Bank: Åka hem eller möter Tyskland – det låter ju som precis samma sak
HALIFAX. Efter 90 nya trubbiga minuter vet vi hur kartan ser ut.
Sverige åker hem eller möter Tyskland.
Ska vi vara ärliga låter det ju som precis samma sak.
En timmas köande för att komma in i landet, en trasig resväska som väntade när jag bedömts som icketerrorist, och ändå fanns det ju svenskar som fick en värre start på sin kanadensiska kväll än jag.
Australien gick in för att kriga sig till slutspel, Sverige väntade tio minuter med att gå in över huvud taget. Edmonton är en stad som växer så det knakar, där 33 stora byggprojekt trängs med varandra i centrum, men Pia Sundhages VM-bygge har fortfarande inte fått ordning på grunden.
Det där målet som Lisa De Vanna sprang in med efter fem minuter var ju inte någon slump. Det var logiskt och systematiskt, sett både till match och säsong. En tokhögt spelande backlinje, ett lag framför som inte hinner in i press, och så en lång boll i djupet som skär sönder både försvar och framgångsdrömmar.
Svenskor som sjönk ihop
Australiens 1–0 kom eftersom Sverige verkade chockskadat av att Australien spelade som Australien gör; direkt, rakt, frenetiskt, snabbt. Nilla Fischer var den enda av elva svenska spelare som förstod att det var kamp på gång, resten ägnade sig åt att gå bort sig i fotbollens ABC:
A. Trycker backlinjen upp måste presspelet fungera.
B Fungerar inte pressen måste backarna (Ilestedt och Rubensson den här gången) vara preventiva i sina löpningar.
C. Lägger man försvarslinjen i höjd med mittlinjen är det en målvakts uppgift att spela långt ut.
Det är inte första gången i år Sverige släpper in mål på det sättet, nu gjorde det det när de verkligen inte fick, och nu står de med två tår utanför slutspelet och de åtta övriga i en åttondelsfinal mot europamästarna Tyskland, ett lag de förlorat mot de senaste fem gångerna de mötts i mästerskap.
När slutsignalen gick i Edmonton var det med jublande Matildas och svenskor som sjönk ihop i små högar lite varstans. Besvikelsen var begriplig, det här skeppet har kryssat sig rakt in i dödens triangel.
Pia Sundhage gav upp sin offensiva mittfältsbalans redan på vägen till VM, men hon fick inte särskilt mycket i utbyte. Det vore synd att säga att försvarsspelet blivit ramstarkt, det vore en ren lögn att påstå att de hittat några vettiga offensiva nycklar.
Det sägs att Lotta Schelin är ur form, att hon varit osynlig, men Schelin är ju symptom, inte orsak. Om den tidiga offensiven brister blir den sena offensiven lidande – och mot Australien dröjde det goda tio minuter innan Sverige ens lyckades vårda sig över mittlinjen.
Ytterbackarna har enorma problem med uppspelen, Caroline Seger är nyttig, men använder konstant två-tre tillslag för mycket. De enda gångerna som Sverige gör något metodiskt offensivt är när Lisa Dahlkvist – som är krigare snarare än kreatör – vänder spelet i sidled eller när Therese Sjögran kan hitta fram med sina fina små stickpassningar.
Annars händer inget. Noll.
Nu blir det hemresa mot Tyskland
Sofia Jakobsson var aktiv i Edmonton, hon gjorde ett efterlängtat anfallarmål, men Schelin får alldeles för ofta vandra hemåt för att ens få en skymt av bollen. Jag förstår att hon tappar touchen när det är så pass långt mellan tillslagen.
Nu blev det 1–1.
Nu blir det hemresa eller Tyskland.
Går det att tro på ett liv efter detta? Tja, det finns ju inga andra alternativ, och det kan vara värt att påminna om i alla fall en sak:
Tyskland må vara en mardröm för Sverige, men ingen ska tro att Tyskland drömt om Sverige heller.
Efter fiaskot i hemma-VM senast har de inte riktigt råd med ett tidigt respass till, och för svensk del finns det faktiskt en del som talar för att den där eventuella nitlotten (det ska spelas matcher idag också, Sverige kan fortfarande åka ur) faktiskt kommer med en liten vinstchans.
Jag kan komma på tre saker att peka på:
1. När Sverige mötte topplaget USA och automatiskt blev kompakt, konkret och koncentrerat gjorde de sin klart bästa match i gruppspelet. De lär hamna rätt i en åttondelsfinal också.
2. Sverige slog ju faktiskt Tyskland för tre månader sedan, i Algarve, och det är ett motstånd som inte kommer att överraska dem på något enda sätt.
3. Tysklands enda svaghet finns på precis samma ställe som Sveriges största styrka. Sundhages lag gillar att ställa om långt mot speedkulorna Jakobsson och Schelin, Tyskland ställer upp med kompetenta, starka men rejält tröga mittbackarna Krahn och Bartusiak.
Sverige deppade i natt, det gjorde de rätt i, men om det dyker upp en glimt av en kvartsfinal är det deras plikt att i alla fall försöka stoppa in foten.
De har växt in i matcherna i VM, de har växt in i turneringen.
De behöver en bragd för att få slåss om medaljer – men då får de faktiskt lov att växla in Lotta Schelin också.