Bjurman: De håller på att göra NHL roligare än någonsin

Per Bjurman

NEW YORK. World Cup gav en första indikation, grundseriestarten stärkte intrycket och All Star-uttagningen förra veckan var den slutgiltiga bekräftelsen.

NHL har blivit No Country for Old Men.

Och jag jublar – för the new kids on the block håller på att göra världens bästa liga roligare än någonsin.

Alla minns väl uppvisningarna det det nordamerikanska U23-laget ställde till med under World Cup i Toronto i slutet av september?

Den i övrigt rätt lama och avslagna turneringen nådde fantastiska febertoppar varje gång de oblyga kidsen dundrade ut på isen och började flyga som stridsflygplan tankade med raketbränsle runt chockade gamlingar i 25-årsåldern i motståndarlagen...

Fyra månader senare kan vi slå fast det inte bara var en rolig parantes, möjlig enkom för att komponenterna i det artificiella lagbygget inte hade ett skvatt att förlora. 

Börjat förändra spelet i NHL

De knappt myndiga artisterna som ledde showerna på Air Canada Centre-isen – Connor McDavid, Auston Matthews, Johnny Gaudreau, Mark Scheifele, Jonathan Drouin och allt vad de hette – har fortsatt på samma sätt under NHL:s grundserie och, tillsammans med ytterligare bunt begåvningar som just fått de första hårstråna på bröstkorgen, börjat förändra spelet i NHL i grunden.

Tempot blir allt högre, de tekniska raffinemanget börjar trotsa själva naturlagarna, fantasin flödar i explosiva offensiva attacker – och den som är gammal och långsam har inte större chans att hänga med i dansen än en cyklist skulle ha i Grand Prix-loppet på Monza-banan.

De samverkande orsakerna är lika många som fascinerande och diskuteras av ett koppel initierade experter i en lång text här.

Själv konstaterar jag bara att utvecklingen är underbar.

Ju mer utrymme och betydelse som ges åt kreativitet, finess, artisteri, speed och djärvhet, desto högre blir ofrånkomligen underhållningsvärdet.

Att se exempelvis Toronto Maple Leafs spela hockey är den här säsongen lika exalterande som att stå längst fram på den mest spektakulära Beyonce-konsert.

Relativt få svenskar

De befinner sig, efter 50 års misär, äntligen i en grundlig så kallad ”rebuild” och sättet ärrade ledarna Mike Babcock, Lou Lamoriello och Brendan Shanahan tillämpar för att erövra ny relevans är verkligen att anpassa verksamheten till moderna läror.

Varje kväll ingår sju-åtta oförvägna rookies i laguppställningen och de spelar ofta som om varje byte gick ut på att generera så långvariga standing ovations som möjligt.

Likadant ser det ut när Connor McDavid – den verkliga polstjärnan på NHL:s nya himmel – sätter likaledes pånyttfödda Edmonton Oilers matcher i brand.

Vad man som blågul hockeypatriot möjligen kan bekymra sig över är att relativt få svenska forwards är med och driver utvecklingen.

Snart en svensk Auston Matthews?

Vi har producerat exceptionellt många backar av absolut världsklass de senaste åren – enligt en vanlig teori för att den enorme Nicklas Lidström gjorde så starkt intryck på det uppväxande släktet under sin grandiosa karriär – men väldigt få Patrik Laine.

Å andra sidan:

Enligt experterna Sportbladet talat med kommer detta nya, häpnadsväckande sätt att spela hockey permanentas och knattar som precis snörat på sig skridskorna lär bli hänförda och inspirerade.

Så inom en inte alltför avlägsen framtiden finns det förmodligen en svensk Auston Matthews också.