”Vet att mina föräldrar hade varit jättestolta”

Maria Törnqvist om V75-chanserna, drömmarna och tiden som rymling: ”Mamma var på gränsen till ett nervsammanbrott”

Uppdaterad 2022-03-14 | Publicerad 2022-03-11

Maria Törnqvist.

Maria Törnqvist gör stor succé som proffstränare och har på lördag två starthästar på V75.

När hon var 21 år gammal förlorade hon båda sina föräldrar till cancern, varpå en tuff tid följde.

– Jag vet att mina föräldrar hade varit jättestolta över mig, säger Maria till Trav365.

Hemmatränaren Maria Törnqvist går mot sitt bästa år någonsin. Med tio vinster på årets 24 första starter kan hon skryta med en segerprocent som få andra proffs matchar. Hennes stall har växt stadigt sedan starten 2016 då hon köpte travgården Stall Däningsholm, och för dagen basar hon över hela 57 hästar. På lördag selar hon ut tre av dessa, varav två dyker upp på V75.

– Det är en lagom mängd hästar. Jag vill inte ligga på mer än max 60-65. Kvaliteten är det viktigaste. I år bidrog alla hästarna och samtliga skötare vann lopp. Hela stallet har presterat hittills, berättar Maria för Trav365 och fortsätter:

– När jag bestämde mig för att flytta till Göteborg och göra den här satsningen så förstod jag att det skulle ta lite tid. Under fjolåret började man känna av att man är med i matchen, även om det kanske inte var kanonsiffror. Att synas på V75 är viktigt, det är vårt skyltfönster utåt.

Maria rymde från dagis

Hon beskriver sig själv som en driven, noggrann och positiv person. Livet handlar nästan huvudsakligen om hästarna, trots att ingen i hennes direkta familj delade intresset under hennes uppväxt, och mycket till fritid tycks hon inte ha. Även om hon försöker trycka in ett träningspass när tillfälle ges.

Maria har intresserat sig för djur så länge hon kan minnas. Om man ska tro ryktena så fattade hon tycke för hästarna redan vid knappa tre års ålder, vilket en viss rymning från dagis vittnar om. Hon ställde sig då upp på en hink, öppnade grinden och försvann, varpå polis kopplades in.

– Jag är uppvuxen i en liten förort i Göteborg som heter Hisings Kärra. Där finns det en ridklubb som jag brukade besöka med min mamma. Man fick klappa hästarna och rida runt stallet för en tia. Jag blev väldigt förtjust i en liten shettis vid namn Rasmus och valde en dag att knalla iväg några kilometer till stallet.

– Dagisfröknarna fick panik och ringde min mamma. Hon var hönsig av sig och på gränsen till ett nervsammanbrott. Det var skallgång och ett bra pådrag, men efter några timmar hade en hästskötare hittat mig i boxen hos ponnyn.

Hur de övriga dagisbarnen ställde sig till det rebelliska flickebarnet låter vi vara osagt, men då Maria än i dag håller kontakten med flera av dem så kan vi bara gissa att busstrecket resulterade i hög skrytfaktor.

Blev det några fler rymningar?

– Jag tror att morsan hade koppel på mig efter det, ha ha.

”De hade varit jättestolta”

Hon flyttade redan som 14-åring hemifrån för att gå på travgymnasiet Wången i Östersund.

– Det var nog enda gången som jag såg pappa ha tårar i ögonen, när han lämnade av mig på perrongen. Och det var långt hem, närmare hundra mil. Jag hade dock väldigt snälla föräldrar och kunde flyga hem om jag så ville.

Genom åren har hon arbetat som skötare lite varstans, men främst hos Åke Svanstedt under sju års tid. Hon lyfter även fram Jörgen Wickman och Alf Jonsson som båda har en del i hennes framgång som proffs.

– Det var hos Alf jag lärde mig köra häst på riktigt, men också hos Jörgen där jag arbetade som tonåring på helgerna. Sedan har jag fostrats längst hos Åke.

En gång i tiden var hon Sveriges yngsta travtränare att vinna på V75, en merit Törnqvist är stolt över. Hästen hette Conrads Lena och Maria var då endast 20 år fyllda.

Som 21-åring slås dock hennes liv i spillror. Inom loppet av sju veckor får båda hennes föräldrar cancerbesked, och en kort tid senare tvingas Törnqvist begrava de två människor på jorden som betydde mest för henne. En oerhört tuff tid tar vid.

