Förnyarnas triumf
Bank: Lanternan lyser för Genoa – revolutionens klubb
GENUA. Efter sju år, sjuhundra kvinnor, sju olyckor, åtta bedrövelser och elva gula kort:
Sampdoria 0, Genoa 1.
I dag lyser lanternan för en klubb som står mitt i den revolution Italien så förtvivlat väl behöver.
1903 åkte ett italienskt fotbollslag för första gången utanför landets gränser. Genoa tog tåget till Nice och slog ett lokalt, franskt lag med 3–0.
Hundrafem år senare åker jag motsatt väg, och jag gör det för att lägga handen på il calcios vagga.
Man kan undra hur lång tid det kan ta att se hela Italien. En vecka? Två?
Äh, säger jag. Ge mig en bra match, så går det på ett dygn.
Och eftersom det här är lanternans derby så börjar vi där, vid fyrtornet ute på San Benigno-udden.
En solig söndag, som i går, tar man trapporna hela vägen upp och ser hela havet.
Sen vänder man, förbi hamnen med miljard-yachter från Georgetown och Madeira, förbi motpolen med de afrikanska immigranterna som säljer Louis Vuitton- och Nike-kopior på vita lakan. Ner till Porto Antico, och med solen i ryggen upp genom gränderna i gamla stan med gammaldags herrekiperingar, fyllda av kashmir och långa strumpor. En dubbel kaffe på en bar, en uppslagen tidning med en 40-sidig bilaga om matchen, och så en av de där små översöta tårtorna som bara finns här i ”Zena”.
Är det här intressant?
Mer än som resereportage, ramverk, tjusiga accenter i en text?
Det är klart att det är.
Italiens största problem, ur ett utvecklingsperspektiv, är ju att italienarna redan bor i världens vackraste land.
Berlusconi – en skämtare
När övriga världen kastade sig i varandras armar i den heliga marknadens namn låg Italien kvar i sängen. De reste inte, de släpade efter med internet, de behövde inte tävla, de såg på tv istället för att bygga företag.
När Silvio Berlusconi häromåret fick frågan om varför han tyckte att utländska investerare skulle komma till Italien log han bara.
– Varför? För att vi har de snyggaste sekreterarna i världen!
Han är ju sån, Silvio. En skämtare, inte ett skämt. Och han har byggt västeuropas darrigaste demokrati. I en stor undersökning underkände en av tre italienare demokratin som styrelsesätt. Bland ungdomar var siffran 40 procent.
När Mussolini styrde, före demokratin, ville han göra Genua stort och starkt. Stan var en italiensk motsvarighet till Manchester; industri, sjöfart, komunikation.
2008 är Manchester europamästare.
Genua? De tröstar sig med ett av världens finaste derbyn.
Derbyt är som landet. Präglat av extrem skönhet, potential – och paranoia.
Dagarna före har Samps tifosi varit vansinniga över att Stefano Farina utsetts till domare. Han är ju genoano – det vet ju alla!
Italien behöver öppna sig och formulera om vilka de är, precis som il calcio behöver det.
Det hänger ihop.
Jag är inte bara här för derbyt, utan också för att se två av Serie A:s mest intressanta projekt. I Florens samlar Prandelli och Corvino kontinentens alla talanger, i Udine bygger man vidare på Spalletti-modellen, och här i Genua finns två klubbar som vill något.
Samp har landets bästa juniorlag och seriens mest italienska a-lag. I derbyt startar de med en enda spelare (Padolino) utan italienskt pass. Mister Mazzarri predikar passningsfotboll och trebackslinje och har fått ordning på naturfenomenet/naturkatastrofen Fantantonio Cassano.
Och Genoa?
De är fantastiska.
Tillbakalutad psykologi
De värvade bäst av alla i somras, och Gian Piero Gasperini är mer spansk än italiensk i sitt tänkande. Det är fart, högt bollinnehav, spel genom mittfältet, det är oftast 3–4–3 och en ganska tillbakalutad psykologi.
