Äntligen fick Inter skrika ut sin blåsvarta ångest i ett segervrål

Planen på San Siro håller standardmått, möjligen är den lite smalare än genomsnittet.

Strunt samma.

Den var tillräckligt stor för Milan att gå vilse på.

Eller, det kanske är ärligare att prata om hur Inter hittade hem.

I begynnelsen, innan de utvecklades till världens största, oljedrivna euro-brasa, så var Inter borgarnas och de intellektuellas lag i Milano. Jag antar att det krävs ett visst mått av intellekt för att hitta på ett så briljant derbyslut som det igår.

Efter tio raka derbyn utan vinst fick halva Milano (eller lite mer, enligt de flesta fans-undersökningar) skrika ut all sin blåsvarta ångest i ett segervrål.

Och vilket perfekt sätt de vann på.

Och så underbart de bröt sin förbannelse.

”Den lilla madonnans derby” vanns en bit in på stopptid, efter att Adriano kört över spelaren som Inter-fansen kallar något som är en ganska exakt motsats till ”liten madonna”.

Bobo Vieris svek Inter i somras, när han lämnade klubben gratis och försvann till Milan, av alla lag. Igår kom han in med en kvart kvar, och lyfte inte en centimeter när kraftverket Adriano nickade in den där vänsterhörnan i mål.

3–2 till Inter.

Resultatet väcker en del frågor, matchen också.

Milans presspel tveksammare

Roberto Mancini hade, sin vana trogen, låtit alla gissa laguppställning hela veckan. När det blåstes till strid satte han Cristiano Zanetti på bänken och alla nycklar i handen på den underbare Esteban Cambiasso.

4-4-2, en offensiv balans – det lyckades fullt ut.

Cambiasso lyckades länge kontrollera Kaká ganska väl, vilket är en enorm prestation med tanke på hur bra brassen är just nu.

Istället för mittfältslir fick vi se två backlinjer som sjönk djupt, och snabba, raka uppspel. Verón slog dem bättre än Pirlo, Milans presspel var lite tveksammare och Inter dominerade matchbilden.

I viss konkurrens med Domenica Messina. Han som dömde.

De två straffar signore Messina dömde var av det slag som man kan diskutera till nästa derby och nästa.

Men det vore orättvist mot Inter.

De vann igår kväll, och det var ganska odiskutabelt.

I nerazzurri är världens enda lag som är så galet att de har en klubbsång om det, men igår var de både drivna och logiska i sitt spel.

Det här låter konstigt, men det såg ut som att det handlade om självförtroende, och att Inter hade mer av det.

De blåsvarta lever fortfarande i skuggan av Angelo Morattis Grande Inter och det tyskdrivna mästarlaget på 80-talet. ”Självförtroende” har varit en egenskap med kortare livslängd än ett genomsnittligt Linda Rosing-förhållande.

Nu har de vunnit fyra raka Serie A-matcher, och Mancini har hittat uppställningar som fungerar både i Europa och på hemmaplan.

De var bättre än sina storebröder igår.

Sjevtjenko blek

Inte förrän Inter gjort sitt 2–1 fick Milan utrymme att spela genom mittfältet och hitta fram till Kaká i ett högre utgångsläge – och inte ens då hade någon spets. Gilardino var osynlig, Sjevtjenko blek, och på mittfältet var de underlägsna i både fysik och fart.

Alldeles nyss såg de rödsvarta ut som världens bästa fotbollslag. Nu är de bara bäst på att förlora effektfullt – och på att släppa in mål på fasta situationer.

Som igår:

0–1 kom på en (billig) straff.

1–2 kom efter en (billig) frisparksretur från Dida.

2–3 kom efter en pinsam markeringsmiss av Vieri.

Den sista hörnan var den värsta. Vilket lag med ambitioner låter en motståndare slå en hörna, på stopptid, som går fem meter ut från mållinjen – utan att få undan den?

Milan gör det.

Därför är de fyra i Serie A, och – madonna mia – inte ens bäst i Milano.

???

Juventus ångar på, med Trezeguet och Ibrahimovic som ånglok.

Men det är fortfarande patetiskt att se defaitismen hos bottenlagen mot dem.

Att de backar hem på egen planhalva är en sak – men då får de väl åtminstone se till att spela aggressivt presspel på den planhalvan?

???

Det var fascisterna som först såg behovet av en folklig teater, bildade fotbollsförbundet, ordnade ett seriesystem och låg bakom ett enormt program med arenabyggen över hela Italien.

Men det är nog inte därför Paolo Di Canio gör (”romerska”?) Mussolinihälsningar i parti och minut. Det har nog mer att göra med att han är en idiot.

Nog är nog. Stäng av honom, länge.

???

Annars är gårdagens mest akuta fråga den här:

Exakt vad var Kanal5:s tanke när de musiksatte Fredrik Ljungberg-inslaget med Subways punkdänga ”Be my little rock ’n’ roll queen”?

Simon Bank