Wennerholm: Var är profilerna, SHL?
Det säger mycket om en liga när senaste veckans i särklass största snackis varit en 39-årig Per Ledins comeback.
Precis så profillöst känns dagens SHL.
Vart tog alla karaktärer vägen?
Den här SHL-veckan har känts som den mörkaste och gråaste på hela säsongen. Som vädret ungefär.
Det har blivit extra trist då alla juniorlandslagsmän är borta och laddar för JVM. Där finns ju några av SHL:s största profiler den här säsongen, spelarna man pratar mest om.
Per Ledin fyllde lite av luckan när han skrev på för Karlskrona och gav något att skriva hem om.
Nu blev det ingen Ledin-effekt när norrbottningen debuterade på hemmaplan i Karlskrona.
Snarare tvärtom.
Lyfter inga publiksiffror
Det var länge sedan jag såg en så glesbefolkad arena.
Den officiella publiksiffran var 3 323, en bra bit under det redan dåliga hemmasnittet. Då var ändå Ledin uppflyttad i förstakedjan inför den här matchen.
Nej, Per Ledin lyfter ensam inga publiksiffor, i alla fall inte under en vecka där folk hellre lägger pengarna på julklappar än hockeybiljetter.
Men jag älskar att höra honom prata i periodpauser och efter matchslut.
Som under matchen mot Örebro där han betygsatte sig själv som ”bedrövlig”.
– Jag ser ut som en ren på E4:an, beskrev han stillaståendet på isen.
Och när jag såg Emil Kåberg stå och plocka med klubbor som materialförvaltare i Örebros bås och Per Ledin sitta och svära i det andra, så tänkte jag tillbaka på den klassiska pussbilden efter Färjestads SM-guld 2006.
En tid då Kåberg & Ledin spelade i samma lag och var heta som hårfönar i finalserien mot Frölunda.
Nästan mer i mellansnacket än under själva matcherna.
Jag gillar det.
Spelare som står ut, spelare som vågar säga saker.
Spelare som väcker debatt och känslor och skapar rubriker.
Gått på samma mediaträning
Det är alldeles för lite av den varan i dag, där varenda jäkel i SHL verkar ha gått på samma mediaträning och låter likadant.
Det gäller tränarna också.
Att prata direkt ur hjärtat är mer än sällsynt. Det är nästan som bortblåst.
Det fanns en tid då förre förbundsordföranden skapade rubriker nästan varje dag och en tränare som Leif Boork väckte fler debatter än han vann matcher.
Det där snacket mellan matcherna behövs, speciellt när kvalitén i serien sjunkit drastiskt i en tid då varenda talang sticker till NHL innan de ens uppnått seniorålder.
Och de bästa av de som blir över väljer KHL eller Schweiz, där lönerna är högre och framförallt netto rakt ner i plånboken.
Kvar blir andrasorteringen som aldrig fick chansen.
Med några få undantag.
Det gäller också alla nordamerikaner som kommer hit.
Antingen är NHL-karriären över, eller också har de aldrig haft någon.
Det finns som sagt undantag från regeln, men de är försvinnande få.
De enda som håller världsklass är en handfull juniorer på väg upp, men också på väg bort redan nästa säsong.
Pettersson NHL-redo
Vancouver anser att Växjös poängkung Elias Pettersson är redo för NHL-spel redan nästa säsong och det lag som plockar Frölundabacken Rasmus Dahlin i sommarens NHL-draft lär vilja ha över honom så snabbt som möjligt.
Det är ett evigt kretslopp där Sveriges 150-200 bästa spelare konstant är i utländska ligor.
Då är det inte konstigt att det ser ut som det gör.
Det där riktigt publikfriarna finns inte på isen i SHL och det är försvinnande få som ställer till med något liv vid sidan om heller.
Det har varit roligare att läsa om gamla hjältar som Jan Huokko, Daniel Rydmark, Mats Lusth och Pekka Lindmark i Sportbladet den här veckan.
Profiler från förr som slutat för länge sedan, men hann bjuda på några oförglömliga minnen längs vägen.
Annars var det inga sensationer den här kvällen.
Nu hoppas jag bara – för klubbarnas skull – att publiken kommer i mellandagarna som brukar vara de bästa publikmässigt på hela säsongen.