”Det blev ett krig – ett jävla krig”

Marcus Leifby

20 år sedan Frölundas och Luleås tuffa finalserie – Christian Ruuttu minns striderna

helskärm

Sju månader.

Mer än så behövde inte Christian Ruuttu för att;

1. Skapa hockeyfeber i Göteborg.

2. Nå ikonstatus i Frölunda.

3. Skrämma slag på varenda domare söder om Kvikkjokk.

I år är det 20 år sedan ­Frölunda och Luleå gjorde upp i den kanske tuffaste SM-finalen någonsin.

Sportbladet lät en av huvud­figurerna minnas tillbaka.

Han är sig lik, Ruuttu.

Luggen ligger slängd åt höger, som den alltid har gjort.

Klockan är bara 07.30 när vi ses i matsalen på ett hotell i centrala Stockholm under påskhelgen.

Några röda dagar existerar inte för en NHL-scout.

Christian Ruuttu arbetar som ”Director of European scouting” för Los Angeles Kings och han är i Sverige för att följa SM-slut­spelet för ungdomar och juniorer som avgörs under en helg i Nyköping.

Finländaren inledde sin hockeykarriär i Ässät och fick sitt stora ­genombrott när han som 18-åring gjorde 33 poäng under sin debutsäsong i SM-liiga.

1986 lämnade han Finland för spel i NHL, där han representerade Buffalo, Chicago och ­Vancouver.

Efter nio säsonger i NHL flyttade han hemåt, han landade i Frölunda och det sju månader långa gästspelet nådde sitt crescendo under den varma påskhelgen 1996, när Frölunda mötte Luleå i en ­mytomspunnen SM-finalserie.

Hur kommer det sig att det blev Göteborg och Frölunda?

– Jag var slut på NHL. Jag hade ett erbjudande från Islanders, de ville ha mig, och de erbjöd en bra lön. Men jag var inte sugen på att åka till Islanders och förlora hockey­matcher. Jag hade spelat i NHL i tio år och var helt slut. Det räckte för mig.

”Hittade vår grej”

”Slut” på vilket sätt?

– Slut på businessidan av ­hockeyn. Alla kontrakt hit och dit. Dessutom var jag representant för ­spelarfacket där borta och det var tufft under lockout-åren. Sedan ­hade vi varit hemifrån i tio år. Vi ville komma hem. Eller hemåt. Vi hade fått vår son Alexander och vi ville att han skulle gå i skolan ­hemma.

Fanns det andra alternativ än Frölunda?

– Färjestad ville ha mig, men jag snackade med Calle Johansson och var och hälsade på i Göteborg. Så det blev Frölunda.

Vid den här tiden hade Lasse Falk hämtats in som tränare och klubben försökte skapa en extra hype kring hockeyn genom att ­byta ut det klassiska Västra Frölunda-emblemet mot en indian.

Ruuttu och några finländska kumpaner gjorde att satsningen tog fart även på isen och i tabellen.

– Marko Jantunen och Petteri Nummelin var där också. Det var skoj. Frölunda hade inte kommit någonstans på länge och vi gjorde en resa som ingen trodde att vi skulle göra. Laget var inte exceptionellt bra på något sätt, men vi hittade vår grej.

Vad var er grej?

– Jag kom dit ganska sent, när träningsmatcherna hade börjat. Men det var kommunalstrejk så ­ishallarna var stängda och elit­serien blev fördröjd. Och det var bra, för då kunde vi träna lite ­extra. Jag, Nummelin och Jantunen. Men Jantunen glömde bort det där med extra… (skratt).

”Bullshit”

Hur var Lasse Falk som tränare?

– Han var envis, det var han. En av hans bästa egenskaper var att han kände de andra coacherna så bra. Och han trodde på sitt 1-3-1-system, det hade ju fungerat tidigare. Vi ändrade lite på det ­systemet och det gjorde Lasse ­galen. Men har man en kille som Nummelin så måste han få spela sitt spel, en sådan talang måste få använda de egenskaperna som gör honom så bra. Och Nummelin var lika envis som Lasse Falk.

Hur fick ni ihop det så bra?

– Lasse kom till Göteborg med en annan kultur. Det var arbets­moral som gällde. Frölunda hade inte tränat så hårt någonsin tidigare. De vägde till och med vår mat, och vi fick inte ha dressing till ­salladen. Den fick vi smuggla in själva i stället. Vi hade våra ­metoder.

Ruuttu flinar lite och knackar sin Ettan-dosa i bordet.

Frölunda slutade tvåa i grund­serien efter att ha förlorat serie­finalen mot just Luleå, i Delfinen, i den sista omgången.

– Lasse Falk ville inte vinna ­serien. Jag och Nummelin fick ­inte spela de två sista matcherna ­innan slutspelet. Jag var rasande.

En poäng hade räckt i sista ­omgången. Varför ville han inte vinna?

– Han ville inte börja hemma. Jag tror att det var så.

