Titeln på väg bort
Bank: Chiellini haltade ut – utan honom kan Juventus inte vinna
TURIN. De goda nyheterna för Juventus? Att de kan ta in sex poäng.
De dåliga?
Att de inte kan göra det utan Giorgio Chiellini.
Redan när jag kom hit kändes det som att det här svarvita pusslet spretade lite för mycket.
Sportchefen Alessio Secco sågs i Milano i fredags, förhandlingar pågår med både Zenit och Atalanta. Iaquinta är på glid bort, Floccari ska kanske in, Amauri är uttagen i brasilianska landslaget men vet inte om han får spela, och laget kom från en tung förlust i Udine.
I det läget skulle Juventus ta emot ett hysteriskt formtoppat Cagliari.
Det är den sortens kvällar man får veta sanningen om en säsong. Vilken sorts lag är man? Vilken sorts fysik har man? Vilken sorts tur?
Och, tja, vilken sorts svar 2–3 mot Cagliari gav kan ni räkna ut själva.
Det här var inte vad Juventus ville se.
Stadio Olimpico var svinkallt, jag fick sitta på händerna för att hålla värmen, dimman svepte in från bergen – men den dolde inte att Juventus blivit en haltande patient med två tunga beroenden.
Det ena beroendet stavas – det vet ni – Alessandro Del Piero. Claudio Ranieri bekräftade det före matchen, han sa att han ”känner sig mer avslappnad när Del Piero är på planen”. Det andra är beroendet av Giorgio Chiellini.
Det krävs en stab lätt berusade romantiker för att förklara vad Del Piero betyder för Juventus.
Det räcker med en medioker matematiker för att förklara Chiellinis betydelse.
Med honom i laget har Juve snittat 2,33 poäng i år. Utan honom? 1,44.
Med honom har Juve snittat 0,57 insläppta mål. Utan? 0,88.
I går var han tillbaka, och Juve började fantastiskt. Ranieri skickade ut Cristiano Zanetti och Momo Sissoko att ligga kloss framför backlinjen, medan Nedved och Marchionni fick trycka på bäst de ville på kanterna för att hjälpa Del Piero och Amauri.
Mästerliga Juventus rullade igång
Med Del Pieros mjuka fötter längst fram och Chiellinis ryggrad längst bak var det ett mästerligt Juventus som rullade igång.
De var tunga, rörliga, rytmiska, och kom till avslut lite som de ville. Daniele Conti – Brunos grabb – ska vara general på Cagliaris mittfält, men han höll på att kräkas av åksjuka.
Det borde stått 2–0 efter en kvart.
Det stod 0–1, men Juventus vände till 2–1 anförda av bollspelaren Del Piero och bollmisshandlaren Sissoko. Sissoko nickade in 1–1, Nedved dunkade in 2–1 och det kändes som att det var färdigt, som att den nygammalt trygga Juventus-maskinen skulle lägga in nästa växel.
Det blev inte så, och det är Claudio Ranieris fel.
Beroendet av Del Piero handlar ju inte enbart om att han är en fantastisk spelare, utan också om att Juve saknar alternativa anfallsspel. De hade kunnat hitta en tremannakedja med Giovinco som understöd på en kant, eller arbetat in den rivige Iaquinta på ett tydligare sätt bredvid Amauri.
Istället har Del Piero fått bära ansvar både för framspelningarna och avsluten. Särskilt nu när Amauri slutat göra mål.
I går blev det tydligare än någon gång tidigare den här säsongen.
Cristiano Zanetti skadades, och Ranieri gled lite på systemet. Sissoko låg kvar som ensam defensiv mittfältare, medan Marchisio-Marchionni-Nedved växelsprang framför honom. Men ingen av dem rörde sig rätt, ingen av dem kunde flytta bollen genom ett vråltätt sardiskt mittfält.
Mellberg godkänd som högerback
Conti var inte åksjuk längre, han fick tid på sig att positionsspela, samla upp och
fördela. Cagliari kunde spela på kontringar bakom Legrottaglie eller Olof Mellberg (godkänd som högerback) – och Juve blev ett osäkert lag. Lösningen, den enda Ranieri hade, var att låta Del Piero vandra hemåt och sköta spelbyggnaden också – och då hade de inte ett enda hot kvar längst fram.
Brassen Jeda kvitterade, Matri gjorde 2–3, men då hade Chiellini redan haltat ut med ett sträckt vänsterlår.
Det var dimmigt, men jag tyckte att det såg ut som att han tog titelchansen med sig.