”Jag var nära att mista foten”

Johannes Hägglund

Anders Eriksson om skadan som kunde förstört karriären: ”Jag har fått lite perspektiv”

helskärm

Drömmen har alltid varit att spela i NHL. När dagen äntligen kom stängde lagkamraten av alarmet – och Anders Eriksson försov sig.

– Jag fick lite panik och var tvungen att springa till rinken, säger han.

I Sporbladets lördagsintervju berättar Timrås senaste nyförvärv om danslektioner, hur nära det var att han tvingades amputera foten och smeknamnet han fått på grund av sin stora rumpa.

Anders Eriksson, 35, debuterade i elitserien 1992. Samma år fyllde Timrås assisterande kapten Anton Lander ett år. När Sebastian Erixon gick i trean och försökte lära sig multiplikationstabellen vann Anders Eriksson Stanley Cup med Detroit Red Wings. Ja, ni fattar. Timrås senaste nyförvärv är en rutinerad herre.

Han draftades som nummer 22 i förstarundan 1993, av Detroit Red Wings, före spelare som Todd Bertuzzi och Bryan McCabe. Tre år senare gjorde han NHL-debut mot Dallas Stars. En match han höll på att missa.

– Bob Rouse (lagkamrat), som jag delade hotellrum med, stängde av alarmet och gick, utan att väcka mig. Jag vaknade drygt en timme innan matchen och fick springa till rinken för att inte missa värmningen.

Vad tänkte du när du vaknade och såg på klockan?

– Då fick jag lite panik. Det gick bra ändå, men det var lite sjaskigt gjort tycker jag.

– Han (Bob Rouse) var lite äldre än mig och kanske var han nervös att jag skulle ta hans plats. Och det gjorde jag också, säger Eriksson och skrattar år minnet.

Har du några fler sådana historier på lager?

– Inget som jag kan tänkte på nu. Men huga, det har hänt mycket under åren. Man får kanske skriva en bok, säger han.

Var nära att förlora foten

Den boken skulle innehålla allt från JSM-guld med Modo till 572 NHL-matcher – och en hel del klubbyten.

Har du koll på hur många proffsklubbar du har representerat?

– Nja, vad kan det vara? 17?

Enligt eliteprospects är Timrå din 19:e klubb.

– Okej, men då ser man alla klubbar jag spelat match i, även om jag bara varit där någon vecka. Som i fjol då jag begärde att få spela med Phoenix farmarlag.

Du ville ner i farmarligan?

– Jag hade varit borta i fyra månader på grund av en köttätande infektion i foten och jag behövde tid att vara på is och känna på grejerna innan jag kunde spela i NHL.

Hur var tiden när du hade infektionen?

– Väldigt jobbig. Det var bara några dagar från att vi skulle vara tvungna att ta bort hela foten, då får man lite perspektiv på livet och vad som verkligen betyder någonting. Tänk vilken omställning att behöva vara utan fot.

– Jag försöker vara med mina döttrar (två och fyra år gamla) så fort jag får tid över. Oavsett om det är danslektion, ballett, gymnastik eller vad det nu kan vara.

Kan du komma med några tips under danslektionerna?

– Haha, säg så här, jag kan inte mycket om sånt, men det är kul att vara med. Som förälder blir man otroligt stolt över sina barn.

Bor familjen kvar i Nordamerika?

– Ja, de är kvar där. Det är självklart jobbigt att vara ifrån dem.

”Bubba som gäller”

Den äldsta kan artikulera sig och frågar varför man är borta och när jag kommer hem. Sånt är jobbigt att höra, säger Anders Eriksson.

Som på andra sidan Atlanten kallas ”Bubba”.

– Jag fick smeknamnet precis när jag kom över. Jag hade stor rumpa, en bubble butt tyckte Chris Osgood och Kris Draper. Sedan blev det ”Big Bubba” och ”Bubba”. Det här håller aldrig tänkte jag, men nu har det hängt med i 15 år.

Kallas du fortfarande det?

– Ja, alla kallar mig det, ingen kallar mig något annat. Det är bara ”Bubba” som gäller, säger Eriksson.

Som njuter av att spela hockeymatcher igen. I fjol spelade han bara 38 matcher, den köttätande infektionen var inte den enda skadan han hade.

– Jag hade problem med blindtarmen, tog bort en böld, eller tumör i nacken och bröt några fingrar. Men det är inget man går ut och snackar om i media, sådan är man inte som svensk, då biter man ihop och kör vidare.

Hur mår kroppen i dag?

– Jag känner mig i bättre form än för fem, sex år sedan. Jag har lärt mig lyssna på min kropp och vet hur den fungerar.

Hur ser du på framtiden?

– Hockey är fortfarande det roligaste jag vet. Och jag skulle gärna hålla på i tre, fyra år till på elitnivå, om jag kan tillföra något.