Nedslag i träsket
Leifby: Det hade varit lättare att beskriva den senaste valrörelsen och det politiska läget i Burundi.
VÄSTERÅS. Härom dagen försökte jag förklara kvalsystemet för SHL, hockeyallsvenskan och hockeyettan för en bekant som inte är så hemmastadd i svensk ishockey.
Det hade varit lättare att beskriva den senaste valrörelsen och det politiska läget i Burundi.
Lagen som slåss om avancemang förtjänar mer värdighet än det här.
För oss veteraner som kommer ihåg division 1, elitserien, allsvenskan, superallsvenskan och allt vad serierna har kallats genom åren så har hockeytiderna efter julhelgen alltid varit något särskilt.
Ni minns, när strecken faktiskt betydde någonting redan i början av säsongen och serierna delades av och om i december.
Några lag flyttades ned, andra upp, och plötsligt fanns det en ny tabell att arbeta i och med.
Nya lag på besök och allt vad det innebar.
Tröjor och emblem man inte sett på länge, andra spelare att skrika ”din förbannade snortask” åt, ett nytt och alltid lite för överförfriskat bortafölje att glo på.
Någonting annat, helt enkelt.
En inlevelseinjektion.
I det nya moderna och kommersiella hockey-Sverige sker det inte längre någon förändring i Sveriges två högsta serier vid jul, SHL och hockeyallsvenskan harvar på i samma takt, med samma möten och mot omgång 52 långt där borta i snödropparnas tid.
Hockeyettan däremot har kvar sina efter-julen-serier.
1992/1993 – för perspektivets skull
De bästa lagen från två serier buntas ihop i en allettan (en norra och en södra) och där vrids den sportsliga utmaningen upp ett snäpp.
Allettan.
Skärningspunkten mellan drömmen och slitet.
Allettan norra har utvecklat sig till ett riktigt getingbo så därför tog jag sikte på toppmötet mellan Västerås och Mariestad.
Rollin’, Rollin’, Rollin’.
Rholin, Rohlin, Rohlin.
Funktionalistiska Rocklundahallen (byggd -65) ser ut som ett Domus-hus utvändigt och kan, som bekant, förvandlas till svart emaljgryta invändigt.
Med tanke på vilka spelare som har spelat här känns det lite som att stiga in i en dom där Flygis, Mårts, Lidas, Loppan och Salo pryder ikonostasen.
Vi ska inte fastna för länge i det förflutna men vi kan väl kort nämna säsongen 1992/1993, för perspektivets skull.
Västerås vann elitseriens grundserie men åkte ut direkt i kvarten (mot Djurgården) och den här säsongen mönstrade VIK följande tre backpar:
Peter Popovic och Robert Nordmark, Roger Åkerström och Leif Rohlin, Sergej Fokin och Peter Jacobsson.
Mustigt.
Fornstora dagar.
Eftersom Borlänge sopade banan med Piteå den här kvällen (7–0!) stod det viktiga poäng på spel och mötet mellan Västerås och Mariestad förnekade sig inte.
Matchens första avblåsning kom efter 6.21, det var utvisningar i parti och minut och en smockan-i-luften-känsla värdig vilken Bud Spencer-rulle som helst vilade över tillställningen.
Det är svårt att inte gilla den atmosfären, även om regelrätta slagsmål hör stenåldern till.
Mariestads skäggige kapten Filip Törnqvist kunde crosscheckat sig bort från matchen redan efter sju minuter, och vid pausen mellan andra och tredje (vid ställningen 1–1) blev det handgemäng och ”diskussion” vid spelarutgången där i stort sett samtliga spelare hade synpunkter.
Jag undrar om inte Stefan ”Loppan” Hellkvist var där han också.
I tredje gick Västerås ut och punkterade matchen och det var hemmakaptenen och isens mest rutinerade spelare som gjorde det.
Den gamle och publikhavet
Fredrik Johansson vispade in 2–1 efter 59 sekunder och trängde sig fram och knölade in 4–1 i numerärt underläge sex minuter senare och firade precis nedanför sin klack.
Den gamle och publikhavet, om 1700 pers nu når upp till det epitetet.
Segern dukade också upp till en rysare om en vecka då serieledande Borlänge och Västerås, i skrivande stund med samma poängskörd i tabellen, möts här i Västerås.
Sju omgångar återstår innan segraren i allettan norra möter segraren i allettan södra (Kristianstad leder den) i hockeyettan-finalen.
Vinnaren i bäst-av-tre går vidare till kvalserien (men de får vänta 20 dar innan den drar igång...) dit också åttonde lag i allettorna kan ta sig via playoff, precis som de bästa lagen i de lite sämre serierna ”hockeyettan vår norra och västra” och ”hockeyettan vår östra och södra” fast då via ett playoff-förkval till playoff.
Ja, ni hör ju själva.
Någon måste ju ha rökt slovakisk hockeypuck och serie- och kvalupplägget i svensk hockey gör mellanrundan i handbolls-EM lättbegriplig som en pekbok.
Väck, väck, väck
Givetvis borde segraren i hockeyettan-finalen gå direkt till hockeyallsvenskan, precis som segraren i den hockeyallsvenska-finalen borde gå direkt till SHL, och jag hoppas att det är där vi landar när seriesystemen nu ses över på nytt.
Intressant också att den från pampar och experter så bespottade kvalserien faktiskt får leva vidare på den här nivån och när den hockeyallsvenska existensen ska avgöras.
Denna behornade företeelse som sägs vara så orättmätig borde rimligtvis försvinna även på den här nivån.
Väck, väck, väck.
Men, det kanske är så enkelt att kvalserien bara är en dålig och orättvis idé om den hotar de lag som vissa inte vill ska åka ur.
Det är väl därför svensk ishockey tillämpar ”ensamutredaren”.
Den som alltid kommer fram till det som vissa vill.
