Abrahamsson: Så logiskt och så välförtjänt
Om det är en spelare under 2000-talet som personifierat Brynäsandan är det just Dackell.
GÄVLE. Andreas Dackells vepa i Gavlerinkens tak tillsammans med namn som Tord Lundström och Lennart ”Tigern” Johansson.
Så logiskt och så välförtjänt.
Tack för att jag fick vara en liten, liten del i din mäktiga resa.
Ibland måste man tillåta sig att vara lite privat och nostalgisk. Ni som inte gillar sånt kan hoppa ner några rader.
Jag hade faktiskt äran att spela i samma kedja som Andreas Dackell en säsong i slutet av 1980-talet.
Mitt sista juniorår i Brynäs kom det upp en fjunig 16-åring. Jag var tre år äldre.
Vi placerades i samma kedja och spelade tillsammans under hela den säsongen.
Jag sträcker mig så långt att jag faktiskt påstår att det fanns en riktigt bra kemi mellan oss två.
Sedan skiljdes våra vägar åt – i ordets rätta bemärkelse.
Jag till Mörrum i division 1 södra. Du var kvar i Gävle och växte så småningom ut till en firad SHL-stjärna och respekterad NHL-spelare.
Men det här var i en tid då 17-åringar inte krävde SHL-spel för att annars hota med att byta klubb.
Allra minst Andreas Dackell.
Avgjorde SM-finalen helt på egen hand
Först efter två år med Team Gävle i dåvarande division 1 fick han chansen i SHL under Tommy Sandlins ledning.
Redan under sin första säsong var Dackell med och vann SM-guld.
”Var med” är ju helt fel ord förresten. Han avgjorde hela skiten, mer eller mindre på egen hand.
De två första målen i finalen mot Luleå, varav det sista var helt avgörande då mindre än två minuter återstod.
På volley, dessutom. En tvåhandsfattad forehand strax under ribban.
Jag minns än bilderna där Dackell på en anrik nattklubb skrek/sjöng Nick Borgens ”We are all the Winners”
Jag minns också när vi träffades på våren 1996, månaderna innan han skulle åka till Ottawa och NHL-spel.
Det var i ett populärt friluftsområde i Gävle och vi var båda där för att springa.
Trots sin stjärnstatus i SHL, och att han hade skrivit under ett NHL-kontrakt, jobbade Dackell kvar som vaktmästare på kommunalägda fastighetsbolaget Gavlegårdarna.
Han utnyttjade delar av frukostrasten till att köra ett extra löppass. Hängde av sig arbetskläderna, tränade, klädde på sig blåstället och återgick till de vardagliga sysslorna.
Sån var han redan då.
Inga konstigheter.
Som sagt: det här var en helt annan tid.
Slutade som han började: med SM-guld
Gavlerinken har funnits sedan 1967 och det är ingen överdrift att påstå att det har gjorts en hel del mål där. Både viktiga och mindre viktiga. Dackells mot Luleå i den femte och helt avgörande SM-finalen 1993 är ett av de mesta klassiska i modern tid.
I konkurrens med Jakob Silfverbergs vådaskott som betydde 1–0 i den sjätte och avgörande SM-finalen mot Skellefteå 2012.
Då stod den 39-årige Andreas Dackell i båset.
Han hade gjort ett sista försök att trotsa naturens lag och försöka få ordning på sina sargade knän.
Det höll i kvartsfinalen, sedan var säsongen över.
Men i båset kunde han stå.
Tillsammans med Silfverberg fick Dackell också höja SM-bucklan en sista gång.
Så logiskt och så välförtjänt.
Han avslutade sin spelarkarriär i Brynäs som han inledde den: med ett SM-guld.
Som den klasspelare han var.
Så blir man odödlig i en hockeystad som Gävle.
Sedan är det förstås trist att inte Gavlerinken är utsåld till sista plats en sån här gång. Dackell hade förtjänat det.
Likheter med Dr Jekyll och Mr Hyde
I botten en tidigt utvecklad teknisk talang med smarthet och spelsinne.
Men framför allt: ett bultande hjärta, en vinnarskalle och en inre drivkraft att alltid göra rätt för sig.
Trots åtta NHL-säsonger blev det ändå tolv säsonger med Brynäs. Att spela för någon annan svensk klubb var helt otänkbart.
En glad gamäng vid sidan av isen, som skrattade mer än de flesta.
På isen?
– En fruktansvärd jävla tjurskalle som det kunde slå över för. Saker skulle göras på rätt sätt och det skulle framför allt vinnas, berättar Brynäs tidigare sportchef Michael Sundlöv, som vann både OS-guld och SM-guld med Dackell som spelare, och tillägger:
– Att kalla ”Dacke” för Dr Jekyll och Mr Hyde är kanske att dra det lite väl långt, men helt snett är det definitivt inte.
Brynäsandan var tidigt ett känt begrepp över hela Sverige.
Om man ska lyfta fram en spelare under 2000-talet som har personifierat den är det just Andreas Dackell.
Nu ska nummer 12 Dackell hänga där i Gavlerinkens tak. Bredvid bland andra Salming, Lundström, Tigern och Wille.
Så logiskt.
Så välförtjänt.
