”Jag har ett jävla engagemang”
Publicerad 2013-08-03
Örebrotränaren Patrik Ross om oväntade toppjobbet,
kärleken till engelsk fotboll & konsten att gå bananas
Ett samtal till Harald Lückner.
Sedan nappade han på Örebros erbjudande – och blev SHL-tränare av bara farten.
Sportbladet träffar Patrik Ross, 43, som pratar om sitt temperament, varför han väljer fotboll före hockey – och om
den oväntade relationen med Lückner.
– Först tyckte jag att han var världens tråkigaste människa, säger nye Örebrotränaren.
En höstkväll i oktober 2011. Troja/Ljungby har precis skrällvunnit mot stjärnspäckade Malmö och Skånelagets tränare, Leif Strömberg, sitter på presskonferensen efteråt med sitt försvarstal inför kritiska journalister.
Plötsligt avbryter mannen bredvid.
– Om jag får lov att bryta in här...
Mannen är Patrik Ross och det är riktat mot en av journalisterna.
– ...så tycker jag att du pissar på oss i Troja för tillfället. Jag uppskattar inte det du säger. Du säger att Malmö inte var redo, och att vi vinner på grund av att Malmö inte var redo.
Engagemang
Ett talande exempel.
Nu sitter Ross i Behrn Arena en varm sommarförmiddag. Han har tagit över SHL-nykomlingen Örebro och gör sin debutsäsong som huvudcoach i landets högsta serie. Det märks att karismatiske Ross har ett ovanligt stort engagemang, han pratar delvis i klyschor som att ”vi tittar på prestationen, inte vinst eller förlust”, men får det att låta fräscht och nyskapande.
– Jag har ett jävla engagemang, säger 43-åringen när Sportbladet träffar honom.
– Men jag vet att det kan gå över styr för mig. Jag är fullt medveten om det och försöker att jobba på det, erkänner han.
Lugna sig
Som spelare i Mora fick han en egen hejarramsa; ”släpp loss, släpp loss – Patrik Ross”. Nu ska han släppas loss för första gången i större sammanhang.
Och fortsätta gasa – men samtidigt ha ena foten på bromspedalen.
– Man kanske går in och kapar och går bananas, sedan sitter Kalle i hörnet och har just gjort sitt livs match. Men får höra samma skit. Jag ska försöka lugna ner mig och tänka efter en liten stund innan jag agerar. Jag är spontan och het, men det kan bli stimmigt om jag hela tiden är på. Men jag är ju som jag är, säger Ross, som inte visste att han skulle komma att vara SHL-coach när han skrev på kontraktet med Örebro.
Det var mitt i kvalet och klubben var, ärligt talat, inte alls en av kandidaterna till en plats i svensk hockeys finrum.
Tror du att Örebro anställt dig om de redan visste att de skulle spela i SHL?
– Alltså, skulle Pontus (Gustafsson, sportchef) komma fram till mig nu och säga; ”fan, Ross, nu när vi gått upp så tror vi att du inte räcker till”. Då är han välkommen att göra det. Då skulle jag aldrig stanna kvar. Det är samma sak med att vara gift. Om jag vill men inte min fru Gabriella, hur jävla roligt hade det varit? Men jag känner mig bekväm med att Örebro vill ha mig här.
Är du själv redo för SHL?
– Jag gör bara det jag kan. Isen är fortfarande 60 gånger 30 och jag kommer inte att ändra mig vare sig det är allsvenskan eller elitserien. Den största skillnaden kommer egentligen att vara media och att vi möter de bästa varje kväll.
Är det inte en förutsättning att ha rutin från ett liknande uppdrag?
– Ingen aning. Det kanske spelar lite roll med rutin i vissa lägen, inte vet jag. Men jag har faktiskt varit assisterande tränare i Mora i elitserien.
”Harald är rätt skön”
Det var då, i Mora, Ross etablerade de vänskapsband med Modos förre guldtränare Harald Lückner som nu blivit allt starkare.
Lückner har blivit hans mentor. Något Ross aldrig tidigare kunde tro.
– När jag spelade i Mora och hade Harald som tränare tyckte jag att han var världens tråkigaste människa.
Ändå ville du bli nära vän med honom?
– När jag slutade och började jobba som tränare märkte jag att Harald är rätt skön. Den bilden har nog inte många. Jag gillar
honom starkt. Hans åsikter, sättet att vara. Vi är olika, han är min motpol. Men han har hjälpt mig mycket, när jag undrar något ringer jag Harald.
Som när du tackade ja till Örebro?
– Då ringde jag Harald, ja. Han sa att jag skulle ”go for it” eftersom jag gillar utmaningar, säger Ross, som dock väljer bort hockeyn på kvällarna – när han inte står i båset.
Då föredrar han en annan sport.
– Jag är egentligen ett fotbollsfreak. Jag älskar fotboll, jag älskar West Ham. Jag åker och tittar på minst två matcher varje år. Att checka in på Green Street, se ”Hammers”. Det är häftigt.
– Jag älskar att utöva och instruera i hockey, men går det till exempel en hockeymatch på tv samma kväll som en Champions League-match. Då väljer jag fotbollen.