”Livet är inte en dans på rosor för oss övriga”

Lars I Nilsson i stor intervju om bäste vännen Lutfi Kolgjini, olyckan, V75-chansen och viktkampen: ”Handlar om hur länge man vill vara med”

Uppdaterad 2021-11-20 | Publicerad 2021-11-19

Lars I Nilsson och Sweetman.

Hemmatränaren Lars I Nilsson tränar förhandsfavoriten Sweetman i V75-avslutningen.

För Trav365 berättar han öppenhjärtigt om hans betydelse, men också senaste årets motgångar.

– Det är ständigt en kamp att få in pengar och livet är inte en dans på rosor, säger Lars.

Hemmatränaren Lars I Nilsson selar under lördagen ut stallets stora reklamhäst Sweetman i V75-avslutningen. Spelarna har gjort honom till favorit efter en imponerande seger nyligen på snabba 9,8 över kort distans. Faktum är att den vinsten togs på Lars födelsedag, en present som heter duga.

– Det blev ett lugnt firande hemma i soffan för mig och familjen. Han betyder oerhört mycket för min verksamhet och får dra ett stort lass för att vi ska synas, berättar Lars för Trav365.

Jägersro-tränaren har många år i gamet, runt 40 till antalet, men är i grund och botten utbildad svetsare. Tanken i unga år var att jobba ihop med far och bror, båda plåtslagare till yrket, men i samband med ett sommarlov under gymnasieåren blev han travbiten på allvar.

– Jag hade precis fått jobb på en mekanisk verkstad men då fick jag samtidigt ett erbjudande av travtränaren Leif Lövgren, och intresset för hästar väcktes till liv. Jag har väl inte haft någon vidare nytta av min gymnasieutbildning, men det har väl inte vår tidigare statsminister Stefan Löfven heller? Han är ju också svetsare i grund och botten.

”Ludde är min bästa kompis”

Som ung grabb blev det mycket spring på Jägersro tisdagskvällar då farsan gärna spelade bort en slant eller två på banan. Dessutom ägde familjen flertalet hästar och bäst var, enligt Lars, Milton C.

– Han var oerhört kapabel. Antingen så vann han eller så blev det galopp.

Någon som haft en viktig roll i Nilssons liv är topptränaren Lutfi ”Ludde” Kolgjini. Det har genom åren blivit flera sejourer i dennes stall och de håller kontakten än i dag.

– Ludde är min bästa kompis nu. Så var det dock inte alltid när vi jobbade ihop! Han kan vara en väldigt krävande chef om man säger så. Vi har tröttnat på varandra många gånger och jag har antingen sagt upp mig, eller fått sparken, vid flera tillfällen, ha ha. In och ut. Det mesta vi lärt oss har vi dock gjort ihop. Jag har även väldigt bra kontakt med hans söner Adrian och Dante.

Föll sex meter och skadade ryggen

Lars har flera roliga historier att berätta om sin tid hos bäste vännen. Två som sticker ut är en som innehåller olovlig körning, och en annan där Nilssons vikt spelat en viktig faktor.

– Den första är en klassiker. Jag skulle träffa honom utanför Jägersro klockan 6:30 och var där i god tid. En timme senare kom en Volvo 145:a rullande sakta runt hörnet, och det var Ludde som körde. Han hoppade ut och sa: ”Du får köra.” ”Men jag har ju inget körkort.” ”Det har inte jag heller men jag är tränare så det är bättre om de tar dig.” Det var så det började för mig.

Detta blev dock första och enda gången den annars skötsamme tränaren hoppade upp bakom ratten utan ett körkort. Istället fick andra familjemedlemmar skjutsa Kolgjini den närmsta tiden. En tid senare bärgades så äntligen det där körkortet och bakom ratten på en gammal Passat gav sig den stolte grabben ut på vägarna. Det slutade dock med en allvarlig olycka.

