Den ofrivillige förbundskaptenen
Bengt ”Fisken” Ohlson ledde Tre Kronor mot sin vilja
Publicerad 2020-06-07
Han är den ende förbundskapten som haft polisbeskydd i båset under ett pågående VM.
Bengt ”Fisken” Ohlson kom, såg och slutade efter bara ett år på posten.
En vinter som gav både ett VM-silver och historiskt svidande 1-13 i baken mot Sovjet i hemma-VM I Göteborg.
– Men då var det ingen som brydde sig om den smällen, Den har blivit värre med åren, säger han.
Fisken har hunnit bli 77 år idag, men låter pigg som en mört när han svarar i telefon hemma i Leksand.
Svaren kommer blixtsnabbt och minnena är glasklara. Här vilar inga ledsamheter.
Och att det bara blev ett år som förbundskapten var ganska självklart, då det var ett jobb han aldrig ville ha.
Han var nöjd med att vara assisterande förbundskapten till Tommy Sandlin.
– Men efter OS i Lake Placid sa Sandlin att ”jag skiter i det här nu, nu får du ta över”, berättar Fisken.
– Men jag sa nej, nej, aldrig i livet. Jag ville inte ha jobbet.
Problemet var ett gammalt löfte som Fisken hade gett till dåvarande ordföranden Arne Grunander.
– Ja, han hade varit på mig redan 1978 och då sa jag bestämt nej, men ville samtidigt vara snäll och sa att nästa gång du frågar så tar jag det. Jag trodde han glömt det. Men tyvärr. Du vet vad du lovat, sa han och jag hade ingen utväg.
Men varför så motvillig?
– Jag hade ingen lust att stå i rampljuset. Och på den tiden var det ett helt annat fokus på förbundskaptenerna än det är idag. Det går inte att jämföra. Tog man inte ut en favorit från något lag på den tiden så blev det ett jävla liv. Både i media och från klubbarna själva. Det var rena kampanjerna. Idag finns ingenting av det kvar.
”Sa att han skulle knäppa mig”
Och värre skulle det bli när VM satte igång där i Göteborg.
Bara några dagar in i turneringen blev Fisken uppringd av en man och blev direkt mordhotad.
– Ja, han sa att han skulle knäppa mig om vi inte vann våra matcher. Och inte bara det. Han ringde min fru Gunnel hemma i Leksand också. Sedan ringde han mig senare på hotellet och han visste var allting fanns, var vi rörde oss och hade våra möten.
– Till slut hade jag några Säpo-killar med mig vart jag gick. De stod till och med i båset. Polisen där hemma i Leksand ville placera ut några poliser i trädgården utannför huset där också, men frugan sa nej. Hon är tuff.
Men efter att Fisken slutat gick livet snabbt tillbaka till det normala, trots den historiska smällen med 1-13 mot Sovjet i en match där Sverige hade 0-0 efter första perioden.
– När vi gick ut till den andra sa jag till vår lagledare att ”nu tar vi dom”. Sedan stod det 0-5 när perioden var över, säger Fisken och skrattar.
Men 1-13 - hur kändes det?
– Det var väl lite skämmigt, men inte mer än så. De flesta tog det med en klackspark på den tiden. Det var ingen som räknade med att vi skulle slå ryssarna och det var det enda lag vi förlorade mot både i VM och under träningsmatcherna innan.
Det är enda matchen där Pekka Lindmark blivit utbytt?
– Ja, men det var bara för att vi ville spara honom till sista matchen mot Kanada. Men jag minns att det var ett himla liv när vi tog ut Pekka till VM. Det var hans VM-debut och han spelade i i Timrå i dåvarande division 1 på den tiden. Många rasade över att vi inte kunnat hitta någon bättre i elitserien. Men vi fick vår revansch när Pekka utsågs till VM:s bästa målvakt.
Få har haft ett så långt och lyckligt hockeyliv som Bengt ”Fisken” Ohlsson, även om han egentligen alltid brann mest för sin egen hockeyskola i Furudal.
Fiskens Hockeyskola är ett begrepp i hockey-Sverige.
Ett mytomspunnet sommarläger, där alla de största någon gång varit.
– Ja, Mats Sundin kom senare upp som gäst tio gånger och besökte skolan. Jag räknade ut att han kört sammanlagt 700 mil fram och tillbaka. Och inte en krona skulle han ha i ersättning, säger Fisken.
Men vinterhalvåret jobbade han vidare och fortsatte som förbundskapten både i Schweiz och Norge och bidrog till båda de ländernas utveckling som hockeynationer.
