”Lite paragrafryttare är man ju”
Anna Hammar om valet att bli domare – och att vara kvinna i en mansdominerad bransch
Publicerad 2022-11-12
Hon blev Sveriges första kvinna att döma herrar på elitnivå i ishockey.
Trots en mansdominerad miljö – som ibland beskrivs som toxisk – har Anna Hammar, 27, aldrig upplevt några problem.
Istället trivs hon med det stereotypt ”grabbiga”.
– Jag tror att man måste ha lite skinn på näsan, säger hon.
Mitt i Vasastan i Stockholm ligger en stor gulbrun koloss som inte alls passar in i stadsbilden. Utifrån ser den anskrämlig ut – men på insidan återfinns en inbjudande lobby som andas ”harmonisk arbetsmiljö”. Ur högtalarna spelas någon form av lugn bakgrundsmusik.
Det är inte väntrummet till ett spa – utan receptionen till Anna Hammars arbetsplats. 27-åringen som nyligen skrev historia som första kvinnliga domare i elitherrhockey när hon debuterade i hockeyallsvenskan.
Vi slår oss ner i ett mötesrum om vi mot förmodan skulle bli störda.
– Det går i ett, jag hinner knapp reflektera, säger Anna Hammar.
Vid sidan av domaryrket jobbar hon heltid som managementkonsult. En arbetsmånad ligger på runt 200 timmar.
– Jag räknar inte dömandet som jobb, det är min hobby. Men det är lika mycket tid som en halvtidstjänst, så jag söker inga fler fritidssysslor, säger hon med ett skratt.
Efter sex år i hockeyettan och elva i SDHL fick Hammar den 28 september ta steget upp till hockeyallsvenskan, där hon under säsongen går som trainee. Matchen mellan Västervik och Södertälje blev hennes första.
– Det var som en dröm. Alla var superschyssta, spelare och tränare sa välkommen till ligan och det är sånt som man inte har upplevt någonsin tidigare inom hockeyn. Att folk är glada för ens framgångar som domare. Men jag hann inte njuta supermycket för jag hade så mycket att tänka på, säger Hammar.
Vad betyder det för dig att du blev första kvinna?
– Det är såklart jättehedrande, det kommer alltid leva med mig. Det känns som det bästa jag gjort inom hockeyn hittills. Att bli först kommer alltid stå i historieböckerna.
”Man är ju lite paragrafryttare”
Anna Hammar är född och uppvuxen i Köping tillsammans med sina trillingbröder Erik och Joel. Under uppväxten tävlade de ständigt och ägnade sig åt de flesta sporter. Hon beskriver sig som en ”kill-tjej” under uppväxten. Hon hängde med killarna och spelade hellre basket på rasten än att umgås med tjejerna i klassen.
– Jag gillade att hänga med killarna och gillade att tävla och sporta. Jag hängde med mina bröder, så det blev ganska grabbigt häng. Det kunde vara att bygga kojor eller vad som helst. Vad som intresserade mig råkade vara grabbigt, säger hon.
Det var också tillsammans med sina bröder som hon började som domare. Pappa Johan anmälde dem till en domarkurs redan vid 11 års ålder.
I början tyckte hon inte alls att det var kul. Utrustningen satt löst, det kändes rörigt och naket ute på isen. Men eftersom bröderna gillade det fortsatte också Anna – hon kunde inte vika ner sig.
Trion följdes åt och dömde tillsammans. Joel dömde så högt upp som på hockeyallsvensk nivå innan han tillsammans med Erik satsade på civila karriärer. Anna fattade tycke för domaryrket – och idag är hon den enda i syskonskaran som fortfarande är aktiv.
Att vilja skipa rättvisa tycks ändå gå i familjen.
Är det viktigt för dig att rätt ska vara rätt?
– Lite av en paragrafryttare är man ju. Mina bröder tycker verkligen att rätt ska vara rätt. För mig är tjusningen att det finns en gråzon som domare och att det i slutändan är en bedömning.
Är en av två kvinnliga domare på elitnivå
Som domare för herrar på professionell nivå är Anna Hammar tillsammans med Veronica Johansson de enda kvinnorna i sitt skrå. Det dröjde också till 2022 innan en kvinna fick debutera på elitnivå för herrar (hockeyallsvenskan). För Anna handlar det inte om en könsfråga att det dröjde.
– Det beror på att det inte finns tillräckligt med kvinnliga spelare. Det är därifrån man lyfter in domare, det är väldigt få överlag som blir domare utan att ha spelat sporten. Man måste marknadsföra yrket bättre och visa att vi finns. Man måste visa att man kan ha en karriär internationellt. Nu har spelarna börjat fatta det när de ser oss SDHL-domare på alla turneringar som de spelar, säger hon.
Hon förstår dock att det utifrån kan verka som att kvinnor inte har fått chansen att tidigare.
– Det har sett ut som att det är ett hinder att vara kvinna, men det handlar snarare om att det är ett nålsöga att ta sig upp och att ha rätt kvalité och erfarenhet. Jag har själv tänkt tanken att man inte får vara där som kvinna, men det har mer att göra med vilken domare man ska vara för att klara av det. Jag inte har upplevt något riktat mot mitt kön, jag har fått de chanser jag förtjänat.
”Man måste ha lite skinn på näsan”
De senaste åren har ishockeyn skakats av skandaler och vittnesmål om sexuella övergrepp. Miljön och kulturen inom sporten har kritiserats hårt. Att vara kvinna i en mansdominerad bransch med den problematiken kan utifrån tolkas som en utsatt position. Anna själv har dock aldrig upplevt några problem.
– Domarkåren är reko som människor och jag tror att vi har klarat oss bättre än vad hockeyn har gjort. Vi har vår egna subkultur, säger hon och fortsätter:
– Ibland så har det varit lite unken kultur, det går inte att säga något om. Men det tror jag att alla skulle uppleva om de klev in i en ishall, att det är lite grabbigt. Jag är inte den som räds av det och det blir bättre och bättre för varje år som går. Jag gillar att tävla med grabbarna och skoja på deras vis, så det har alltid varit bra nivå på det jag har sett.
Tror du alla skulle uppleva det så – eller är det för att du är tuff?
– Jag tror att man måste ha lite skinn på näsan för att bli domare. Men jag tror inte att det har att göra med mitt kön, utan att man generellt måste ha skinn på näsan för att klara av klimatet. Det har att göra med att domare generellt är en utsatt roll och det måste man se tjusningen i.
Måste man vara tuff för att kunna bli domare?
– Nej. Jag har många kollegor som är på andra delen av spektrat. Om jag är hård och bestämd så är de mer mjuka, men klarar sig lika bra. Man kan vara som man är och jag tror inte det finns någon fördel med något. Det krävs inte en viss typ av person för att bli domare.
Utöver den historiska debuten i hockeyallsvenskan har Anna Hammar en välfylld meritlista. Fjolårssäsongen var en succé för 27-åringen som gjorde debut i dam-VM där hon också tilldelades finalmatchen. Det följdes upp av en OS-debut. Även där utmärkte hon sig och fick döma finalmatchen.
Nu är målet tydligt – OS i Milano 2026. Men först siktar Anna på en ordinarie plats i hockeyallsvenskan.
Sedan har ju ingen kvinna debuterat i SHL ännu.
– Jag hoppas att det blir jag. Det beror lite på hur vi som damdomargrupp växer, det skulle kunna komma någon som gör kometkarriär, säger hon.
