Jennifer Wegerup: Stålbadet stärkte Juventus
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-08-26
– och ta mig tusan om de inte haft roligt
TURIN. Det tog 28 minuter. Sen var ordningen återställd.
David Trezeguet, 1-0 till Juventus.
Därpå en straff, naturligtvis. Sen en promenadseger.
Juventus är tillbaka i serie A.
Om det hade varit en film hade betyget dragits ner ett snäpp för att scenariot var lite för bra för att vara sant. Juventus återvänder och vinner med 5-1. Juventus återvänder och briljerar och triumferar och dominerar som i fornstora dagar. Ropet som lyfte från Stadio Olimpicos läktare när Trezeguet nickade in 1-0 var som en samfälld utandning. Så lång väntan och längtan och så, äntligen, förlösningen.
I den olidligt varma kvällen hade vi alla väntat på avspark, klibbat fast vid våra plaststolar, läst på nätet att Lazio och Torino spelat
2-2 på den andra Olympiastadion, i Rom.
Från min plats hade jag en ljuvlig utsikt över Superga-berget och dess kyrka, där hela Grande Torino utplånades i flygkraschen 1949. Där dog Turins största lag någonsin. I fjol dog det andra, Juventus, för att återuppstå i går kväll.
Juventus nya stil
”Vi har visat att vi är tillbaka” , som trefaldige mågöraren Trezeguet sa efteråt.
Lysande glad ända utifrån och in. Kanske var glädjen hos Juventus spelare efteråt det mest slående, när de stod där, våta och rufsiga i de nya kostymerna frånDSquared2, de som också är ett led i Juventus nya stil.
Oräkneliga gånger har jag efter matcher intervjuat Nedved, Buffon, Del Piero & Co då de vunnit stort, men mest stått och gäspat. Blasé och mätta, vana vid att vara störst, bäst och vackrast.
Man behöver inte heta Freud för att tänka tanken att Moggiopoli, nedflyttningen, skammen och det efterföljande stålbadet stärkt Juventus som grupp. De som är kvar är kvar för att de inte vill vara någon annanstans. De har tillsammans fått ta hånet och skadeglädjen. De har tillsammans spelat sig upp från serie B och ta mig tusan om de inte haft rätt roligt på vägen. När man är van att äta oxfilé med silverbestick kan det smaka mums med blodpudding på kanststött porslin som omväxling. Som min vältalige favorit bland målvakter, Buffon, uttryckte det:
”Det har varit rätt roligt faktiskt att spela i serie B, något nytt”.
Därför vill jag inte skriva att det var det gamla Juventus vi såg i går kväll. Det var ett nytt, eller möjligen nygammalt. Nedved, Del Piero och Trezeguet visade alla att än kan Den gamla damens kavaljerer dansa. Del Piero har dock fått en hård konkurrent på dansbanan i Iaquinta...
Trezeuget och Iaquinta. En trippel och en dubbel. Ackompanjerade och framspelade av de gamla godingarna. Men, som tränare Ranieri sa till mig efteråt:
”Många glömmer att vi har väldigt många unga spelare och spelare från serie B. De unga behövde den här segern för självförtroendet”.
Inte rättvisande
Livornos tränare Orsi, han sa istället till mig att de 5-1 inte var rättvisande, att de tio sista minuterna var en kollaps och att straffen var tveksam. Sant alltihop också. Därför krävs det mer innan vi vet var Juventus står, mer innan vi vet vad man förmår mot tyngre motståndare.
Segern, målen och den drömlika comebacken är inte ett facit, men det blir en god plattform att ta avstamp ifrån.
Så gick också Juventus spelare med lätta steg när de gav sig av från Stadio Olimpico i den heta augustinatten. För ett år sen tvingades de lämna serie A med sina huvuden sänkta i skam. I natt gick de alla hemåt med höjda huvuden och blickarna framåt.