Och sista uppdraget blev som förbundskapten för Damkronorna i VM 1997 och damhockeyns första historiska OS i Nagano 1998.
Tillbaka som förbundskapten – i historiska laget
– Jag blev tillfrågad av Lars-G Karlsson på förbundet. Damkronorna var hans hjärtesak och jag kunde inte säga nej. Men vi var väl egentligen inte riktigt kvalificerade för att vara med i ett OS. Tjejerna hade det inte lätt på hemmaplan, de fick köpa sina egna klubbor och bästa damlaget hade inte ens en egen tränare. Vi hade några blivande stjärnor i Erika Holst och Maria Roth, men det var väldigt stor spännvidd och många höll inte måttet.
Det blev bara en seger i turneringen, mot jumbon och hemmanationen Japan.
Och efter det var det offentliga hockeylivet över för Bengt ”Fisken” Ohlson.
Han hade sin hockeyskola på somrarna och resten av året låg öppet för hans andra stora intresse. Att resa världen runt som en överårig och lite grånad backpacker, men med ständigt nyfikna ögon för det okända. Han vinkade adjö till hustrun Gunnel, med en lätt ryggsäck över axeln.
– Det behövs inte mer. Några tröjor, lite medicin och ett regnställ. Och jag har alltid gillat att resa ensam, säger han.
Och när han räknar upp namnen på några av de länder han besökt, låter det som han valt resmål efter UD:s lista på de platser de starkast AVRÅDER från att besöka.
Vem åker till Jemen under brinnande inbördeskrig?
Jo, Fisken.
”Var fint där vid gränsen mot Irak”
– Ja, det var en kompis som sa att jag måste åka. Så jag åkte. Det här var för ungefär tio år sedan och jag var nog ende turisten som var där. Det pågick krig lite överallt i landet.
– En dag hade jag ordnat en guidad tur och in bromsade en jeep och det visade sig att det var den förre arméchefen som skulle visa mig runt. När vi var klara bjöd han på lunch och där satt jag plötsligt omgiven av tolv livvakter med k-pistar. Det var knappt jag tog mig ur landet, men till slut hittade jag ett flyg till Oman och kom ut den vägen.
– Jag var i Syrien också innan det smällde på allvar. Det var fint där vid gränsen mot Irak.
En annan gång blev han svårt magsjuk i ett allt annat än turisttätt Kina.
– Ja, och det fanns ingen som kunde ett ord engelska, så först blev jag skickad till tandläkaren. Då pekade jag på magen och till slut kom jag in på ett sjukhus. Jag blev undersökt, behandlad och låg med dropp i tre dagar. När jag checkade ut var sjukhusräkningen på motsvarande 7,50 svenska kronor. Och det här var ändå i början på 2000-talet.
Träffade premiärministern
En annan gång klättrade han upp till Mount Everest basstation på 5 545 meters höjd.
– Det är så högt man kan komma utan tillstånd. Helikoptrarna gick i skytteltrafik därifrån med folk som drabbats av höjdsjuka.
Ja, han har varit Sydamerika runt, åkt kanot mil efter mil uppför Amazonas, synts i folkvimlet i Bangladesh och hamnat i våldsamma demonstrationer i Palestina.
Har du aldrig blivit rånad eller rädd?
– Nej, men jag har fått springa några gånger. Fort.
Fiskens strapatser låter nästan som ett synopsis till filmsuccén Forrest Gump. Han får Tintins äventyr att blekna.
Men han har roligt också när han reser.
Som när han sprang på en ceremoni i Nya Zeeland, där han först trodde det var en begravning, men där en maorier han frågade sa att den kvinnliga premiärministern var där för att plantera ett symboliskt träd.
– Det var var borgmästaren jag hade frågat. Och det nästa jag gjorde var att lämna över kameran och be honom ta en bild av mig och premiärministern tillsammans. I am from Sweden, can we take a picture, sa jag till premiärministern. Of course, sa hon. Det var inga problem.
– Det nästa jag gjorde var att lämna in filmen i en fotobutik och be om ett par tre kopior av just den bilden. När jag kom till hotellet senare på kvällen, visade jag fotot för portiern och sa:
– Om den här kvinnan dyker upp så säg att jag blir lite sen.
– Men det är ju premiärministern, stammade han förvånat.
– Ja, jag vet, men vi har en liten affär ihop, viskade jag.
– När jag kom tillbaka senare på kvällen kallade han på mig, böjde sig fram och sa tyst att hon inte dykt upp.
Ja, Fisken har sin humor i behåll och practical jokes tröttnar han aldrig på.
Och det är väl i de ögonblicken han trivs som bäst.
Som förbundskapten trivdes han aldrig.
