Lämnade Sverige – för lyxliv i Florida: ’En dröm’

Jim Oscarsson i stor intervju om • Utlandsflytten • Karriären • Sorgen: ”Jag saknar honom otroligt mycket”

Jim Oscarsson och hustrun Susanne tröttnade på den småländska vinterkylan.

Beslutet togs att flytta till värmen i Florida.

Där har travtränaren fått en nytändning.

– Det är en dröm. Jag har aldrig sett någon så glad som min fru, säger han.

Jim Oscarsson skördade för drygt tio år sedan stora framgångar i USA.

Saknaden efter Sverige växte sig dock allt starkare och till slut valde familjen Oscarsson att flytta tillbaka.

Men... allt har sin tid och efter (alltför) många kalla och regniga höst- och vinterdagar i Småland tröttnade till slut Jim och hustrun Susanne.

Paret har under de senaste månaderna flyttat delar av sin verksamhet till Florida – och njuter nu av lyxlivet där.

– Vi mår bra. Det är en jäkla skillnad mot tidigare. Numera kan man kan gå upp på mornarna i shorts och sedan träna dessa underbara unghästar. Att jobba som travtränare är det bästa som finns, berättar Jim.

”Jag har aldrig sett någon så glad”

Har man en annan livsglädje i värmen på andra sidan Atlanten?

– Jag har aldrig gillat svenska vintrar, så bättre kan det inte bli. Det är en dröm, det måste alla förstå. Man jobbar klart på förmiddagen och kommer hem vid tvåtiden. Vi äter då lite och går sedan till poolen för att simma och sola. Jag har i alla fall bättrat på solbrännan.

62-åringen bedyrar att hans svengelska är tillräckligt bra för att göra sig förstådd, och trivs även i övrigt som fisken i sitt nygamla hemland.

Här är banorna i toppskick året runt och lusekoftan följde inte med när flyttlasset gick.

Njuter frugan lika mycket som du gör?

– Jag tror att hon till och med trivs bättre! Jag har aldrig sett någon så glad. Det är mer lättsamt att bo i USA.

”Det har blivit mer ansvar”

Sonen Kevin, proffstränare på Kalmartravet, och dottern Natalie blev kvar i Sverige.

Humöret lyfter dock för Jim när han inser att den senare faktiskt ska komma på besök veckan som kommer.

Kevin tog ut sin A-licens 2022 och bedriver sin 44 hästar starka verksamhet på supergården Blädingeås som familjen köpte 2019.

Varje säsong har resultaten pekat uppåt och fortsätter han i samma takt så blir det garanterat stallrekord när man vid årsskiftet gör bokslut.

– Det har blivit mer ansvar och lite mer jobb eftersom verksamheten har ökat. Samtidigt som jag fick in 14-15 hästar från min far så kom det även in några från annat håll. Jag får dock väldigt bra hjälp från mitt team.

”Jag saknar mina nära och kära”

Att för dagen tvingas hålla kontakten med päronen antingen via telefon eller sociala medier är något han får vänja sig vid ett tag till åtminstone.

– Deras flytt var inte överraskande för mig. Jag vet att de trivs väldigt bra där borta. Den första tiden har varit lite både och. Lite jobbigt var det nog, speciellt nu då de har två barnbarn som längtar efter dem.

Som sig bör blev det en del tårar på flygplatsen i samband med att far och mor hoppade på flygplanet.

– Jag är inte den som brukar grina men min äldste son tyckte att det var väldigt jobbigt och konstigt när de var borta.

Farfar Jim minns tillbaka:

– Jag saknar mina nära och kära där hemma. