DEN NYA ERAN
I kväll ska dessa svenska valpar knuffa bort Englands tradition
GÖTEBORG. Hundra år av engelskhet har alltid varit Sveriges främsta vapen i matcher som den här.
Inte i kväll.
I kväll baxar ett gäng valpar hundra års idéarv fram till stupet för att ge det en knuff.
Sverige mot England, på allvar.
Och vi skickar fram generationen som aldrig sett Tipsextra.
Let me tell you about Sweden.
Det finns en låt med the Stranglers som heter så, vilket vore fullkomligt ointressant om det inte vore för att Stranglers är Stuart Pearces favoritband.
Psycho är hårt nere med engelsk punkrock och känner garanterat till låten. Sångaren Hugh Cornwell jobbade på Lunds Universitet i början av 70-talet och skrev en text om att Sverige är det enda landet där ”molnen var intressanta”.
Jag tror att det var menat som en sågning.
Så låt mig berätta om Sverige, Psycho.
Låt mig berätta om ett land som i hundra år och mer än så varit präglat i grunden av att vi lärde oss fotboll av engelsmän som steg i land här i Göteborg.
Vi älskar att se fotboll som strid, som kamp och krig. Vi älskade 4-4-2 med presspel så mycket att vi uppfann det en gång till. Vi älskar långa mittbackar som kan nicka, vi älskar ärlighet och fysik och stenhård no-nonsense-attityd.
Jo, man kan nog säga att vi älskar dig också, Psycho.
Men det är vi det.
Småkillarna som springer in på Gamla Ullevi i kväll är av en annan sort. Präglade, förstås, av traditionen – men deras spel lånar lika mycket av Nesta och Xavi som av Terry och Gerrard.
En -88:a minns inte Tipsextra
I går stod vi så nära planen på Gamla Ullevi att gräsdoften kom som en örfil, jag ställde mig och lyssnade på Rasmus Elm, som berättade att han visst såg lite engelsk fotboll när han var liten, att han gillade Leeds.
– Jag såg det på Tipslördag, sa han.
Är man född 1988 så minns man inte Tipsextra.
– Jag höll på Arsenal, sa Marcus Berg. Fast de var ju inte så engelska.
Nä, de var ju inte det.
England har också förändrats.
I kväll kommer Stuart Pearce att skicka in ett lag fullt av unga multimiljonärer, formade av en Premier League-era med fönstret öppet mot världen.
Jag tror inte att Stuart Pearce på något enda sätt är en stor, modern fotbollstränare – men han är förmodligen den bäste det här laget kunde få. Han kommer aldrig någonsin att låta dem tvivla på varför de spelar fotboll eller varför det är viktigt.
Landgren – en liten terrier
Det handlar om heder, det handlar om England.
Psychos pojkar kommer att springa genom både Berg och berg för att vinna i kväll.
För Sverige gäller det att stå i vägen.
Det finns inte en spelare i Jörgen Lennartssons lag som har stjärnstatusen eller spetskvalitéerna hos en Agbonlahor, en Walcott eller en James Milner. Alltså gäller det att styra var på planen England får spela sin fotboll.
Jag antar att det är därför Lennartsson väljer att ge Andreas Landgren, den lille terriern, chansen framför Gustav Svensson. Han struntar i att Sverige tappar ett kreativt spel genom mitten, så länge som de kan stressa sönder Englands bolleverans fram till EM:s i särklass bästa anfallskedja.
Varför skulle drömmen ta slut?
Jag tror ju att det kan vara ett misstag, men om Landgren och Svensson spelar 0–0 mot Cattermole och den ruggige dynamon Fabrice Muamba så vinner Sverige den här matchen, för Sverige har fler kreativa lösningar i sitt spel än vad England har.
Rasmus Elm och Martin Olsson kan slå tidiga inlägg.
Ola Toivonen kan kombinationsspela med Marcus Berg.
De kan sätta ihop passningssekvenser på båda kanterna.
Det är klart att det kan räcka så, det finns något i hela den här världserövrarauran som det här laget har som säger oss att vi ska lita på dem, precis som de litar på varandra.
Och om det finns en spricka...?
Jag tror ju att man kan säga ganska mycket om människor genom att ta reda på vad de är rädda för.
Stuart Pearce missade en straff i en VM-semifinal mot Västtyskland 1990, och hade marianergravar till ögon efteråt.
Nu säger han att han låtit U21-spelarna träna straffar efter varje träning i två år, han har en lista på straffläggare ordnat från förstavalet till namn nummer 23, han har kartlagt alla motståndarlagens potentiella straffläggare.
Det känns inte riktigt som att han kunnat släppa det.
Jörgen Lennartssons tyngsta tränartrauma är en kvalmatch med Häcken mot Gif Sundsvall för sex år sen.
– Det fanns inte ett grässtrå på planen över huvud taget, det gick inte att spela. Vi hade behövt vinna med 2–0 men fick bara 1–0.
Englands förbundskapten drömmer sina mardrömmar om straffar, Sveriges drömmer sina om hur hans lag vann med för få mål i en match där de inte kunde spela passningsspel.
I EM har Lennartssons lag spelat bättre passningsspel än alla andra, de har haft en fart i sina kombinationer som inga andra.
I kväll, klockan sex, efter hundra år av engelskhet, ställs de mot England.
Varför skulle drömmen ta slut nu?