Tysklands segerdans
Bank: Ingen mästerlig fotboll – men det var snyggt och smart
MALMÖ. Ett lag gjorde allt det är dåligt på, ett lag gjorde allt de behärskar.
Om ni nu ska gissa:
Vilket tror ni var Tyskland?
Man ska inte tro på allt man tror.
Sedan VM 1982 har jag haft för mig att Horst Hrubesch är en kall sorts personlighet. Ungefär lika länge har jag varit övertygad om att tyska fotbollsspelare är vinnare från födseln.
Men när en samlad tysk avbytarbänk använder EM-finalens sista tre minuter till att kärleksfullt spruta ner Hrubesch med vatten har både den ena och andra föreställningen rasat ihop för längesen.
Hrubesch som mysgubbe. Och Tyskland som väldigt ovana europamästare.
Europas starkaste fotbollsnation i modern tid har aldrig varit särskilt starkt på ungdomssidan, men när Michel Platini hänger den första guldmedaljen om förbundsbasen Theo Zwanzigers hals är det tredje gången på ett år som Tyskland vinner ett ungdoms-EM.
Mästare för U17: Tyskland.
Mästare för U19: Tyskland.
Mästare för U21: Tyskland.
Den här nya, ljusblå Malmö-arenan drunknar i tysk guldkonfetti, och den gör det av två skäl.
Beckenbauers plan har gett resultat
Det ena handlar om en 90 minuter lång utveckling – det andra om en tio år lång utveckling.
1998 spelade en enda världsmästare i Bundesliga, Bixente Lizarazu var fransman och han behövde inte titta länge innan han såg skillnaden mellan fransk och tysk fotboll.
– De unga här sysslar mer med fysiken än tekniken.
Ett år senare sjösatte Franz Beckenbauer en femårsplan som gav 121 nya fotbollscentran runt om hela Tyskland för spelare i åldrarna 13–17 år, en lokalt anpassad kopia av det franska systemet.
Tio år senare sitter jag och hör Horst Hrubesch hylla förbundets och distriktens stora investeringar som just börjat ge utdelning.
Han gör det som dyngsur, värdig europamästare.
England var stympat när de gick ut till finalen, utan targetalternativ (Agbonlahor) och utan en trygg målvakt (Hart) hade de inte så mycket till möjligheter kvar.
De få de hade tog de inte.
Två lag utan särskilt kompetent passningsspel ställde upp mot varandra, men Tyskland var det enda av de två lagen som gjort en vettig förhandsanalys. De sjönk hem i 4–2–4 i defensiven och lät England rulla boll.
Och England kunde inte rulla boll.
Tysklands a-förbundskapten Joachim Löw satt ett par meter bakom mig, Englands Fabio Capello hade fastnat på flyget från Sydafrika – och båda var nog rätt nöjda med det förhållandet.
Löw njöt garanterat av den tyska pragmatiken, Capello hade hatat att se ett lag spela så diametralt på tvären mot sina kvalitéer. Det fanns till och med siffror att bevisa det: Theo Walcott, Englands enda anfallsvapen, slog femton passningar på 90 minuter – och bara sju till rätt adress.
Om din bäste, och ende, anfallare bara slår femton passningar på en match betyder det att han haft bollen för lite.
Snabba djupledslöpningar
Och medan England gick vilse i tyska mittfältsnät, de flesta spunna av jättebabyn Mats Hummels, kunde tyskarna slå sig fria med snabba djupledslösningar.
Det första riktigt bra kom efter en kvart, det första som gav mål kom åtta minuter senare. Mesut Özil smög in från sin vänsterkant (”he takes up intelligent positions on the pitch” som Stuart Pearce sa), sög in en boll, ryckte förbi Fabrice Muamba, spelade en briljant liten passning på Cranies blindsida – och i andra änden av den väntade det som inget internationellt mästarlag kan vara utan nu för tiden:
En liten, spansk innermittfältare.
Gonzalo Castro petade in 1–0, och efter det såg jag nästan ingenting i världen som skulle kunna vända matchen.
När Scott Loach släppte in en Özil-frispark från 30 meter såg jag ingenting alls.
James Milner gjorde sitt bästa och det är verkligen bra, Fabrice Muamba krigade på i mitten, men där England var små öar av kompetens med väldigt långt emellan sig var Tyskland ett samlat lag med tydliga idéer.
Tyskland lekte sig in i mål, och när Hrubesch efteråt sa att han hela tiden hellre velat möta England än Sverige lät det som mer än en tom artighetsfras.
När EM stängde dörren fick Tyskland duscha i guldkonfetti och Marcus Berg en skyttekungskram av Henrik Larsson. Allt Stuart Pearce tog med sig hem var ytterligare en förlorarmedalj och en väska full av ironi.
För en gångs skull vann England på straffar. Men likafullt stod Tyskland på andra sidan, med en buckla i handen.