Asahara: Att de är så bra utan Mané gör att man saknar honom mer

Senegal kan gå långt även utan Sadio Mané.

Men nästintill garanterat inte lika långt.

Att det här laget är så bra som det är utan sin stjärna gör bara avsaknaden av Mané desto större.

Det var verkligen den allra sista spelaren som de ville klara sig utan.

Beskedet inför mästerskapet, att Bayern München-anfallaren och Senegal-stjärnan Sadio Mané skulle missa VM, var inte bara en mardröm för Senegal utan en mardröm för alla VM-tittare.

Också för alla oss som verkligen varit nyfikna på att se hur långt denna afrikanska mästare skulle kunna ta sig på en VM-scen.

När slutsignalen gick på Khalifa International Stadium under tisdagen så stod det klart att de klarat ett första hinder, ett betydande sådant dessutom, trots avsaknaden av sin största stjärna.

De klarade pressen. Andra hjältar klev fram.

Men jag kan inte hjälpa att känna att hans avsaknad alltjämt är monumental.

Upp till bevis, och bevis fick vi

Det är sällan jag beskådat en fotbollsmatch där man så extremt, nästan smärtsamt, tydligt känt avsaknaden av en individuell spelare i ett landslag som när Senegal premiärförlorade mot Nederländerna.

”Tänk om Mané varit där...” var den konstant gnagande känslan när senegaleserna inte lyckades göra något konkret av allt bra de faktiskt åstadkom mot ett, till en början ändå ganska pressat, nederländskt försvar.

I efterföljande match mot Qatar trillade i alla fall målen in (som för alla lag som mött Qatar i deras hemma-VM).

Men det som väntade under tisdagen var egentligen den stora värdemätaren för Senegal. Måstematchen. Den mot stabila, välorganiserade och trygga Ecuador.

Upp till bevis, och bevis fick vi – på att även ett Mané-löst Senegal är ett lag värt att följa.

För det finns ju andra som kan visa vägen också.

Tänk om...

Att det var just Sarr som både fixade och satte den åttondelssäkrande straffsparken betyder nog oerhört mycket. För det är trots allt Sarr som bär det stora lasset i en än mer profilerad anfallsstjärnas frånvaro.

Att det var just Kalidou Koulibaly som stod rätt i på en fast situation och återställde den senegalesiska ledningen betyder nog än mer mycket. För det är trots allt Koulibaly som är den självklare ledaren och den största stjärnan i en annan nationalklenods frånvaro.

Senegal är ett riktigt bra landslag även utan sin största stjärna. Det råder ingen tvekan om det.

Och just det faktumet får en att undra vad detta hade kunnat bli om de inte hade fått det där mardrömsavbräcket. För Mané hade satt det där läget efter knappa tio mot Ecuador som Boulaye Dia skyfflade flera meter utanför. Han hade gjort något med den initiala press som ”Terangas Lejon” lyckades få in i premiären mot orangefärgat motstånd.

Det här Senegal kan fortfarande gå långt och störa även de bästa.

Men ett hypotetiskt Mané-välsignat Senegal hade mycket väl kunnat få Gareth Southgate sparkad och skrivit afrikansk fotbollshistoria.

Allt här blir så klart bara hypotetiska ”tänk om-scenarion”.

Men tänk om...

Blev ingen tredje återuppståndelse

För Ecuador måste samtidigt känslan vara obeskrivligt bitter.

För det bådade ju så gott.

De hade ju sin vägvisare.

Enner Valencia, kaptenen och anfallsikonen som egentligen borde ha passerat sitt bäst före datum, hade trots allt stått för så väl båda premiärmålen mot Qatar som den poänggivande målet mot Nederländerna.

Men kanske var det framförallt hans förmåga att mirakulöst vis återuppstå från till synes matchförhindrande skador, efter både en och två prematurt avbrutna matcher, som skrek ett budskap till hans lagkamrater och supportrar.

”Dame tu mano! Y venga con migo!”

Mot åttondelarna.

Brightonstjärnskottet Moises Caicedo (en framtida vägvisare) försökte greppa den där handen när han adderade några miljoner på sin redan extremdyra prislapp. Och hela vägen in i kaklet fanns ändå anledning att tro att vägvisaren Valencia, som spelade 90 minuter med ett stukat knä, hade en tredje återuppståndelse i sig.

I stället tog det slut betydligt mycket tidigare och abruptare än vad det här laget förtjänade.

Tårarna efter slutsignal var högst befogade.