Mexikotränaren som charmar hela världen

Vem är egentligen energiknippet Miguel Herrera?

Kan Mexiko bli världsmästare? Det var väl ingen som trodde på det inför turneringen, det är väl egentligen ingen som tror på det nu heller.

Ingen utom Miguel Herrera, 46.
Här är historien om den mexikanske förbundskaptenen som charmat fotbollsvärlden, som sätter superstjärnor på bänken, som får spelarna att leva och inte bara existera.

Hur mycket vet ni egentligen om Mexikos förbundskapten Miguel Herrera? Visst, han viftar och vrålar, skuttar och skrålar - men vad vet ni egentligen om honom? Frågan är inte om vi har tillräckligt med kuriosa för att snickra ihop en intressant historia. Frågan är i stället i vilken ände vi ska börja.

Bara under detta VM har Herrera tagit en match med moderniseringens monster och klubbat ner honom, gjort upp med fotbollssportens kommersialisering och vunnit. I tidevarvet där snabba bilar kör över moraliska marker och där skräddarsydda kostymer väger tyngre än matchtröjor har han valt en annan väg.

Herrera vill inte att spelarna ska existera - han vill att de ska leva, och att de ska leva på rätt sätt.

Varför skulle han annars uppmuntra de mexikanska avbytarna att dra till stranden och sparka boll med okända brassar ett stenkast från hotellet? Varför skulle han annars be spelarna beblanda sig med supportrarna inför matchen mot Brasilien? Och varför ska det spela någon som helst roll om du heter Javier Hernandez och spelar i Manchester United, eller Oribe Peralta och spelar för Club Santos Laguna?

"I stormens öga överallt"

I kvalspelet var Mexiko så illa ute att det krävdes playoff mot Nya Zeeland för att ta sig till VM. Den pulserande pressen var ingenting som skrämde Herrera - att Mexiko byter förbundskaptener titt som tätt gör detsamma så länge han sitter på posten.

Herrera struntade i storstjärnornas skimmer och satsade i stället på inhemska spelare som kämpade vildare för den gröna landslagströjan. När han säkrade festbiljetten talade han om en realistisk dröm, en möjlig verklighet, ett mål inom räckhåll.

– När du kommer till toppen måste du sikta ännu högre. Om du inte går in i ett VM med drömmen om att vinna guld, varför deltar du ens? Brasilien skrev historia i Mexiko 1970, så varför skulle inte Mexiko kunna skriva historia i Brasilien?

Ett gruppspel senare har den där störste stjärnan ”Chicharito” Hernandez inte startat en enda match, men hoppat in i sista omgången och säkrat segern utan att gnälla över bristande speltid. Miguel Herrera har fått ”El Tri” att stråla samman, att tåga igenom de första rundorna med bara ett insläppt mål.

Han leder laget med taktisk skicklighet och oemotståndlig charm, med sin genuina karisma som gjort att följarna på Twitter dubblerats.

– Jag är väldigt rakt på sak. Jag tänker inte igenom det jag säger särskilt mycket, utan säger bara det jag tycker. Därför har jag alltid hamnat i händelsernas centrum, överallt.

Ja. Jo.  Händelsernas centrum stavas nuförtiden "sidlinjen" - men Herrera vet faktiskt också hur det är att kliva in på planen som spelare.

"Det gjorde ont"

Slutspelet i USA hade ett så starkt svenskt lyster att skuggan blev enorm. Vi minns Romario och Roberto Baggio, Roger Millas livselixir och Diego Maradonas sönderfall - men mest tänker vi på bragdmatcher och bronsmedaljer när vi talar om sommaren 1994. Vad Miguel Herrera ser? Ett VM han borde ha spelat, men aldrig nådde. Året innan hade han debuterat i landslaget, använt sin järnhårda vilja för att dundra in som högerback i Copa America-turneringen där Mexiko knep silver. Ändå togs han inte ut i truppen som skulle åka till USA.

– Jag var med och spelade hela kvalet, men när den slutgiltiga truppen spikades fanns jag med på listan över… spelare som skulle stanna i Mexiko. Det gjorde ont, jag var mållös.

Fram i tiden igen, till millennieskiftet. 32 år gammal får han sätta punkt för en karriär med närmare 400 mexikanska ligamatcher. Snart sadlar han om. Snart tar han över Club America. Sedan väntar en straffspark som ska avgöra ligatiteln - så visst skickar Herrera ut en skytt med stort självförtroende?

Nej, inte om han är som han är.

I stället beordrar han vänsterbacken Miguel Layun, trakasserad ända sedan återkomsten från europeisk proffsfotboll efter två ynka matcher i Atalanta, att kliva fram och avgöra. Målet är som vilken annan straff som helst - firandet går knappt att jämföra med någonting liknande.

Miguel Herrera viftar och vrålar, han skuttar och skrålar. Redan då. Än i dag.