Supermatchen  supertråkig

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-12-19

Simon Bank: En seriefinal kan vara underbar, fantastisk – eller alldeles urtrist

TURIN

Gillar man häftiga läktarkoreografier var det fenomenalt.

Älskar man mittbackskonst var det förträffligt.

Annars var det? rätt trist.

Juventus och Milan bjöd på fler nollor än till och med en cyniker som jag kunnat gissa.

Minst tråkigt på Stadio Delle Alpi   tifot.

Jag hade förstås hellre haft fel. När jag skrev om en match som skulle bli kontrollerad, tät och oavgjord så var det hjärnan som talade.

Den höll käft sen.

I samma sekund som jag hörde ljudet och kände dofterna utanför Delle Alpi i går kväll så höll hjärnan käft.

Stadio Delle Alpi är en märklig arena, fotbollsarkitekturens förmodligen största fiasko. Den ligger som ett hiskligt stort rymdskepp en bit utanför stan, och turinborna hade inte känt sig mer främmande ens om den verkligen vore ett rymdskepp. Men i går? fanns ingen annan plats.

Det luktade av rostade kastanjer, lät av fyrverkeribomber och helikoptersurr, och två timmar före match vibrerade luften av sång.

Juves kurvor hälsade närmare 4 000 Milan-fans välkomna med sånger om att Milan är skit. Milan-sektionen svarade med banderollen ”Buon natale, gobbo maiale” (”god jul, puckelryggiga gris”). Fotbollsförbrödring.

Senast jag satt på ett så här böljande, bländande och fullt Delle Alpi var arenan nybyggd och Brasilien skulle slå Sverige. 14 år sedan.

Nu gungade den för en seriefinal mellan två av de bästa lag den här planeten känner.

Vad är väl en sådan match?

Den kan bli underbar, fantastisk eller alldeles? alldeles?

?urtrist.

Costacurta ersatte Maldini

Juventus–Milan blev en match med uppenbara kvalitéer (jag lovar att skriva mer om dem snart), men det var också den sorts match jag inte skulle bjudit Askungen till om vi bokat en dejt.

Inte för att det var oväntat. Varken Milan eller Juve ville riskera det de hade med sig in i matchen. När Maldini kastade in handduken kunde man föreställa sig att Milans försvar skulle bli lite oroat. Men när Billy Costacurta inledde med att bröstpassa bollen i ett trängt läge förstod man vad rutin är bra för.

Om Milan fått en straff i början, om Sjevtjenkos stolpskott gått in eller om Camoranesi fått ut mer av sin inledande lekstuga på kanten, hade vi fått se en mer inbjudande match. Nu var det, precis som Juve-fansen meddelade i sin magnifika läktarkoreografi, som att se en sten försöka slåss med havet.

Några gånger hotade Milan Buffon. Ett tag skrämde de Juves backlinje genom att lyfta längre bollar, och låta Kaká droppa och komma rättvänd på andrabollarna. Sedan läste Juventus det, och de fenomenala Thuram/Cannavaro kunde täppa till igen.

Milan visade att de har en större bredd i sitt anfallsspel, de satte press på Juventus backlinje på ett annat sätt och de har elva spelare som kan göra vad som helst med bollen.

Eller, förlåt, det har de inte alls.

Gattuso är en själ...

De har tio spelare och den djupt underhållande Gennaro Gattuso. Ringhio. När de andra spelarna tar emot bollen ser det ut som att den är av bomull. När bollen närmar sig Gattuso vet han inte om han ska behandla den med foten eller slå ihjäl den med ett baseballträ. Gattuso är en själ, ingen konstnär. I går försökte han filma till sig en straff, det var som att se Michael Persbrandt spela schlagerfjolla.

Det var ändå Gattusos Milan som visade musklerna i går, utan att ens våga spänna dem särskilt hårt.

Jag inser att vem som helst kan slå en tabell i huvudet på det här påståendet, men det gör det inte mindre sant:

Milan är Italiens just nu bästa fotbollslag.

Juventus anfallsspel har hackat ett par matcher, i går belastade de aldrig den rödsvarta backlinjen med mer än en spelare åt gången. Min prognos var att Zlatan Ibrahimovic skulle få bollen under kontroll fem gånger. Det var en glädjeprognos. Juventus hade knappt ett anfall som innehöll vårdade tillbakaspel från anfallarna. Capello bytte in Zalayeta, men hans fysik (eller steget till ett rakare 4–4–2) gjorde varken till eller ifrån.

0–0.

Lysande försvarsspel med fyra underbara mittbackar. En ensam Ibrahimovic, som knappt fick ett vettigt uppspel och värderade fel när han väl fick det. Ett Milan som kontrollerade matchens rytm utan att få ut särskilt mycket av det. En vass Sjevtjenko.

Så såg den ut, årets match i italiensk fotboll.

Det var inte oväntat.

Fem av de 29 spelare som fick röster i France Footballs guldbollenomröstning (Sjevtjenko, Nedved, Ibrahimovic, Kaká, Buffon) spelade i går. Sjevtjenko var bäst.

Ingen av de sju senaste säsongerna har ett lag lett med fyra poäng efter 16 matcher. Tabellen talar för en svartvit scudetto i vår.

I övrigt talar det mesta för en rödsvart repris.

Simon Bank

Följ ämnen i artikeln