Ingen final – men att sparka Bäckman är ett steg tillbaka

Knivarna var slipade och giljotinen riggad.

Men avrättningen uteblev.

Om det här var vändningen för Frölunda?

Knappast.

Laget spelar inte SM-final med Per Bäckman i båset.

Det är lätt att blåsa faran över för Per Bäckman efter en perfekt genomförd bortamatch mot ett kraftigt decimerat Modo. Ännu lättare efter att göteborgarna med största sannolikhet har kört över ett lika skadedrabbat Djurgården i Scandinavium i morgon.

Jag gör det inte.

Frölunda är ett lag som saknat harmoni, balans och trygghet under hösten.

Ena dagen riktigt bra.

Nästa dag helt bedrövliga.

Skulle idiotförklara verksamheten

Bäckman är inte min man att skapa den stabilitet som krävs för att bli ett finallag.

Därmed inte sagt att han ska sparkas. Det kan vara värt att missa en SM-final om det andra alternativet är betydligt värre.

Sparkar Frölunda sin tränare idiotförklarar de samtidigt hela sin verksamhet.

Jag menar: Hur klantig får en organisation som omsätter 120 miljoner kronor vara?

När det gäller ledarskap har Bäckman varit extremt konsekvent de senaste 25 åren. Frölunda visste exakt vad de fick när Bäckman kallades in som räddare i nöden förra säsongen. Och framför allt visste man om det när kontraktet förlängdes i våras.

Bäckmans ledarstil är diktatorisk och inbjuder vare sig till dialog eller till kompromisser. Om det kan man tycka vad man vill. Spelare och klubbledning kan i alla fall inte ha blivit tagna på sängen.

Var en Kalle Anka-förening

Under många år var Frölunda en Kalle Anka-förening där tränare sparkades och spelare värvades mer efter namn än vad de presterade på isen. Sedan byggde Conny Evensson och Janne Karlsson – tillsammans med klubbdirektören Mats Ahdrian – upp ett flaggskepp som det har lyst respekt om under hela 2000-talet.

Att sparka tränaren två säsonger i rad skulle vara ett stort steg tillbaka mot Kalle Anka-tiden.

Och så var det Modo.

Med sex förluster på de sju senaste matcherna är det lätt att skrika efter förändringar även där. Men med spelare som Sundström, Timander, Hållberg och Oscar Hedman på skadelistan är inte Modo något topplag.

Så enkelt är det.

I ett lag där Hans Jonsson och Tommy Wargh bildar backpar i power play är det inte konstigt att det offensiva spelet hackar.

Modo hade alla spelare tillgängliga under en kort period tidigare i höstas och då radade laget upp fem raka segrar.

Harald Lückner måste naturligtvis få en ärlig chans.