppa sina aggressioner där på planen i städad form. De är i ett nytt land och de vill mycket och de försöker komma in i det svenska samhället och de vet precis hur de förväntas bete sig, men så springer de efter bollen med adrenalinet i kroppen och så... Rasar hela fasaden. Jag bara: Bra, för det där behöver komma ut.

I en underkyld ljusgård i Arenastaden är verkligheten både långt borta och påtagligt nära. Solna är en av landets mottagningskommuner av ensamkommande. Migrationsverket ligger bara några hundra meter härifrån.

– Just nu är kommunen otroligt ansträngd, och behöver hjälp från alla håll den kan få den. Han som är ordförande i socialnämnden har sagt det till mig flera gånger:
”Vilken otrolig tur att vi har AIK i Solna”.

”Min resa till Sverige tog åtta månader”, säger Mohammed.

När Amina Abbas kommer till onsdagsträningen i Vasalundshallen har hon ett par tonårstjejer i släptåg. De är också en del av ”Integration på riktigt”­-projektet, men har hittills inte varit beredda att ta det kulturella klivet ut på själva planen.

– Men vadå, fotboll är ju inte bara själva spelet. Så jag har sett sett till att få in dem i kaféverksamheten runt träningsmatcher och möten, så att de ska få en väg in i idrotten som passar just dem. Och de tycker att det är jättekul, de står där i kassan på Skytteholm och säljer kaffe till tatuerade AIK­-bjässar.

Hur kom du fram till den varianten?

– Vi pratade. Vi närmade oss varandra med att jag pratade om hur det är att vara kvinna i Sverige, och de berättade om hur det var där de kom ifrån: ”I min stad hemma i Somalia måste man vara blyg och försiktig”. Men jag bara: ”Sjal och så är inga problem, men du kommer ingen vart i Sverige ifall du bara går runt och tänker på att vara blyg”.

Den här gången hinner inte Amina Abbas stanna och se hela träningen. Hon ska ta med sig en av de afrikanska tjejerna ut till Tensta för att köpa en baddräkt för de muslimska kvinnor som har religiösa skäl att välja bort det vanliga simhallsmodet.

Kostnaden täcks av projektets öronmärkta fond, påfylld av intäkter från sålda klubbhalsdukar, utauktionerade matchdräkter och en specialdonation från lagkaptenen Nils­-Eric Johansson.

– Det är så tydligt att alla runt klubben gärna hjälper till, att alla gör vad de kan, säger Amina Abbas.

”Kärlek, fotboll eller krig”

Precis som vanligt leds det här passet av Filippo Biliotti och Dragan Sokolovic, två välmeriterade tränare från AIK:s ungdomsakademi. Sokolovic kommer fram och snackar lite, uppmanar mig att hålla ett extra öga på en av flyktingkillarna.

– Han har spelat i det afghanska juniorlandslaget, han är faktiskt riktigt, riktigt bra.

Hur gammal är han?

– Född '99. Vi håller på att ordna så att han kommer in och får spela med AIK:s akademilag. Om han bara blir lite bättre utan boll så kan vad som helst hända där.

Det visar sig att serben Sokolovic själv har spelat i Röda Stjärnan och coachat i FK Jagodina. Jag frågar om det var fotbollen eller kriget som gjorde att han hamnade i Sverige.

– Inget av dem, jag har bara varit här i två år. Flyttade hit för kärleken. Sokolovic skrattar till.

– Det är väl det som får människor att lämna sina länder... Kärlek, fotboll eller krig.

Ny dag, ny träningsform, nytt underlag.

Hovets is är blank och klar, och de ensamkommande flyktingungdomarna i AIK­-gruppen provar på ishockey. Flera av spelarna från a­-laget har hängt kvar efter sin egen träning för att finnas till hands, sportchefen Anders Gozzi glider runt och dirigerar och huvudtränaren Roger Melin ger Mohammed Idris några extra instruktioner.

Uppe på läktaren sitter Matilda Bjerlestam och hejar på.

