Bank: Han har gett oss större mirakel
EM-äventyret är bara 90 minuter från att ta fart
NICE. Avsked gör ont, men det är som det är.
Här står Isak och Kim, Zlatan och Hamrén. Där väntar Belgien, och innan dörren slår igen kan ni väl artikulera så man hör vad ni säger.
Var det adjö?
Eller ”vi ses igen”?
Frågan kom på nederländska, svaret på engelska, och om någon nyans försvann
i de snabba språkvändningarna så må det vara hänt.
Det här är Zlatan Ibrahimovics sista turnering som svensk landslagsman, det här kan vara hans sista kväll som lagkapten. Han pratade om supportrar, om stolthet, om att han aldrig kommer kunna känna någon besvikelse – och sedan var det upp till oss alla att försöka finna oss tillrätta i en ny landslagstillvaro.
Journalister från halva världen kom fram med mikrofoner och kameror och undrade:
– Vad har han betytt för er?
Och vad svarar man på det.
Under tidigt 70-tal var Nixon i Kina, och någon gång under statsbesöket fick Zhou Enlai, Maos närmaste man, frågan om vad den franska revolutionen – så här med 200 års distans – egentligen betytt för världen.
Zhou funderade en stund, sedan svarade han kort:
– Det är alldeles för tidigt att svara på.
I efterhand kom det fram att han kanske missförstått översättningen av frågan, men det är svårt att tänka sig ett bättre svar.
Vad Zlatan gett det svenska landslaget kan vi summera på en lunchrast, det räcker att stapla mål och matcher, väga det mot ett inflytande som stundtals verkat gå överstyr, prata en stund om hur han tagit Sverige med sig ut i världen och världen med sig hem till Sverige.
Vad han gett Sverige som land? Vad de öppnade dörrarna, vändningen från kollektivism till individualism, fantasin och den utmanade svenska självbilden betytt?
Det är alldeles för tidigt att svara på.
Lämnar med en tung baksmälla
Det var i Nice han sa att det snart är slut, i Bella Nissa med gröna alper som hukar över allt det blå och där nybygget Allianz Riviera ligger utkastat som ett tefat mitt i ingenting. För mig är det här hemma, för Zlatan Ibrahimovic och Kim Källström och Andreas Isaksson kan det bli en plats för sorgsna slut.
Generation Z checkar ut. 379 landskampers erfarenhet försvinner.
Andreas Isaksson är en tryggt knarrande stugdörr med vita knutar, Kim Källström det eviga proffset som fick fystränare i Spartak och sportchefer i Grasshopper att få något fuktigt i ögonen. Zlatan är Zlatan.
De förtjänar alla hyllningar de kan få, de kommer – på gott och ont – att lämna svensk landslagsfotboll med ett vitt pappersark och en tung baksmälla.
Men det är som Kaurismäki, någon av dem, sa: Baksmälla kan man inte bota, bara uppskjuta.
Jag hoppas verkligen att de inte tänker gå tysta in i natten.
Så länge som fotboll är fotboll finns ju fortfarande chansen att göra det som ingen förväntar sig. Tiotusen svenska supportrar kommer att tåga hit i kväll, de kommer att färga azurkusten gul och de kommer att göra det för att chansen fortfarande finns, för att det här deppiga EM-äventyret alltjämt bara är nittio minuter, en Zlatan-dribbling och ett sent John Guidetti-mål från att ta eld och fart.
Om jag tror det?
Nej, det är klart att jag inte gör. Men jag trodde inte att det var en bra idé att klacka i Porto, skjuta i Budapest eller cykelsparka från 30 meter i Solna heller.
Lagbygge som en Ikea-möbel
För tio år sedan hade ett svenskt landslag kunna gå ut till en match mot överlägset motstånd och i alla fall veta att man hade organisationen. Nu vet vi inte ens det. Erik Hamrén-epoken ska också ta slut, och den har präglats av serpentinslingrande spelidéer, svaj och shajning snarare än strategisk stadga.
Att följa hans lagbygge har varit lite som att montera en Ikea-möbel. Man kämpar, man svär, man hoppas, och just som man trott att man fått ihop allt så märker man att det lik förbannat fattas någon liten bit.
Det här är Hamréns sista chans också.
Det är lätt att säga att det krävs ett mirakel för att slå den där belgiska armadan av superstjärnor och artister, men det är inte miraklen som oroar mig. Sådant har vi ju Zlatan Ibrahimovic till, de kommer om de kommer.
Måla en ny stad gul och blå
Det är de andra bitarna jag undrar över.
Sverige måste reprisera organisationen från Italien-matchen, och göra det mot ett motstånd som är oändligt mycket vassare än italienarna. Sätt Eden Hazard i fart mot Andreas Granqvist så tappar jag tron, låt Kevin De Bruyne vända upp och leta stickpass så ger jag upp.
Men om press och understöd fungerar, om Sverige försvarar lågt och låter Belgien förälska sig i bollen sådär som Belgien gärna gör, då kommer det att finnas chanser att hitta en kontringsmotorväg från Kim Källströms vänstra fot fram till Zlatan Ibrahimovic och Marcus Berg.
Då kan vi få ett skott på mål, kanske till och med ett skott i mål och ett Belgien som börjar fundera på vad de ska göra med all sin inkapslade överlägsenhet.
Då kan vi ses igen i nästa vecka, måla en ny stad gul och blå och vänta in pensionen med ett leende.
Ingen trodde på Zlatan Ibrahimovic när allt började, ingen tror på honom när allt ska ta slut. Vi fick en saga som sträckte sig över femton långa år.
I kväll går vi på match och hoppas på fem dagar till.
Större under har skett. Större mirakel har han gett oss.