”Vill ni ha en oväntad vinnare? Här är han”

Micke Nybrinks krönika inför Paralympiatravets final

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nu smäller det. Så tänker jag ofta inför det här loppet.

Det sker kanske inte alltid, men visst har Paralympiatravet en tendens
att antingen balla ur eller bjuda på prestationer från yttre rymden?

Kan vi hoppas att några av kuskarna glömmer hjärnan hemma i år också?

Är det tillåtet att drömma om en Maharajah 2013?

Möjligen överdriver jag en aning men när jag tänker bakåt känns det som om Paralympiatravet, tidigare Olympiatravet, bjudit på andlös underhållning och inte alltid uppgörelser där alla varit nöjda och glada efteråt. 

Eller så har vi bevittnat rent ut sagt vansinniga prestationer och bjudits på upplevelser vi aldrig glömmer. 

Förra året vann Delia du Pommereux och även om hennes avslutning, där hon slog sig förbi Very Kronos och Aetos Kronos var strålande, blev efterspelet med dryga böter för drivningen över axelhöjd av kusken Eric Raffin det bestående minnet. 

Killen fattade ingenting, knappt vi heller. Drivning? 

Och ägarna var så där koleriskt arga som bara fransoser kan vara och skulle fasen i mig aldrig mer sätta sin fot i den gudsförgätna hålan som tydligen hette Sverige och Åby-travet. ”Jamais!”, skrek de i kör men nu, ett år senare, är allt glömt och Delia är här för att försvara titeln.

Som ett Gripen-plan

Maharajah 2013 nämnde jag, svepningen sista 700 när han likt en lågt flygande Jas 37 Gripen växlade motståndet och vi alla stod upp tårögda, vrålade av lycka och kramades. 

Annars är Sugarcane Hanovers sista långsida 1988 en klassiker. För Gunnar Eggen svepte han fältet och en ”stillastående” Callit för att vinna med 100 meter. 

Växer det mossa på mig nu? 

Okej, Solvato och Veijo Heiskanen från 2014 är väl tillräckligt nutida? Själv stod jag på innerplan och hade ingen röst kvar när jag och Jessica Almenäs skulle ta emot loppet efteråt. Solvato bombade ner allt och var kusligt bra och det fina var att jag hade gjort ett av mina tyngre vinnarspel i historien.

Vad säger ni nu då, alla ni som skrattar åt mina iskalla idéer? 

Jag hämtade ut med skottkärra till 5,11 och minns också hur rörd och glad
Heiskanen var när han kom till studion. Den segern var otroligt viktig för honom. 

GIdde Palema – en game changer

Andra minnen är när Fredrik Sohlbergs B.B.S.Sugarlight vann 2015 och den härlige norrmannen var i extas vid staketet i direktsändningen: ”Slutt å tull, jej har Norges beste hest”, vrålade han och brydde sig tydligen mer om att de spöat Support Justice, också norsk och storfavorit, än att det sopat hem 1,5 miljon i förstapris. 

Och Gidde Palemas vinst 2003 som blev en game changer, bokstavligt talat.  Till oddset 19,92 krossade Gidde motståndet med franska monstret Flambeau des Pins i spetsen, efter en minst sagt lam insats i genrepet. Förändringen var monumental. 

”Varför han var så bra? Äsch, vi ryckte skorna för första gången”, kläckte Åke Svanstedt ur sig i vinnarcirkeln och applåderna blandades med en del uppretade burop från publiken. Det här hade inte läckt ut från stallet i uppsnacket, skorycket. Eftersnacket som var hätskt ledde till att vi numera har barfotainformation i Sverige.

Den perfekta travaren?

Jag skulle kunna dra fler historier, om vanvettiga styrningar, skenande hästar,
dopningsrykten – name it, men nu är det dags att syna årets fält. Hur ska det gå? Får vi en ny sida i boken om loppets mustiga historia?

