Bank: Den förtrollar ju, denna PSG-show
Det räckte med 56 sekunder för att få en påminnelse om vad det är som skaver med drömfabriken Paris Saint-Germain.
För att drabbas av minnesförlust behövde jag bara ett par minuter till.
Den förtrollar ju, den här showen.
De 56 sekunderna, ja.
Det var så lång tid det tog för Moussa Dembélé att plocka upp en hörna och skicka iväg ett skott som susade in förbi Alphonse Areola i PSG:s mål. 1–0 till Celtic på Parc des Princes, en liten vägbula på motorvägen in i framtiden – men framför allt en resa fem år tillbaka i tiden.
QIA hade just kört in med hela den qatariska statens miljardsäckar, det var själva bröllopskyssen för relationen mellan Frankrike och arabstaten, en signal om att det skulle drömmas större än det någonsin gjort i Paris.
Vred om identiteten
Utöver alla moraliska betänkligheter man kunde och borde ha kring det så hände också en hel del inne på själva Parc des Princes. Publiken hade till stora delar redan bytts ut av den föregående administrationen, nu vred man om identiteten nere på planen också.
Spelare som Zlatan Ibrahimovic och Ezequiel Lavezzi kom, och i samma ögonblick stängdes dörren för en annan grupp: de som alltid varit där, de som vuxit upp i PSG, de som älskade föreningen och drömde om att spela för den.
Mamadou Sakho grät och drog till Liverpool när han förstod att han inte skulle få chansen längre, dundertalangen Kingsley Coman stack till Juventus som artonåring eftersom han ville ha speltid, och… en sextonårig kille som hette Moussa Dembélé flyttade över till de brittiska öarna, till klubbar som tänkte ge honom chansen.
”Kommer bli en av Europas bästa”
Inför matchen igår pratade Kingsley Coman om Dembélé i en intervju:
– Jag är säker på att han kommer att bli en av Europas bästa nior de kommande åren. Jag känner honom sedan han var nio år, vi har alltid trivts ihop och han har alltid varit en renodlad målskytt.
Sakho, Coman, Dembélé. Pariskillar, alla tre. Och de var verkligen inte ensamma om att lämna ett Paris som slutat rikta blicken mot Paris.
Det här var alltså kvällen då Dembélé kom hem igen, och skickade in 1–0 för Celtic efter mindre än en minut.
Så långt en fantastisk kväll för honom, och en påminnelse om allt PSG förlorat de senaste fem-sex åren.
Därefter fick vi se allt de vunnit.
Siffror räcker ju en bit för att beskriva den allra mest galaktiska kväll de upplevt på den här nivån. 7–1 i mål, 24 mål på fem matcher i gruppspelet – nytt Champions League-rekord. Cavanis 151:a mål på 216 matcher i Paris.
Helt annat jämfört med Zlatans tid
Men det räcker ju ändå ingenstans för den som vill ha en bild av vilken sorts lag de faktiskt har blivit nu. Det här är långt från det Ibra-beroende, vibrerande PSG från förr. Det här är en hel offensiv bataljon som rusar fram till höger, till vänster, i mitten, där Verratti och Rabiot hittar geometrin från mittfältet, där Kurzawa och Dani Alves åker pendeltåg till höger och vänster, och där de där tre längst fram helt enkelt är världens allra mest svårstoppade anfall.
Mbappé är ju en färdig världsspelare med sitt totalspel, Cavanis konkretion i straffområdet är en tungviktsmästares, och Neymar… ja, ni kan väl fråga Mikael Lustig om Neymar. Han hann spela en knapp förnedringskvart mot Neymar innan han klev av med en skada, och det kan väl ha varit den mest vältajmade skada en svensk spelare någonsin fått.
PSG gjorde mål på längden, på tvären, de kunde gjort fem till utan vidare, och det är svårt att hitta motargument mot dem i den här turneringen nu. Cavani och Neymar kramades, alla fick göra mål, och den här publiken bryr sig väl inte ett dyft om det är spelare från São Paolo eller Saint-Denis som står för showen.
Show var det, och den här showen kommer att rulla vidare länge än.
Ett omänskligt lejon
På St Jakob i Basel var det väl si och så med showen, men vi fick i alla fall se ett omänskligt lejon som rehabtränat sig tillbaka efter en allvarlig korsbandsskada på sju månader och som nu skickade en mörsare i ribban från 35 meter.
Marcos Rojo, heter han.
Äh, vi fick inte se mer av Zlatan än en sista kvart, vi fick inte se något alls av Victor Nilsson Lindelöf. Istället fick vi se en förstahalvlek då United belägrade ett om- och nybyggt Basels straffområde, utan att få dit bollen – och en andra halvlek när Basel gled ur greppet och började hota framåt.
Med ett par sekunder kvar välte de både förväntningar och reklamskyltar över ända.
Lille Raoul Petretta skickade in ett felriktat skott, Daley Blind glömde bort att försvara, och kantgnuggaren Michael Lang gled in 1–0.
För avancemanget spelade det ingen roll, för anseendet var det en liten törn, för Victor Nilsson Lindelöf var det en ny käftsmäll (mittbackskonkurrenten Rojo var Uniteds bäste spelare) och för Basel var det en match som kan förändra en hel framtid.
Se fler höjdpunkter på viasatsport.se och matcherna live eller 48 timmar i efterhand på viaplay.se