Stjärnjockeyn: ”Rasade ihop som människa”
Fredrik Johansson i stor intervju om • Karriären • Skadorna • Vägen tillbaka: ”Jag skulle göra vad som helst för att bli kvitt smärtan”
Publicerad 2022-11-15
Stjärnjockeyn Fredrik Johansson red in över hundra miljoner.
Flera allvarliga skador tvingade dock honom att avsluta sin karriär i förtid.
Sedan dess har han kämpat i det tysta.
– När värktabletterna inte hjälpte lade jag till öl på det. Till slut rasade jag ihop som människa, säger Fredrik till Trav365.
Fredrik Johansson tillhörde under flera decennier gräddan av Skandinaviens jockeys. Han red in mer än hundra miljoner och vann otaliga storlopp, bland annat Svenskt Derby hela åtta gånger.
Flera allvarliga olyckor och skador under årens lopp hade dock satt sina spår på den så sargade kroppen och 2014 valde stjärnjockeyn att avsluta sin tävlingskarriär, endast 42 år gammal. Drygt åtta år senare kämpar han ännu med saknaden över att inte längre kunna göra det han älskar mest av allt – tävlandet.
– Jag tvingades sluta minst tio år för tidigt men hade inget val efter att ha ridit länge med smärtor. Att jag ändå kunde prestera berodde nog på tävlingsmänniskan i mig. Det finns fortfarande dagar då jag inte kommer upp ur sängen men jag är under uppbyggnad, både fysiskt och psykiskt, berättar Fredrik för Trav365 och fortsätter:
– Det tar mycket energi när man mår skit men jag pratar gärna om det här om det kan hjälpa andra i framtiden. Det finns hjälp att få – man måste bara våga sträcka ut en hand.
”Jag saknar honom otroligt mycket”
Han kom in i galoppvärlden redan som ung grabb via sin far, Sven-Åke, men en blygsam start skvallrade knappast om kommande stordåd.
– Jag red två lopp när jag var 15 år men var sist i båda, långt bakom de övriga, och slutade. En tid senare testade jag på nytt och tittade sedan aldrig i backspegeln.
Fredriks andra passion under uppväxten var fotbollen men ganska snabbt fick detta ge vika för hästarna. Föräldrarna hade gärna sett sin grabb prioritera studierna men när beslutet att satsa på galoppen väl var taget var de båda ett stort stöd och del i de kommande framgångarna.
– De fixade och donade allting. Mamma, Marie-Louise, var materialförvaltare och pappa körde bilen. Även mina bröder och morbror ställde upp jättemycket, och gör så än i dag. Mamma såg dock inte ett enda lopp när jag red i Hong Kong utan satt på toaletten och rökte eftersom hon var så nervös, ha ha.
Hans kanske största sportsliga framgång var segern i det tyska Derbyt med Adlerflug 2007, samma år som hans käre far hastigt gick bort i en hjärtinfarkt i hemmet. Det går inte en dag utan att sonen känner sorg över detta.
– Det är en tung grej för mig. Han fick tyvärr inte uppleva den vinsten, min första i en grupp 1-löpning. Pappa dog tidigt på morgonen och jag saknar honom otroligt mycket. Han hjälpte mig mycket med tävlingsbiten i skymundan, och kunde säga till mig när jag gjorde fel.
”Jag blev en fara för andra”
Karriärens sista ritt resulterade i seger med en häst som tränades av Hans-Inge Larsen, men vid det laget gjorde sig smärtorna påminda varje timme på dygnet.
Fredrik, som hunnit fylla 51, berättar vidare om de många skadorna i galoppens tjänst som till slut tvingade honom att lägga ner sin karriär. Det har genom åren blivit fler operationer än vad han kan räkna upp, bland annat åtta utförda på nacken och fyra på axlarna. Han har dessutom råkat ut för dubbla ryggbrott.
– Det har varit mycket fall. Jag trillade en gång i Stockholm på 90-talet och svimmade. När jag vaknade upp kände jag inte av benen och då blev det panik. Samma grej hände sedan i Köpenhamn. Jag skulle egentligen inte dit eftersom jag bara hade en ritt. Hästen snubblade i starten vilket resulterade i att jag landade på huvudet och blev lam. Det tog ungefär ett halvår innan något började hända.
Han kämpade sig sakta men säkert tillbaka men i samband med ett av många besök på akuten hittade läkarna en blodpropp i lungan.
– Till slut gjorde skadorna att jag blev en fara för andra i och med att min högerarm och tre fingrar i ena handen inte fungerar, så jag kunde inte hålla hästen om den låg på. Som människa ska jag prestera 110 procent eller inte alls.
”Det blev rena katastrofen”
I samma veva som tävlingskarriären var över uppstod ett vakuum i hans liv. Inte nog med det, han ställdes inför våndan att behöva skriva in sig på Arbetsförmedlingen och söka nytt jobb.