Extreme faller blicken på först och då inte enbart för att han fick innerspår bakom startbilen. Ingen häst i fältet kan tävla med honom i titeln loppets snygging. Snyggdansken är extremt vacker och rör sig i en stil som få kan kopiera. Den perfekta travaren? 

Att han kan springa fort har de andra lärt sig nu. Exakt hur våldsamt bra han är fick vi lära oss på just Åby i ett stort femåringslopp i oktober 2021 där han öppnade 1.06,6 första 500 och släppte ledningen till Aetos Kronos som varvade på 1.10,5.

In på upploppet blixtrade Extreme förbi en snopen Aetos och relativt färske Elitloppsvinnaren Don Fanucci Zet hade noll chans att haka på i spurten, trots en resa i tredje inner. 

Efter ha ställt det skåpet möts Extreme med största respekt, körs numera av Björn Goop och att det inte blev vinst i genrepet är inget att hetsa upp sig över; dödens i de här sammanhangen är ingen hit och särskilt inte när formen knappast är på topp i årets andra start.

Räkna med att den är nära nu, toppformen, och tänk också på att Extreme kan öppna fort och körs av en världsartist som kan få vilken häst som helst att överträffa sig själv. 

Kan det vara så enkelt att de leder hela vägen?

Nej, så oerhört dumt skrivet, Paralympiatravet är ju inget vanligt lopp. Det är
mer ett koutsläpp för kuskar, hästar och tränare där vi kan förvänta oss en och annan illa genomtänkt manöver eller varför inte bara lite hederlig gasglädje?

Stod bara och gapade

Upstate Face är jag svag för. Stall Kolgjinis nya slagskepp är redo, det lämnar jag skriftligt på. För er som inte har full koll kan jag berätta att han slog igenom under Elitloppshelgen förra året där han från spår tolv bakom bilen och en köresa blåste ner allt till högt odds. 1.09,5 sista 1 000 visade min klocka.

Han följde upp finalvinsten med att vinna ett V75-lopp i Östersund i början av juni på 1.09,5/1 640 auto – den gången via dödens sista 900 och vinst med 20 meter före en chockskadad Vikens High Yield. 

Sju dagar senare krossade han motståndet i ett V75-lopp i Boden över lång distans och det enda jag minns är att vi bara stod och
gapade över hästens mod och styrka. 

Resten är som det brukar heta historia. Nu har vi fått lära oss. Kusen är en kanon, punkt. Försöksvinsten senast var en bländande uppvisning i hur man mosar fält från dödens. Adrian Kolgjini hade kunnat backa över mål, så lätt vann de. 

Det verkar som om Upstate älskar när det blir buskörning och jag
gissar att bästa vapnet för att ­besegra honom är att hålla sig så långt som möjligt ifrån honom. 

Då går ingen säker

Bakom den givna favoritduon har vi Who’s Who som Örjan Kihlström kör före Born Unicorn. Om Who’s Who får spara sin speed går ingen säker, ingen häst i hela världen. Jag tror inte att han ska tryckas av från start – den där 1.02-spurten är det bättre att använda när dårarna är klara.

Born Unicorn är en tanks, han kan mycket väl vara ”en av dårarna”. 

Ni vet väl hur Magnus Djuse kör? Totalt oberäknelig och med horn i pannan. Det bara smäller, från ingenstans och hästarna som är lika förvånade som vi glömmer bort att bli trötta. 

Best Ofdream har hårdheten

Okej, ni vill ha en riktigt oväntad vinnare också? Best Ofdream Trio heter hästen. Alla hans lopp sedan han kom från Italien gör att man måste älska honom. 

Han visade också näst senast där han hakade på starkt som tvåa bakom San Moteur men före Önas Prince att han har hårdheten i kroppen. Toppfarten och tempot har han, det har vi sett, sedan är bara frågan om hur mycket det hela ballar ur i år?