”Den bästa känslan var efter operationen när jag vaknade”

Johannes Hägglund

Poängkungen Pärssinen om ryggskadan som höll på att förstöra hans karriär

Hockeylivet leker för elitseriens poängkung ­Timo Pärssinen.

Så har det inte alltid varit. En ryggskada höll på att förstöra karriären för några år sedan.

– Jag käkade medicin som godis, inget hjälpte, säger Timråforwarden.

I en intervju med Sportbladet berättar han om den tuffa skadeperioden, landslagsdrömmarna och sitt hat mot långa löppass.

helskärm

Timrå har avslutat ännu ett träningspass. Timo Pärssinen är en av spelarna som stannar kvar längst ute på isen.

– Hockey är roligt just nu, säger 33-åringen när han fått av sig utrustningen.

Den TuTo-fostrade forwarden har inlett säsongen strålande. Efter åtta omgångar toppar han elitseriens poängliga med tio poäng (5+5).

– Jag har fått en annan roll i år. Nu spelar jag mycket power play och box play. Det är lättare att komma in i matchen då. Man är hela tiden varm i kroppen, säger han.

Tre poäng i NHL

Samtidigt dyker kedjekamraten Kim Hirschovits upp i korridoren. De börjar diskutera häftigt på finska och samtalet avslutas med att Hirschovits räcker ut tungan åt sin lagkompis.

Vad sa han?

– Han snackar bara en massa skit, säger Pärssinen leende och skakar på huvudet.

Ni verkar ha kul tillsammans.

– Vi trivs väldigt bra i laget och skrattar mycket tillsammans. Det tror jag är otroligt viktigt och en bidragande orsak till att det gått så bra.

Säsongen 2000/01 lämnade Timo Pärssinen Finland för att testa lyckan i världens bästa hockeyliga. Tre poäng på 17 matcher blev facit i Anaheim Ducks. Resten av tiden spenderades i farmarlaget Cincinatti.

– Ett tungt år. Man visste aldrig när de skulle ringa och kalla upp mig. Två, tre gånger ringde de mitt i natten och sa att jag måste åka till Anaheim. Väl där fick jag inte ens spela. Sedan skickades jag ner igen.

Hur kände du då?

– Jag blev besviken och förbannad. Men så funkar det där. Jag är varken den förste eller siste som upplever det, säger Pärssinen.

Som har haft stora problem med skador under karriären. Det har varit hjärnskakningar, miniskskada, trasigt ledband, benbrott i handleden, brutna fingrar, axelproblem, tandvärk, ljumskskada och framför allt ryggproblem. Timråforwarden har haft fyra diskbråck och tvingats till tre ryggoperationer.

När var det som värst?

– För tre säsonger sedan, då kunde jag inte sitta, gå eller stå. Jag låg bara i soffan. När jag skulle gå på toa fick jag krypa dit. Det var verkligen inte kul.

Hur mycket medicin och piller tog du?

– Jag käkade medicin som godis, men inget hjälpte.

Hur var det för dina barn (fyra pojkar, nu nio-, åtta-, fyra- och tre år gamla) att se pappa så dålig?

– Även för frun var det tungt. Det var ingen rolig tid för familjen. Jag kunde inte hjälpa till något hemma. I en månad låg jag bara där innan jag till slut fick operera mig.

– Jag såg Tour de France från början till slut, varje etapp (skratt).

Är du intresserad av ­cykel?

– Nej, inte det minsta. Men det var det enda som gick på tv.

Hur tänkte du kring din hockeykarriär under den här tiden?

– Då tänkte jag inte alls på hockey. Då ville jag bara komma tillbaka till det vardagliga livet och kunna hjälpa till hemma. Den bästa känslan var efter operationen när jag vaknade, ingen smärta alls. Bara sådär var det borta, säger Pärssinen och knäpper med fingrarna.

Hatar löpning

För första gången på tre, fyra år har Pärssinen genomfört sommarträningen som han själv velat, utan att behöva specialanpassa programmet efter trasiga kroppsdelar.

– Fokus låg på att bygga upp styrkan igen. För jag har tappat ganska mycket under de senaste åren. Sedan har det blivit en hel del intervaller och ryck i backe. Det var ganska roligt att kunna löpa igen. Det var längesen jag kunde det.

Så du sprang omkring i de finska backarna och njöt?

– Haha, nästan. Nä, man kan aldrig njuta av det. Löpning är något jag verkligen hatar. Allt över 100 meter är hemskt, men det är bra träning.

Uppenbarligen har det gett resultat för finländaren, som efter den fina säsongsstarten vågar drömma om landslaget igen.

– Jag hoppas vi fortsätter så här bra, då kanske chansen dyker upp. Det hade varit jätte­kul.