Kommer aldrig få nån som J-O igen
Bank: Han var något annat, ett eget universum
J-O pustar och tar sig för ryggen. Han bugar och ler, tackar för sig.
Visst, då får det väl vara så:
Konstnären har lämnat hagen.
Konsten, den har vi kvar för alltid.
Ska jag vara helt ärlig så blev jag lite sur.
Den där fantastiska Köpenhamnskvällen när Sverige kvalade in till fotbolls-EM vek sig alla dubbla i förtjusning över Zlatan Ibrahimovics dunderfrispark, men… den var ju ingenting.
En fin frispark, visst, men det är ju sådant som världsspelare gör. Pang, bom, ett snyggt fotbollsmål.
Det första målet, däremot. Såg ni inte vad han gjorde?
Kim Källströms hörna, Zlatans ryck diagonalt bort från målet med Simon Kjaer i ryggen som öppnade upp vinkeln för hans högerfot. Det som hände sedan uppfattar ett vanligt öga först vid tredje eller fjärde reprisen. En normal spelare kan skarva iväg avslutet mot mål, en skicklig spelare går på kraft och hoppas på det bästa.
Men Zlatan Ibrahimovic gör varken eller.
Då förändras allt
I en tusendel av total kontroll viker han sin stora högerfot som en handled och styr, kontrollerat, in bollen i det bortre hörnet. Han rör knappt ens bollen, en liten smekning bara, ett knappt hörbart ackord.
Jag tänkte:
Waldner.
Innan jag åker till Liljeholmshallen för att se en 50-årig Jan-Ove Waldner spela sin sista tävlingsmatch i elitserien ser jag om spegelsekvensen från VM-finalen mot Samsonov 1997. 2–0 i set, 11–6 i tredje, vitryssen dansar runt i backhandhörnet för att dra en forehandretur. Samsonov v e t att serven ska gå diagonalt, på samma sätt som man vet på vilken sida man har nattduksbordet när man vaknar mitt i natten och stäcker sig efter sitt vattenglas.
Och så vrider J-O på rummet med sin handled, och allt är förändrat.
En liten, silvergrå idrottshall på Liljeholmen, en blöt torsdag i februari 2016. Golvet är rött, ventilationstrummor slingrar sig utmed väggarna och sista omgången i Pingisligan ska spelas av.
Men kvart över fem är det lapp på luckan, folk får vända i dörren. Fyra mediebolag sänder matchen mellan Ängby-Spårvägen och Rekord live och halvsju ser förstaraden ut som ett enda långt vem-är-vem för ett svenskt 90-tal.
Jan-Ove Waldner har plåster på benet när han går in för att spela ett pingislivs sista tävlingsmatcher. Han tar in allt som händer, nickar åt ovationerna, försöker väcka den grå pantern som finns där inne i kroppen.
Dagens pingis handlar mer om hårdhet och fart, mindre om känsla, men när det väl blir slagväxlingar mot Rekords Simon Arvidsson, 25, vinner han oftare än han förlorar. I andra set börjar serven bita lite bättre, han får betalt för sitt backhandstryck och börjar slappna av.
När Arvidssons sista serveretur sitter i nät hoppar Waldner upp och sätter sig på bordet, flirtar med publiken.
Han har vunnit allt, han vill inte avsluta allt med att bara förlora.
När J-O blev världsmästare i Manchester var jag 22, när Sverige rev murar i Dortmund var jag 14 och helt och fullt besatt av pingis. Jag och min bästis Per hade nycklarna till hallen hemma i Kinna, vi drog dit och spelade evighetslånga maratonmatcher efter Waldners och Appelgrens EM-final -82. Jag var ”Äpplet”, han låg närmare på något vis, mer mänsklig.
Vi levde en hel uppväxt vid bordet. Lekte, nötte, tränade reflexer, vässade sinnen i den där blandningen av skrikande fotsulor, klickljud och explosioner, lukten av lim och trä. Turneringar varannan helg, resor till Soc och VM för att springa efter autografer.
J-O:s signatur bad jag aldrig om, det kändes inte som att det lät sig göras. Han var något annat, ett eget universum. The Matrix.
