Att sparka tränaren är att göra det för lätt för sig

Abrahamsson: Sunt med tålamod

helskärm

Linköping är i sin värsta kris sedan klubben återvände till elitserien 2001. Dags att sparka tränaren Hans Särkijärvi, kräver allt fler.

Dags att visa vad Linköping som klubb egentligen står för, säger jag.

Topptippade Linköping blev nollat av Frölunda, som dessutom saknade fem av sina mest namnkunniga spelare.

Samma sak hände i lördags mot HV 71.

Fruktansvärda 0–6 på två hemmamatcher.

Bara en poäng på de fem senaste matcherna och nere på en kvalserieplats. I morgon väntar ett formtoppat Modo på bortaplan. Läget är tufft, minst sagt.

Linköping är i fritt fall och mitt i stormen står tränaren Hans Särkijärvi.

Särkijärvi trycker på alla knappar han har, men ingenting händer.

Försöken till förändringar blir bara försämringar.

Handlar om att hjälpa varandra

I går hade han gjort om i samtliga kedjor. Det slutade med ett totalfiasko. Redan efter två perioder gav Särkijärvi upp

och gick tillbaka till sina ordinarie formationer. Då hade Linköping skapat en målchans värd namnet.

Ishockey handlar väldigt mycket om att hjälpa varandra, både med och utan puck. Linköpings spelare är väldigt långt i från just det för tillfället.

När Linköping 2007 sparkade Gunnar Persson låg de på sjätte plats. Nu ligger de elva och det är givetvis ett gigantiskt fiasko.

Ändå: att sparka Hans Särkijärvi är att göra det alldeles för lätt för sig.

Trenden i elitserien just nu är att inte sparka tränaren. Jag tycker att det är väldigt sunt.

Om Timrås, Färjestads och Djurgårdens klubbledningar lyssnat på opinionen hade Per-Erik Johnsson, Niklas Czarnecki och Hardy Nilsson redan tvingats lämna sina jobb.

Kriser drabbar alla lag. Vad som betyder något är hur de hanteras.

För alla klubbar som tänker någorlunda långsiktigt är en sparkad tränare den absolut sista utvägen.

Och där är vi inte. Linköping är illa ute men står inte med står inte på kanten till stupet. Halva serien återstår och det skiljer en poäng upp till en slutspelsplats. Jag tycker klubben ska ha is i magen.

Man kan säga mycket om Hans Särkijärvi. Han tillhör inte toppcoacherna i elitserien, men han är inte heller någon usel tränare.

Särkijärvi är långt i från någon spektakulär tränare, men har en envishet och en konsekvens som jag tror är viktig för att vända det här.

Från harmoni till frustration

Det handlar inte om att jag tycker synd om Särkijärvi eller någon annan elitseriecoach. Att sparka tränaren är en enkel lösning som kan ge en kortsiktig effekt, men som samtidigt brukar flytta fokus från de verkliga problemen.

Exempelvis bekväma spelare som väljer den enkla vägen när det tar emot och väntar in en ny röst i båset innan de börjar prestera.

Titta på Modo och Frölunda som de senaste åren mer eller mindre satt i system att sparka tränare. Har det egentligen lett till någonting positivt över huvud taget?

Samtidigt är Linköpings situation givetvis allvarlig.

Laget har gått från harmoni till frustration till något som liknar likgiltighet.

Speluppbyggnaden går alldeles för långsamt och är utan samhandling. Linköping får ingen fart genom mittzonen och kommer varken i samlade eller långa anfall.

Spelet i powerplay är fantasilöst och uddlöst.

Ett tiotal etablerade toppspelare klarar inte ens av att göra mål längre, än mindre vinna matcher.

Givetvis måste klubbledning agera.

Och då tycker jag att förändringar spelartruppen är första steget. Som Jaroslav Hlinka agerat sedan han anslöt är det tveksamt om han ska vara kvar.

Spelarmarknaden är urvattnad och den ekonomiska situationen är pressad. Men i kristider är det hinder som måste övervinnas.

Något nytt namn i spelartruppen måste ha högsta prioritet. Inte att sparka Hans Särkijärvi.