– Vi var ute och åkte skridskor för några dagar sedan, Mohammed är så målmedveten att han ville vara beredd när de skulle hit till Hovet.

Hon fortsätter:

– Jag känner ju ingen svensk 16­-åring som är som honom och hans kompisar. ”Kan jag inte få vara i skolan en timme till? Kan jag inte få plugga mer svenska? Jag vill lära mig mer”. De vill så oerhört mycket.

På stolen bredvid Matilda Bjerlestam sitter treåriga dottern Hollie och tittar på en Astrid Lindgren-film på telefonen. Resten av familjen är nere på isen.

– Zigge har inte tyckt det varit roligt med skridskor eftersom hans storebror haft ett så stort försprång, men nu när Mohammed skulle åka ville han också vara med. De blir verkligen inspirerade av honom. Ta bara det här med läxor. Morris har haft det jobbigt med matten i skolan under hösten, och det har varit mycket tjat, gråt och gnäll hemma. Men när han nu får sitta bredvid Mohammed och smittas av hans entusiasm för att lära sig – då går det hur bra som helst. Integration är inget ensidigt begrepp. Det som gynnar den ena parten gynnar oftast även den andra.

– Många säger liksom: ”Åh, vad ni är duktiga som har honom hemma hos er så mycket”. Men

alltså... Det är ju inte det att vi är duktiga, fattar ni inte hur mycket vi får? Det här gör jag inte bara för Mohammed, utan till 50 procent gör jag det också för oss och för våra barn. Att de ska få se och förstå hur livet och världen fungerar.

Mohammed Idris hasar in mot sargen. Fötterna är vinklade och knäna darriga, men ansiktet är lika glatt som vanligt.

– Det är roligt, mycket roligt.

Morris och Mohammed. Foto: Jimmy Wixtröm

Jag frågar Matilda Bjerlestam ifall han aldrig tappar humöret, om inte det där leendet någonsin försvinner.

– Nästan inte, men... Det finns ju mycket oro kvar i hans liv. Han kan fortfarande inte vara säker på att få permanent uppehållstillstånd, och han vet inte exakt när han får flytta hem till oss. De processerna tynger honom.

Hur går det med allt det där?

– Långsamt. Trögt. Och det är väldigt frustrerande. Det är klart att jag också fattar att

myndigheterna måste göra en utredning av oss som familj – att de måste försäkra sig om att allt står rätt till – men ibland får de oss faktiskt att känna oss som brottslingar som vill ta ett barn. Och det där är svårt för mig att begripa. Asylboendena är överfulla, myndigheterna är överhopade av ärenden, det är bostadsbrist överallt... Alla borde väl gynnas av att påskynda ett sånt här fall?

”Det är ju fotboll som är hans grej”

När du själv har svårt att förstå proceduren – kan du då förklara den för Mohammed?

– Det är inte lätt. Han frågar hela tiden: ”Varför kan jag inte sova här i natt också? Varför måste jag åka tillbaka till boendet? När kan jag flytta in?”. Och vi kan bara säga att han ska ha tålamod, att allt kommer att ordna sig.

Nere vid blålinjen slår Mohammed Idris just trekvarts saltomortal. Han blir liggande en liten stund, men segar sig upp igen och kör vidare.

– Vi får väl se hur mycket hockey han spelar framöver. Det är ju fotboll som är hans grej, sporten han hade med sig från Eritrea och som han vill fortsätta med här. Han ska prova att träna med Vasalund, och så ska han börja hjälpa till som ledare för ett av AIK:s pojklag. Det är något han verkligen vill göra.

Hur ser han själv på sin framtid här?

– Först och främst tänker han utbilda sig till ekonom, men han pratar redan jättemycket om hur han vill ge tillbaka och hur han vill hjälpa AIK så som AIK har hjälpt honom. Han har fått en bra start här i landet, och han tror så väldigt mycket på Sverige. Jag kan bara hoppas att han alltid kommer fortsätta göra det.