NU GÅR VI TILL FINAL
Simon Bank: Äntligen ett landslag som vågar allt när det gäller som mest
MALMÖ. Passion! Mod! Anfall!
Det far ett gult överljudståg genom Sverige, och medan vi står här med våra fåniga sommarskratt kör det rakt igenom oss.
Mest fantastiskt av allt är inte att de spelar med passion, mod och anfallslust.
Utan att de får order om det.
Malmö blir mörkt medan jag skriver, men det känns som att det ljusnar inifrån och ut.
Valparna, Söderbergs och Lennartssons älskade små U21-valpar, går gräsplanen runt och gör vågen med fyra läktare. Det pulserar från blåmärken, sydda sår och lyckliga bröst och det är svårt att ta sig för något annat än att stoppa båda händerna för munnen och stoppa ett reflexflin.
Ni är imponerade av 3–1 mot Serbien?
Jag häpnar över en annan seger:
Valparna–Traditionen 100–0.
När adrenalinet välde ner från läktarna för första gången i EM, när allt fanns att förlora, när ett gäng serbiska hundramiljonersspelare gick fram mot sin klack och hälsade dem välkomna till fest – då fick vi veta.
Är Sverige ett charmigt gäng smågrabbar som är ovanligt bra på att spela kvadraten? Eller är de ett gäng som kan ta sig an en hel svensk fotbollstradition och bända ner den i brygga?
Jag hoppas verkligen att ni såg när de svarade.
Ingen tvekan
I tio år har jag plågats av att se svenska landslag gå in i matcher med tån före, att de alltid måste känna sig in i matcher, presentera sig varsamt, ta i hand, bocka djupt och, kanske, efter en kvart eller så försöka göra en första framstöt.
Inte i går.
I går rusade elva svenska lejon rakt in i matchen utan att fråga vad matchen hade för avsikter.
Emil Johansson väntade inte en minut innan han drog iväg på sin första inläggsraid. Emir Bajrami dribblade som en frikopplad Garrincha. Pontus Wernbloom var... Pontus Boomboom – och Gustav Svensson, som hade så lite boll, var matchens bäste spelare.
Det fanns ingen tvekan, ingen försiktighet, ingen småskoleaktig första dejten-rodnad någonstans.
Sverige slog ner Serbien i skorna på en kvart.
Marcus Berg backade ifrån Vukovic och dunkade in ett Bajrami-inspel till 1–0. Då hade det gått sex minuter.
Ola Toivonen höll i, Bajrami utmanade tröge Tomovic på löpduell och fick en straff som borde varit en frispark. Berg vek in 2–0 från elva meter.
Serbien var ur balans. De gnällde på domaren (med all rätt), och tacklade med dobbar som vapen (helt utan rätt).
Och allt detta var en del av en plan.
Vågade när det gällde
Om vi bär med oss något från matchen, som ett våtvarmt minne allra närmast, så är det bilden av ett landslag som vågade allt när det gällde som mest och när det hade varit så enkelt att ängsligt tänka ”oavgjort räcker”.
Om vi ska vara tacksamma för något så är det för att detta inte var en slump.
Efter matchen hade jag egentligen bara en fråga att ställa till Jörgen Lennartsson.
– Vad sa du till spelarna innan de gick in?
Svaret ska ni slicka i er som om det vore sommarens sista mjukglass:
– Tro! Självförtroende! Att spela med passion, med en positiv attityd, att anfalla. Att anfalla är ofta det bästa sättet att försvara.
Jag är ingen gladfotbollsfilosof. Kommer aldrig att bli. Fotboll går ut på att nå resultat, och Sverige har de senaste åren varit väldigt bra på just det. Men som jag har saknat just detta: Passionen, modet, att fotboll ibland också kan vara som Braveheart, som Al Pacino i Any Given Sunday, som ett vulkanutbrott med hjärna i mitten.
Jag vet fortfarande inte allt om Jörgen Lennartssons kvalitéer och brister – men jag kommer alltid att vara honom tacksam för en fantastisk kväll i Malmö när svensk fotboll såg ny och annorlunda ut.
Ibland kan det också vara det viktigaste.
Sverige vann eftersom de pressade sönder Serbien första kvarten och för att de var skickliga nog för att göra något med bollen när de väl vunnit den.
Zoran Tosic fick två–tre lägen rättvänd med boll, Sulejmani var en katastrof. Lola, den Kalmarfödde, var skicklig och Gojko Kacar en galen men underbar ledare i 90 minuter. Men Serbien var inte med i matchen, inte ens när Kacar fått 2–1 gratis (på en fast situation igen...) var de med, för Marcus Berg och Ola Toivonen lät dem inte vara det.
Det blev 3–1.Sverige vidare till semifinal, Serbien vidare till den skam som finns kvar när man gett upp: armbågar, protester, dumtacklingar.
Ett lag fyllt av hjärtan och hjärnor
När matchen var över spelade Serbien med nio man. Hela Malmö stod upp och applåderade, och om jag sa att jag bara hade en fråga till Lennartsson så ljög jag.
Jag hade två. Jag ville ju veta varför i hela världen han låtit två varnade anfallare spela 90 minuter när matchen redan var avgjord.
– Matchen var inte avgjord, sa Lennartsson. Och de där spelarna har hjärnor.
Jag höll inte med om det första, men nickade åt det andra. Det här laget har hjärnor, och mer än så. De har hjärtan också.
Elva på planen, 23 i truppen, och de har vunnit tio miljoner i det här landet.
Det far ett gult överljudståg genom Sverige, och det kör rakt igenom oss.
Slutstation?
Tja, i kväll har jag sett Berg och Toivonen och Svensson och mer svenskt mod än jag trodde fanns.
Så min biljett går till en EM-final.