Här hyllas ”Lidas” i Detroit

Per Bjurman

DETROIT. Allt gick bra under själva ceremonin – trots den rent gripande tonen i alla hyllningstal.

Men när hans tröja slutligen hissades mot evigheten i Joe Louis-taket höll det på att brista för Nicklas Lidström.

– Ja, då släppte det och blev väldigt känslosamt. Fast jag höll mig i alla fall från att gråta, säger ”Lidas” till Sportbladet.

Det var dukat till fest i ärevördiga Joe Louis Arena i centrala Detroit i natt – till Nicklas Lidströms ära.

Hans tröjnummer, 5, pensionerades och hissades i taket under en högtidlig och känsloladdad ceremoni – i närvaro av 20 000 fans och gäster som Igor Larionov, Brendan Shanahan, Chris Chelios, gamle demon-coachen Scotty Bowman, Vladimir Konstantinov, Anders Eriksson och, förstås Tomas Holmström.

På plats fanns också Lidströms närmaste familj och uppemot 30 släktingar.

De fick höra Red Wings nuvarande tränare Mike Babcock tala om att han coachat ”Lidas” i sju år men att det ofta kändes som att det var tvärtom, medan general managern Ken Holland med darr på stämbanden beskrev det som en ren ära att få ha suttit på parkett och sett världens bästa back spela hockey i så många år. Ägarfamiljen Illitchs representant, sonen Chris, framhöll att den 43-årige svensken är den mest perfekta Red Wings-spelare som funnits och räckte över nycklarna till en sprillans ny pickup-truck.

– Ingen i den här klubben kommer någonsin att bära nummer fem igen för ingen skulle kunna göra det på samma sätt som ”Nick” Lidström, hette det.

Skickade passning till Holmström

”Lidas” själv, som av sina forna lagkamrater också fick en safari-resa till Afrika för hela familjen för att lämpligt nog se ”The Big Five”,  beskrev hela kvällen som en otrolig ära,

– Det här är inte som att vinna en individuell trofé, det här är någonting mycket större. Det här handlar helt och hållet om att få tillhöra Detroit Red Wings, sa han under sitt tacktal.

Där ville legendaren också speciellt tacka Tomas Holmström – men skickade även en glad passning...

– Jag vet inte hur många mål jag fick underkända bara för att du stod i målområdet, sa han med ett skratt och fick publikens bifall.

Talet klarade den hyllade masen utan större problem, men när baneret med nummer fem slutligen skickades upp i taket, till den hedersplats där endast sex helgon från klubbens 88-åriga historia äger tillträde sedan tidigare, syntes det tydligt att han var rörd.

– Ja, tillstår Nicklas när Sportbladet träffar honom efteråt, när allt liksom var över släppte det och blev väldigt känslosamt. Det är verkligen stort att vara ett av namnen där uppe i taket. Fast jag höll mig i alla fall från att gråta.

”Märktes att de jobbat länge”

Han är såklart enormt glad och stolt över hedersbetygelsen klubben han tillhörde i 20 år nu förärat honom.

– Det är svårt att få riktigt grepp om en sån här ceremoni när man själv är nere på isen, men den kändes väldigt fin. Det märktes att de hade jobbat länge med evenemanget, jag kommer aldrig att glömma det.

Tanken var sedan att Red Wings skulle kröna aftonen med en seger mot Colorado, men så blev det dessvärre inte. De gjorde, trots Henrik Zetterbergs och Pavel Datsyuks kännbara frånvaro, en bra match och tvingade till sig en poäng, men till sist blev det övertidsförlust, 2-3.

”Fick gåshud”

Likafullt kommer spelarna att minnas aftonen med värme – för det som hände innan första nedsläpp.

– Ja, det var verkligen häftigt att vara med om. Jag fick gåshud, säger Johan Franzén och fortsätter.

– Men det känns nästan löjligt att ens försöka prata om ”Lidas”. Det går inte att beskriva hur mycket han betytt för den här klubben och för oss som spelat med honom.

Nej, men det räcker numer att rikta blicken upp mot taket för att förstå.

Där hänger sedan i natt nummer 5 – för alltid.