– Jag hade precis köpt min första bil. Den hade en lös framskärm och under en färd tittade jag ut genom fönstret för att se om den höll på att lossna helt. Jag drog i ratten till höger och tittade upp, vips så var jag i diket. Det kom en viadukt så jag brakade ner i den, sex meter. I tidningen stod det att jag hade haft änglavakt och jag slog mig ordentligt. Det var en rejäl smäll, men kompressionsskadan i ryggen känner jag inte av längre.

”Han var en sådan king”

Stämmer det att ni hade ett vad där du, vid en viktminskning ner till 100 kg, skulle få köra Going Kronos?

– Det gör det. Jag vägde 116,5 kilo då och vi var i Frankrike i samband med Prix d'Amerique. En morgon på hotellet satt vi och åt, då sa Ludde: ”Men, Lars, du kan ju inte äta bacon till frukost! Om du bantar ner dig till 100 kg så får du köra Going Kronos i lopp.”

Hur gick det med det vadet?

– Drygt fem veckor senare, och med mycket disciplin och hårt arbete, hade jag nått mitt mål och fick köra honom. Det blev så klart seger, hästen var helt fantastisk. Han var en sådan king och jag behövde aldrig vara nervös.

Vad visar vågen just för dagen?

– Jag skulle tro runt 140... Nu är jag faktiskt tyngre än någonsin. Jag får väl ta tag i det så klart, även om det är jobbigt. Det handlar om hur länge man vill vara med och jag har unga barn, så något måste jag göra åt det. Man blir dock trött av att jobba så mycket, orken är slut. Det går bara ut över mig själv och därför ser jag ut som jag gör.

Kolgjini måste komma med en ny morot...

– Han har inte en så pass bra häst längre, ha ha.

Favorithästen heter Truculent

Du sitter själv ytterst sällan i sulkyn och kör lopp - vad beror det på?

– Det beror mestadels på min övervikt. Jag var inte oduglig runt 100 kilo men märkte att de som körde tusentals lopp varje år blev allt vassare och mot dem kunde man inte hävda sig. Min senaste kuskseger minns jag faktiskt inte.

Lars I Nilsson har varit proffstränare de senaste tolv åren efter att under ett drygt år arbetat åt Stall Courant, och dessförinnan flera äventyr hos sin vän Kolgjini. Det har varit mycket upp och ner under karriären.

– Jag hade hemlängtan när jag bodde i Halmstad och bestämde mig för att flytta tillbaka. I samband med att jag blev tränare på nytt så fick vi in flera riktigt bra hästar, bland annat Truculent som ett år kvalade in till Elitloppet. Han ligger mig varmast om hjärtat men var tyvärr väldigt skadedrabbad. Annars hade han nog kunnat tjäna 10-15 miljoner. Han lever fortfarande och är avelshingst på gården där han har sitt eget lilla harem.

”Inga orosmoln på himmelen”

Nilsson berättar vidare att flera av stallets bästa hästar lämnat hans träning den senaste tiden och när så sker blir resultaten givetvis lidande. Skador och annat har heller inte hjälpt och därför värmde det nog alldeles extra när Sweetman vann sitt senaste lopp på hemmabanan.

– Om man räknar bort de 25 främsta stallen i landet så är livet verkligen inte en dans på rosor för oss övriga. Det är ständigt en kamp att få in pengar för att betala löner, och det kan vara kämpigt med ekonomin. Detta är en materialsport och det gäller att hitta godbitarna. Vi har runt 15 tvååringar och en sådan som A Good Point klockades av någon till runt 1.10 sista varvet i Breeders Crown-finalen. Han kan bli bra framöver.

Men först är tanken att hans Sweetman ska försöka vinna V75 på hemmabanan Jägersro. Från ett perfekt startspår hoppas nog många att han leder runt om.

– Det hoppas jag med. Det finns inga orosmoln på himmelen. Han var ett spontanköp av mig på en Kriterieauktion en gång i tiden och jag fick honom för 25 000 kronor, avslutar Lars.