Ett steg närmare SHL, Leksand
MORA. Leksand är ett steg närmare SHL.
Stundtals var det inte något snack i den första matchen.
Mora har väldigt få dagar på sig att förbättra väldigt mycket.
Nej, det blev aldrig det där riktiga trycket i det som målats upp som Slaget om Siljan 2.0, varken på isen eller på läktaren. Mer som en ordinär slutspelsmatch och det är i och för sig inte så illa det heller.
När Jon Knuts gjorde 4–1 till Leksand med fyra minuter kvar gick stora delar av publiken hem. Det såg inte vidare hoppfullt ut. I stället tilläts den tillresta Leksandsklacken sjunga hem den här matchen utan något som helst motstånd.
Leksand vann även på isen och man gjorde det fullt välförtjänt.
Det här var egentligen första gången den här säsongen som Leksand spelade utan något direkt favorittryck. Det såg ut att passa laget riktigt bra. Laget från Siljans södra strand kändes avslappnat och tryggt i sitt sätt att spela.
Ja, jag vet att Mora vann skotten klart (36–19) och jag vet att Mora hade ett större puckinnehav.
Men det är inte där matcherna avgörs.
Tittar vi på spelen framför de båda målen så var det stundtals klasskillnad, tilläggas ska att Moras målvakt Christan Engstrand hade en blytung kväll.
I normala fall hade Leksands alla utvisningar dödat laget i den här matchen, men Moras power play var så osynkat och ofarligt att det inte ens vara nära att mål på de fem försök de hade redan under första halvan av matchen.
Totalt räknade jag till åtta power play och en straff utan att Mora fick in pucken.
Förlorade målvaktsmatchen
SHL:s sämsta power play såg faktiskt ännu svagare ut mot allsvenskt motstånd. Nu ska det sägas att inte heller Leksand hade någon utdelning under de betydligt färre lägen de hade.
Men Moras offensiva spel fem mot fem var inte mycket bättre. Enda målet, reduceringen till 1–2, var en ren bjudning från Leksands målvakt Tex Williamsson.
Jag såg ingen strategi eller samhandling alls i det offensiva spelet. Inte i fem mot fem och allra minst i power play.
Få samlade anfall, inget tryck mot målet och framför allt för lite spelare i det farliga området framför Leksands mål.
Jag räknade till 6.08 in i den andra perioden innan Mora skapade sitt första heta läge framför Williamsson. Mathias Bromé var framme efter en spelvändning.
Det tog fram till Moras sjätte power play, i slutet av de andra perioden, innan hemmalaget hittade en vettig spelkombination (Bromé till Nilsson).
Ingen Lusth-effekt alls.
Tanken var ju också att Christian Engstrand skulle vinna målvaktsmatchen.
Det var han inte ens nära att göra, trots att Tex Williamsson alltså svarade för en riktig bjudning på Moras mål.
Måste rätta till mycket på kort tid
Första målet var en ren tavla, en dålig retur, och andra och tredje målet såg långt ifrån otagbart ut. Och Jon Knuts kunde punktera matchen efter en jättetavla av Engstrand. Frågan är om han var frisk? Mora har i princip bara Engstrand, han måste studsa upp i nästa match, annars är det här kört för Mora.
Leksand kändes betydligt farligare de få gånger de var på besök i Moras zon. Leksand såg i alla fall ut att ha en tanke och en plan för hur de skulle attackera och skapa heta lägen.
Sedan hade Leksand en spelare som gjorde skillnad offensivt.
Nej, jag tänker inte på Müller, Pietta eller Ritola, utan nyblivne 18-åringen Filip Johansson.
Det var definitivt ingen slump att Johansson var direkt inblandad i både Leksands andra och tredje mål. Den unge backen fick igenom skotten och hade dessutom en tanke med var han skulle placera in puckarna.
Till skillnad från många av sina betydligt äldre med- och motspelare.
Mora hade inte spelat en match på 16 dagar.
I ishockey är det en evighet.
Som två månader i fotboll ungefär. Och det märktes sannerligen i den första perioden, inte minst i power play.
Hoppet står nu till att Mora behövde den här matchen för att komma in i matchandet igen och hitta tajmingen.
Men för nya tränaren Mats Lusth är tiden knapp, matchserien är igång och nu går det undan. Han måste hitta de nycklar som saknades i den första matchen.
Annars blir påskhelgen ett långt lidande för Mora.