– De har präglat mig jättemycket. Pappa brukade släpa runt mig och mina ponnysar i Sverige, fast han egentligen inte hade tid. Han och mamma jobbade väldigt mycket, de var företagare båda två. Pappa var väldigt sportintresserad, fotbollsidiot höll jag på att säga. Han spelade fotboll och sprang Göteborgsvarvet x antal gånger.

Hur stolta tror du de hade varit om de fått se sin dotter i dag?

– Jag vet att de hade varit jättestolta. De var väldigt stöttande och brukade pusha mig att gå min egen väg. Att se lösningar och inte bara hinder. Man ska vara rädd om det man har, det har jag fått av mina föräldrar.

Drömmer om att bli bästa kvinna

När sorgen var som störst var det till hästarna som hon vände sig. De har alltid fungerat som en slags terapi och när vi frågar Maria var hon hade varit utan de fyrbenta i sitt liv blir svaret:

– Det vete katten... Jag har absolut ingen aning men är tacksam att jag kan arbeta med mina hästar. De är mitt liv. Jag får leva min dröm, istället för att sitta på ett lager i sju, åtta timmar. Det måste vara ett otroligt tråkigt liv.

Ändå finns det hjärtesorger även i stallet. Nyligen nåddes vi av nyheten att världsstjärnan Handsome Brad lämnat jordelivet, för Marias del var sorgen lika närvarande när segermaskinen Rolex Bigi fick sluta sina dagar. Hans humör förändrades med tiden och efter att ha bitit tränaren vid mer än ett tillfälle togs beslutet att låta honom få somna in.

– Han var hästen som gav mig självförtroende och det betydde mycket för mig att ha hand om och träna honom under perioder. Livet är fyllt av jobbiga beslut. Han var svår att ha och göra med. Mot slutet blev han så pass personlighetsförändrad att det kanske handlade om en hjärntumör.

Drömmen har länge varit att bli Sveriges främsta kvinna i branschen, och fortsätter hon på samma spår är utsikterna goda. Konkurrensen är dock numera stenhård.

– Jag är nog ganska ung i gamet men det är klart att något sådant triggar. Jag skulle gärna vilja sätta den fjädern i hatten, att bli Sveriges yngsta kvinnliga tränare att vinna något större travlopp eller så.

– Det finns jättemånga kvinnor just nu som är superduktiga. Jag är imponerad av Katja Melkko, Sofia Aronsson, Hanna Olofsson, och så finns det många som kommer underifrån. Hanna Forslin, Emilia Leo... Man får inte sitta med händerna i fickan utan jobba för det.

Vilka råd skulle du vilja ge till andra kvinnor som funderar på att ta steget ut i proffstränaryrket?

– Bara att köra på och tro på sig själv. Lyssna inte för mycket på alla andra. Känner man att man har viljan och psyket för det så är det bara att testa.

”Nästan för bra för att vara sann”

När vi känner Törnqvist på pulsen angående vilka travlopp hon en dag allra helst skulle vilka vinna blir svaret:

– Elitloppet och StoChampionatet. Det senare ligger mig varmt om hjärtat. Den atmosfären de tre dagarna... det brukar vara ruggig stämning och vi får hoppas att det återkommer.

Vi blickar framåt mot lördagen och kanske kan Maria bjuda på en skräll eller två? Hon sitter själv upp bakom högoddsaren Del Ray Pellini i V75-6 som vunnit tre av sina fyra senaste starter, men som just nu är mer eller mindre ospelad.

– Det är nog på kusken höll jag på att säga med glimten i ögat. Jag kan dock fortfarande köra lopp och hoppas att jag inte glömt av det helt. Det är jättetufft motstånd men får hon ett lopp på rulle så kan hon avsluta giftigt.

Randemar R.D. (V75-7) går ut i ett riktigt getingbo som avslutar omgången. Han kommer från en färsk seger då åttaåringen var ljuvlig att skåda. Och nu rycker man dessutom samtliga skor för andra gången i karriären.

– Han har haft så dåliga hovar tidigare men vi hoppas att de håller. Vi har sparat och sparat och sparat på dessa. Han känns jättefin för dagen. Senaste segertiden känns nästan för bra för att vara sann. Han är min bästa chans på V75, avslutar Maria.