– Det var hemskt. Jag hade till och med min morbror med mig för att få stöd. Dessutom är man inte den mest tekniska av människor. Under den här perioden var det som att gå in i en garderob, släcka lampan och kasta bort telefonen som blev väldigt tyst. Du behövdes plötsligt inte till något. Detta tog väldigt hårt på mig psykiskt.
– Jag hade sömnproblem och åt värktabletter för smärtan. När detta inte hjälpte lade jag till öl på det, för att slappna av och sova någon timme, och det är inget bra. Det blev rena katastrofen och till slut rasade jag ihop som människa.
Fredrik försökte sig på en comeback 2016 men insåg snabbt att hjärtat ville en sak, men kroppen något helt annat...
– Jag började rida hos Hans-Inge igen och var där tidigt om mornarna, runt fem eller sex, för att ingen skulle se mig. I början tänkte jag: ”Fan, detta går nog.” Sedan gick det några veckor, och problemen var tillbaka. Jag kunde inte hålla upp mitt huvud för att titta rakt fram. Nerverna klämdes och då fungerade inte armen.
Johansson minns ett tillfälle ungefär samtidigt då han åkte till Strömstad för att hälsa på sin son, som då spelade ishockey.
– Jag kom inte upp för trapporna i hallen och fick stå nere vid sargen.
”Jag hade gjort om allt igen”
Händer det någonsin att du ångrar ditt val att bli jockey?
– I de mörkaste tiderna kanske, men nej. Jag hade gjort om allt igen. Man har ridit fina hästar och lärt känna hästägare, ryttare och tränare runt om i världen som man blivit god vän med.
En comeback i tävlingssadeln är utesluten för superjockeyn med nästan 2 000 vinster på sitt CV och det har resulterat i många mörka stunder. Fredrik menar att han sällan eller aldrig återupplever gamla tävlingsminnen. Det är helt enkelt för jobbigt för honom.
– Jag har alltid haft ett problem som jag nu börjat jobba med, och det är att jag tidigare aldrig kunde sätta mig ner och njuta av mina framgångar.
Johansson arbetar sedan en tid tillbaka deltid med att coacha yngre ryttarförmågor, både i Sverige och utomlands, hur man bäst kan maximera sina färdigheter i sadeln.
– Drömmen är att få hjälpa fram någon tjej eller kille till att få uppleva det som jag fick. Vi har en automatisk häst som man kan rida på och visar upp oss på de stora hästmässorna runt om i landet. Det är väldigt populärt och vi försöker göra folk intresserade av vår sport.
– Det känns väldigt bra för mig att kunna bidra med min expertis. Jag hade själv aldrig kommit någonstans utan hjälp av min far och Rolf Wuscha.
”Inte något jag önskar min värsta fiende”
Arbetet upptar 25 procent. Den övriga tiden ägnar han åt att läka, både kropp och själ. Han har sedan två år tillbaka regelbundet besökt både läkare och psykolog och tack vare den hjälpen lyckats sluta överdosera värktabletter.
Numera känner Fredrik att det stadigt går och rätt håll, även om det ibland fortfarande kommer små bakslag. Som när han under söndagen besökte Jägersro Galopp.
– Det var tuff för mig, man ville vara på andra sidan staketet. Vi hade Kriteriedagen och den är sponsrad av Stall Perlen som jag red åt under många år. Jag har vunnit åtta Derbyn åt dem i Skandinavien, i deras dress, och loppen var döpta efter hästar som jag tävlat med. De vann faktiskt Kriteriet i söndags med Master Zone, vars båda föräldrar jag ridit.
Hur känns det inombords att titta på galopp på tv eller på banan, och inte kunna vara delaktig?
– Det gör ont. Saknaden. Du vet att du hade varit med där och krigat. Jag vet att om jag har rätt häst under mig så är jag lika bra som någon annan.
Vad är det du saknar mest med tävlingsbiten?
– Kicken. Att vinna. Jag skulle göra vad som helst, och byta bort mina intjänade pengar, för att bli kvitt smärtan. Detta är inte något jag önskar min värsta fiende.
”Det hade slutat i katastrof”
Har du ändå blivit bättre på senare tid att läka dina sår i själen?
– Jag jobbar på det men det har tagit sin tid. Det är nog bara de som stått mig närmast som har sett mina problem. Svensk Galopp och mina fantastiska kollegor både i Malmö och Stockholm har ställt upp för mig, likaså mina vänner och familj.
Fredriks sambo Caroline, samt hans son Hampus Bergström, har båda en viktig roll i hans liv och det är en engagerad pappa som följer grabbens karriär inom travsporten.
– Han jobbar för Svante Båth men även i ATG:s sändningar. Det är klart att jag är stolt över honom, samt över min bonusdotter som jag har ihop med min sambo.
Vad hade du gjort utan din familj?
– Då hade jag inte suttit här. Det hade slutat i katastrof.
Slutligen, om du fick rida en häst, vilken som helst, under en sista avskedsföreställning, vilken skulle det vara och varför?
– (lång tystnad) Frankel var en häst som vann allt och förblev obesegrad. Den var grym och blev en folkhäst, avslutar Fredrik.
