Simon Bank: Sett till resultaten är det fel
AIK sparkar Andreas Alm, plockar in Rikard Norling, och så rullar showen vidare igen.
En fråga, bara:
Vad vill ni bli nu, om ni inte längre vill vara en fotbollsklubb?
Jag har skrivit det förut – skälet till att kvällstidningar älskar fenomenet AIK är att AIK är den enda svenska idrottsklubb som är mer kvällstidning än vad vi själva är.
De vet precis allt om chocker, om att rasa, om köldsmockor och stormvindar och kaos och skvaller. De viskar aldrig, de skriker jämt. De är en bullrig, lätt påstruken, smokingklädd morbror som kräver sin plats och VET hur allt är, som är charmigast på festen fram till en punkt då de skriker ”jag gillar inte fakta – de stör min argumentation!”.
På sitt sjätte år som huvudtränare, sitt sjunde som AIK-tränare, kommer uppgifter om att Andreas Alm skickas ut genom bakdörren efter åtta omgångar i ett läge där Gnaget har sex poäng upp till serieledning och tre poäng upp till europaplatserna.
Förnedring inför öppen ridå.
Radat upp topplaceringar
Rätt eller fel?
Det är en fråga som står på fler ben än ett, så vi får se till att reda ut dem.
Den första handlar om resultaten han presterat, den andra om alternativen som finns, den tredje om tidpunkten, den fjärde om ekonomi, och den femte om vad det säger om AIK:s arbete som fotbollsklubb.
Det som gör Andreas Alm unik som AIK-tränare i modern tid är att han radat upp topplaceringar, inte att han misslyckats med att vinna titlar. Skillnaden mellan ”en vinnare” och ”en förlorare” är lika flytande som definitiv.
Det är som tränare resonerar med målskyttar: det du begär av en anfallare är att han gör saker rätt, att han finns på rätt plats, skapar sina chanser, visar sina kvalitéer.
Till slut kommer skotten att gå in.
Inte ens Malmö FF kräver guld av Alan Kuhn, trots att han har enorma resurser till sitt förfogande. De kräver att han gör ett bra jobb, att han driver en verksamhet som är bra nog för att ge guld.
Byggt en tydlig AIK-idé
Andreas Alm har gjort mycket som varit väldigt bra för AIK. Långsiktigheten har varit en, tryggheten i att ha en tränare som känt till både styrkan och bristerna i klubbens hela varande. Alm har klarat den balansgången bra. Han har varit bra för ekonomin (till skillnad från de som kämpat med driftsresultaten), han har gett unga spelare chansen, varit med och byggt en tydlig AIK-idé kring Linje Blå.
Jag har haft synpunkter på detaljer spelidén, på att de ofta landat i ganska primitiva lösningar i anfallsspelet. Den kritiken har tidigare kommit från nyckelspelare som Henok Goitom, och inget under den här säsongen har visat att saker blivit bättre.
Men vad Andreas Alm velat göra med spelet är ingen nyhet för AIK:s ledning, det har de vetat i väldigt många år nu.
FC Bayern och Paris Saint-Germain kan ”kräva titlar” av sina tränare. När AIK gjorde det gick man från att vara en fotbollsklubb som styrs av arbetsmål till att vara en desperat supporterröst, vilken som helst: MEN JAG VILL!
Sett till resultaten är det fel att ge Andreas Alm sparken. Sett till hans verksamhet kan det absolut finnas argument, efter sex-sju år, för att vilja ha en förändring.
Men det visste AIK i så fall redan i december. Det är inget de fick veta ett par dagar före ett derby i maj.
Rikard Norling är älskad
Nu sägs det att Rikard Norling ska ta över. Jag tycker väldigt mycket om Norling, men jag gillar Alm också. Om det nu spelar någon roll. Alm var duktig på att klara balansgången mellan att ”vara AIK” (tuff, stadig, uppoffrande, medveten om hur klubben fungerar) och att inte vara det (han predikade långsiktighet).
Norling? Han är älskad här, och det är lätt att förstå varför. Norling pratade om guld när han kom till Brann, för att det är vad han lärt sig i AIK, för att han har ett supporterhjärta.
Med honom får Gnaget en tränare som är ett med klubbsjälen, som kommer vilja låta tusen blommor blomma, en diktator med hjärtat öppet och naket.
Det kan bli bättre, det kan bli sämre, men för AIK:s del tror jag att det på sikt är sekundärt.
Vägrar vara som andra
Ödesfrågan är om de vill acceptera att de, mitt i sin solitära unicitet, faktiskt samtidigt är samma sorts fotbollsklubb som Gefle eller Elfsborg.
En klubb som behöver tänka långsiktigt, stå rak i ryggen när vinden viner, som ibland behöver stå emot supporterstormen istället för att spänna upp ett segel, åka med och hoppas att man stöter mot land på en ny, rik kontinent där vin och honung flödar.
För en månad sedan skrev jag ett par rader direkt till AIK:s ledning, jag gjorde det efter en pinsam insats mot ett imponerande Norrköping: ”Bygg verksamheten, spelidén. Prata om hur ni fostrar ungt och eget, vart ni vill på sikt, men låt fotbollen komma före rubrikerna”.
Mindre än en månad senare verkar de sparka klubbens tryggaste tränarkonstant i modern tid. Rubrikerna kommer att rasa i nattsvart, det kommer att fortsätta att vara intressant att följa den här märkliga, stora, klassiska föreningen som på gott och ont vägrar vara som alla andra.
Andreas Alm gick till jobbet och gjorde jobbet, han gjorde det i sju år. Det är inte han som lämnar det här som en förlorare.
Och så rullar showen vidare igen.