Abrahamsson: Bit kvar innan vi är en guldkandidat
Publicerad 2016-12-29
MONTREAL. Ja, det började och slutade i alla fall bra.
Däremellan hamnade Juniorkronorna i en taktisk limbo som de aldrig riktigt klarade av att lyfta från.
Nu slutade det ändå med tre nya poäng och det är till stor del vad det här gruppspelet handlar om.
Men det satt hårt inne. Först med fem minuter kvar kunde Joel Eriksson Ek skjuta sitt andra mål fram till 3–2. Förarbetet stod matchens bästa svensk, Carl Grundström, för. Rätt spelare igen som klev fram.
Om inledningen mot Danmark gick på kryckor, var första minuterna mot Schweiz något helt annat. Bra rörlighet, precist passningsspel och vassa avslut gjorde att Sverige hade gjort två mål efter 6.38. Däremellan hade Schweiz visserligen kvitterat på sitt första skott.
Men det såg bra ut. Det var klasskillnad.
Sedan blev det en match som allt mer spelades på ett sätt som passade Schweiz.
Albelin-effekt i Schweiz
Att Juniorkronorna ledde skotten klart efter två perioder tycker jag inte sa så mycket. Visst var man det spelförande laget under stora delar av matchen. Men utan att skapa speciellt många klara, och för målvakten svåra, lägen.
Att svenske storbacken Tommy Albelin kommit in i den schweiziska ledarstaben tycker jag märks. Det fanns ett lugn och ett fokus som jag saknat de senaste åren under den märklige förbundskaptenen John Fust.
Schweizarna hanterade spelet runt sargerna lika bra som Sverige och hade bra balans mellan när de skulle gå fram och när de skulle backa av.
En svår och lurig motståndare, det ska vi väga in i den svenska insatsen. Och svenska tålamodet var trots allt bra. Det kändes inte stressat trots att spelet haltade.
Schweiz var skickliga i spelet med en man mer och en man mindre på isen.
Man behövde bara nio sekunder på sig i numerärt överläge vid 1–1 och 21 sekunder vid 2–2. Båda målen kom till alldeles för enkelt och när Sverige väl fick chansen i numerärt överläge var det väldigt uddlöst och omständligt. Vi är fortfarande mållöst i power play.
Är att be om problem
En sak är säker: att ge bort special team-matchen så rejält mot ett så pass jämbördigt lag som Schweiz är att be om problem.
Nu blev det ändå tre poäng. Nu ligger vägen mot gruppseger öppen.
De på pappret två tuffaste matcherna återstår fortfarande för Juniorkronorna: mot Finland torsdag kväll och Tjeckien på nyårsafton.
Finland har floppat totalt i ineldningen av turneringen och är redan nu borta från gruppsegern.
Allt talar för att kampen om förstaplatsen avgörs på nyårsafton då Juniorkronorna ställs mot Tjeckien.
Om nu inte Danmark skräller igen i torsdagens match mot Tjeckien.
Då räcker det med seger mot Finland senare på kvällen för att Juniorkronorna ska säkra gruppsegern.
Det ser bra ut när vi tittar på tabellen, inget snack om saken.
Spelmässigt är det en bit kvar för att Juniorkronorna på allvar kliva fram som en guldkandidat. Men det delas inte ut några medaljer i gruppspelet.
Efter premiären efterlyste jag mer istid för Rasmus Dahlin. Nu fick han det, men jag tycker han förtjänar ännu mer. 16-åringen sätter knappt en fot fel när han är inne och gör bort sin motståndare i princip varje gång.
Det har inte direkt varit några publikfester i mäktiga och stora Bell Center. 4 518 var publiksiffran i Juniorkronornas premiär mot Danmark. Mot Schweiz var siffran 5 630.
Ingen direkt dålig siffra i en mindre arena, men i jättekomplexet Bell Center blir det väldigt ödsligt.
Trycket och intresset som var redan i gruppspelet i Ottawa 2009 och Calgary/Edmonton 2012 är det så här långt inte i närheten av.
En stor förklaring är givetvis att hemmanationen Kanada, och även Ryssland och USA, spelar sina matcher i Toronto.
Men så här långt har det svala intresset i det som en del kallar ”Hockeyns Mecka” varit en besvikelse.