Jag tror på Gasperini. Jag tror på Prandelli och, fortfarande, på Spalletti. Jag tror på det nya i italiensk fotboll.
Landets bästa lag tränas av en portugis, och allt fler av de mindre klubbarna har börjat hitta positiva spelmodeller. I en liga som
traditionellt präglats av en löjlig respekt för de stora är det en revolution. Och även om Italien har världens främsta taktiker så behöver de lära sig av Spaniens anfallstänkande och Englands fart, i alla fall om de vill bli störst igen.
Det är därför jag gläds med Genoa.
Milito är komplett
Men jag är rätt ensam om att se just det här derbyt som en symbol för det nya, framväxande Italien.
De flesta ser det mest av allt som en match mellan Antonio Cassano och Diego ”il Principe” Milito.
Inte mig emot.
Milito är en komplett anfallsspelare, och Cassano är en konstnär. Fantantonio är dessutom, enligt egen utsago, en jävel på kärlek. Och när han nu gett ut en bok där han påstår att han varit med sjuhundra kvinnor så kommer han förstås att få höra det.
En bit in på andra halvlek tycker Genoas gradinata nord att det är hög tid, så de vecklar ut en 30 meter lång banderoll:
”Analfabeta – pieno di brufoli e fanferone. 700 donne? Solo in Corso Perrone”. ”Analfabeten – full av finnar och skryt. 700 kvinnor? Bara på Corso Perrone”.
Perrone är gatan där män köper sex i Genua. Och Cassano ska alldeles snart vara Italiens olyckligaste grabb. När slutsignalen går ligger han i fosterställning mitt på planen och gråter.
Milito är en annan sort. Han valde bort Roma och Napoli av lojalitet till en stad som han inte ens är född i, nu har han gjort tolv mål och leder skytteligan.
Det första som händer i derbyt (efter två otroliga läktarkoreografier och en sång som skär sönder himlen) är att Gastal-dello kör över Milito så det sjunger om det.
Efter en halvtimme har fem spelare fått varning. Gasperini har övergett trebackslinjen för något som liknar 5–3–2. Kaptenen Marco Rossi är tillsagd att inte släppa Mirko Pieri förbi sig, så han blir som en extra högerback.
Spelar sig loss
Samp spelar 3–5–2, med löparen Bellucci bredvid geniet Cassano. De kommer ingenstans. Det är mittfältskamp, helplanskramp, men med en intensitet som är ovanlig i Serie A.
Båda lagen försöker spela sig loss från trängseln, men ingen vågar blotta sig genom djupledslöpningar. Milanetto och Thiago Motta vinner mittfältet åt Genoa, men det är bara två spelare som är skapande och spetsiga.
Samp har Cassano. Genoa har Diego Milito. De är verkligen på en egen nivå, någon av dem kommer att avgöra matchen.
Milito hinner först.
Precis efter paus får Genoa frispark, Milanetto slår den och il Principe löper sig till en nick. 1–0. Bollen håller på att gå genom nätet.
Sampdoria får sen två mål bortdömda (ett korrekt, ett tveksamt) av en konsekvent
genomusel Farina – men de har inte mycket mer än inlägg att komma med.
Cassano sparkar bollen mot den assisterande domaren två gånger om, men får bara gult kort.
Sen är det slut.
Genoa-spelarna klär av sig till kalsongerna och firar med sina fans, medan Sampdorias fans skyndar sig hem. När jag kommer ut från Marassi är det svinkallt, det surrar av mopeder på väg hemåt, en tidningskiosk lockar med att man kan köpa en Sinatra-cd med
dagens La Repubblica.
Jag köper inget, men jag konstaterar att Genoa nu är nio poäng före Samp i tabellen och att Sinatra säkert hade varit glad om han levt.
Hans mamma var härifrån, det sägs att han var ett hängivet Genoa-fan.