Så det handlade inte om att vila er?

– Vila? Bullshit. Man vilar inte. Han trodde att det skulle bli för stor press att börja hemma, därför ville han inte vinna serien.

”Jag gjorde ingenting”

Luleås serieseger innebar att ­laget fick hemmafördel i final­mötet med Frölunda.

Norrbottningarna inledde med en kross, 7–1, hemma i Delfinen men Frölunda svarade med 6–2 hemma i ett kokande Frölundaborg.

Luleå återtog kommandot och inför den fjärde matchen nere i ­Göteborg var Frölunda tvunget att vinna för att hålla liv i SM-finalen.

Det tuffa, snudd på brutala ­spelet, gjorde att flera spelare föll bort en efter en.

En av dem som inte kunde ­spela vidare var Ruuttus landsman ­Petteri Nummelin.

Luleå-spelarna gick hårt åt den skicklige backen och efter (minst) två hjärnskakningar inom loppet av en vecka var det färdigspelat.

– Det tillsammans med att vi ­saknade djup i laget, det gjorde att vi förlorade finalen till slut. Luleå körde efter honom, de hade arm­bågarna ­uppe så fort han hade pucken. Det var lite fult, det var det, minns Ruuttu.

”Lite”?

– Ja. Vem fan var den där ­domaren i sista matchen? Han var inte klok!

Roger Öberg, Själevad, kom in i match fyra för att städa upp.

– Städa upp? (… skratt). Det gjorde han ju inte. Jag fick tio minuter för misconduct i den fjärde matchen. För ­ingenting! Ingenting. Fråga honom vad jag gjorde? Än i dag har jag inte förstått det.

På tv-bilderna ser man att du är van­sinnig.

– Ja, det är klart. För jag gjorde ingenting, jag sade ingenting. Det var ingen som var varken döv eller stum i den ­finalen, det lovar jag dig, men det här var

i Frölunda­borg och det gick inte att höra någonting. Jag vet inte vad han hörde, eller vad han fick för sig.

Hyllar Jarmo Myllys

Luleås Mikael Lindholm var ­inblandad i situationen också.

– Honom minns jag inte. ­Däremot minns jag Johan Rosén. Han var skadad och kunde inte ens hålla i klubban, men han kom in och körde över Nummelin. Det var det enda han gjorde.

Frölunda var ett stolpskott ifrån att ta match fyra till en förlängning men bensinen var slut.

Luleå tog klubbens första och hittills enda SM-guld men i efterhand har serien snarare blivit ­ihågkommen som holmgången där en spearing var mer vanligt förekommande än en spelvändning.

Tänker du ofta på den här finalen?

– Nej.

Med tanke på hur tufft det var kanske det var lika bra att det inte blev en femte ­avgörande?

– Mm. Det var fulare än i NHL. Mer brutalt. NHL är tufft men rent. Här var det tjuv­smällar i varenda byte. Och vi i Frölunda var inte bättre på något sätt. Det blev ett krig. Ett jävla krig. Och för oss var det kört när vi ­tappade Nummelin.

– Det enda som var bra med att ­förlora var att Jarmo Myllys fick vinna. Han känner jag väl.

På tal om NHL. Tomas Holmström spelade i Luleå då, och du var lite tveksam kring hur han skulle lyckas i just NHL.

– Nej nej, jag minns precis. Jag var tveksam till om han kunde ­köra med samma stil där ­borta. Och det gjorde han ju inte heller?

Du var osäker på om han skulle klara det i NHL?

– Ja, spela den stilen. Holmström tog stryk i NHL, han gav inte stryk. Han blev en av NHL-historiens bästa spelare framför mål. Han var outstanding på det. Men han ändrade stil. Mot oss spelade han jättefult. I NHL måste man stå upp för det man gör. Vi hade inga ­spelare som kunde ta hand om honom på det sättet som de gör i NHL.

Tuffare förr

Du hade väl…?

– Jo, men jag var ju tvungen att spela också. Vara på isen. Försöka producera.

Hur många hjärn­skakningar har du själv åkt på i karriären?

– Ingen aning. Man såg annorlunda på hjärnskakningar förr i tiden. Det fanns inte något som hette hjärnskakning. Efter en bra smäll kunde man komma ut lite groggy i båset. Då frågade ­materialaren ”what day is it?” och ­svarade man ”tuesday” fick man till svar ”that’s close enough!” och så var det bara att spela vidare.

Varför tror du att du fick ­ikonstatus i Frölunda?

– Det var inte bara jag, utan hela laget. De hade inte haft så mycket att vara glada för. Och så kom vi, envisa. Vi gav aldrig upp, spelade tufft, jobbade hårt. Och såg det inte bra ut så hittade vi på något annat.

Frölunda och Luleå möts i semin nu.

– Och självklart håller jag på ­Frölunda. Jag ­kommer aldrig att glömma stämningen i Frölundaborg och alla ”goa gubbar”. Det är ett minne för ­livet.