Bordtennis handlar ju om vinklar och fart på ett mer extremt sätt än alla andra bollsporter. Avståndet är minimalt, hastigheten maximal, tolkningsförmågan utmanas i en serie uppdrivna – i bokstavlig bemärkelse – ögonblick.
Ingen har studerat pingis så
Häromåret skulle den tyska industrirobottillverkaren Kuka inviga en ny fabrik i Shanghai, och de gjorde det med en briljant reklamkampanj. I en snyggt producerad film lät de pingisikonen Timo Boll spela ett set mot den blixtsnabba precisionsroboten KR 6 R900 SIXX. En terminator-liknande robotarm på ena sidan, en människa av kött och blod på den andra.
Filmen var uppenbart fejkad, men väldigt snygg. Och den ringade in vad pingis handlar om: att behärska det mekaniska, för att kunna bryta ner det.
Att träna bordtennis är konstant repetition, bollar i en låda, fotarbete, upprepade moment tills du behärskar spelets egen grammatik. Jan-Ove Waldner gick in i maskinen innan han ens blivit pojke, tiotusentals timmar av skalnötande och analys, i svenska hallar och kinesiska pingisfabriker.
Ingen har studerat pingis på samma sätt, ingen har läst motståndare och mästare med samma blick, ingen har monterat ner maskinen som J-O.
Han bara stod där, med ansiktet som en blank filmduk för motståndaren att projicera sina egna demoner mot.
Det var så sällan uttrycket sprack, därför var det svårt att ens ta in vad vi såg när vi satt i en hall i Aten och en 38-årig Waldner plockade isär världstvåan Ma Lin i OS 2004. Ansiktet levde. Han svettades till och med.
Var som Peter Pan
Sex generationers kineser hade försökt dechiffrera honom fram tills dess, men precis som den där roboten i Terminator kunde han hela tiden anta nya former, trolla fram nya kaniner ur hatten.
Brigitte Bardot hade ett enkelt skönhetsknep när hon skulle träffa nya människor: Hon viskade tyst för sig själv ”Jag är vacker, jag har en hemlighet…”. Det var ett sätt att tända ögonen, osäkra ett leende i mungipan. Alla blir ju nyfikna på någon som har en hemlighet.
J-O hade tusen.
Han var som Peter Pan, eftersom han tränade hela sin barndom blev han aldrig riktigt vuxen, men nu är han 50 och nu är det över, ett par år efter att det tog slut på riktigt.
När vi pratar om de största svenska idrottarna någonsin har vi Borg, Stenmark, Ingo, Ibrahimovic, Waldner och en evighetslång diskussion om för och emot.
När vi pratar om de största konstnärerna har vi Zlatan, J-O och en punkt. Det är liksom inget vi diskuterar.
Slutet i Liljeholmshallen är charmigt taffliga hyllningstal, ett par blomsterkvastar, värme utan stora gester. Svenskt, antar jag, på det fina sättet.
Mamma Marianne och storebrorsan Kjell-Åke kommer med kramar, Mikael Appelgren står bredvid. Och det är ju snyggt att det slutar just här, just så här.
J-O började i Spåret som sexårig maskot, tolvårig elitseriespelare – och han slutar med Spåret ett liv senare, med fötterna rakt ner i pingisens vardagsmylla.
I sin allra sista seriematch möter han Andreas Törnkvist, och han bjuder på en blind vinklad forehand och en Samsonov-serve som vrider klockan tillbaka nitton år. Men det räcker inte.
Kommer aldrig någon som honom
Törnkvist vinner med 3–1, J-O slår ut med armarna och lägger spaden på bordet medan hela hallen står upp och applåderar.
– Tack ska ni ha. Nu firar vi på O’Learys, säger han.
Vi har aldrig haft någon som kunnat kontrollera tiden som Jan-Ove Waldner, men till slut har 38 år gått, så han tar sina blombuketter och kliver ut ur hagen för allra sista gången. Min inre tolvåring darrar på läppen över ett tummat, blankt autografblock. J-O:s ansikte har rodnat en nyans, han har ett par trivselkilon om midjan, det är tidens sätt att slå tillbaka.
J-O är färdig nu, det är naturligt, men sorgligt eftersom vi aldrig kommer att få någon som honom igen.
Hans pingis var så vacker. Den hade en hemlighet.