Milan saknade karaktär
TURIN. Milans reservställ, med långa ärmar, är ett av de snyggaste jag vet.
Det säger också en del om dagens Milan.
Vackert. Bekvämt.
Och, för all del, rätt blekt.
Eftersom jag egentligen inte tänkt vara här så kommer jag inte in på pressläktaren.
Inga problem.
Jag går ett varv runt Stadio Olimpico, en av få moderna arenor i Italien, köper salsiccia och en öl för fem euro och jämför priser på Torino-tröjorna i stånden utanför. En bra biljett kostar 40 euro, och det är inte mycket för en match som Toro–Milan.
Kylan – en annan sorts än den i Milano, trots att det bara är en dryg timma med tåget – skär lager efter lager av huden, men jag tycker om att se Torino spela. De vill något. Inte lika mycket som, säg, Genoa, men de vill ändå utveckla sin fotboll.
Di Biasi skickar ut ett spelande mittfält, med geniet Rosina och den enkle men begåvade makedonschweizaren Dzemaili. Det gör han rätt i. Under uppvärmningen dricker jag caffè macchiato i liten plastmugg och tittar på Rosina. Han ägnar tjugo minuter åt att nöta inlägg mot Bianchi med sin vänsterfot.
25 minuter in så är det istället Stellone som dyker in, före Kaladze, och nickar in just ett sånt inlägg.
Har svårt för Milans lag
Milan har kommit hit för att bita tag
i Inter i tabelltoppen, men jag ska erkänna att jag har svårt för Milans lag i höst. Gattuso har varit en av Serie A:s absolut bästa mittfältare så här långt, men det finns något slött och dumt över den här underbara klubben nu.
Galliani köper spelare för att sälja tröjor, och på planen gör de allting i samma tempo. Ska det bli mål så måste det bli det till en symfoniorkester; elegant, stilfullt, applåderat.
Jo, ytterst är det nog så att jag saknar deras temperament.
Gattuso Zidane-passar till Pato, det blir 1–1 och är vackert som en nybadad Pierre Bonnart. Ronaldinho och Pirlo ställer upp för att slå en frispark från 22 meter – en målvakts motsvarighet till Dantes purgatorio – och när Dinho smeker in den för 2–1 är det också rasande snyggt.
Så okej då. Om Milan vill konkurrera med Arsenal om titeln ”Europas snyggaste förlorare” så får de väl göra det.
Men det är under deras värdighet, eller det borde i alla fall vara det.
Milan spelar, hösten 2008, en fotboll i ett tempo, som kräver briljanta små tilltag för att nå resultat. Jag gillar att se dem mot topplagen, men de har bara tagit nio poäng på sex matcher mot Bologna, Reggina, Chievo, Lecce, Cagliari och Torino.
Och i går var de knappt värda den enda poäng de fick.
Så här vill Torino spela
Dezmaili och Rosina var bäst på plan, och även om Rosina fick en straff som var totalt ologisk (den tröge Pratali hade friats för en exakt likadan hands) så var det inte orättvist.
2–2, och Olimpico skälvde av en nyvunnen stolthet. Så här vill Toro spela, så här ska de spela. Med passningsskickliga spelare, fart och tre av fyra uppspel via konstnären Rosina på vänsterkanten.
Milan hade ett par av världens bästa och intressantaste spelare på planen, men de saknade ändå karaktär. Jag hade velat ha en Flamini, en taggad Emerson, en målsugen Pippo Inzaghi, till och med en Ambrosini. Istället fick jag ett bollduttande cirkussällskap som alltid kommer att få problem när de åker till Palermo eller Bologna.
Det var Toros kväll, och det var en glädje att se den mitt bland alla de som är ”geneticamente granata” som det hette på en banderoll.
Det var, förresten, ont om flaggor annars.
Torinos fans förtjänade kvällen
Maratona, Torinos hjärtecurva, hade bestämt sig för att använda sin kraft åt att hylla en som inte fanns där. Fabio Bernardi, 44, har arbetat nära supportrarna i 17 år, men efter hemmavinsten mot Palermo hamnade han mitt i en husbrand och fick tredjegradens brännskador.
Torinos fans ville hellre få fram ett budskap till honom än till laget: ”Fabio non mollare” – ”Ge inte upp, Fabio”.
De förtjänade den här kvällen.
Milan? De hade snygga kläder, men det sista vi såg var att Kaká – för andra matchen i rad – försökte filma sig till en straff.
De måste vilja mer än så.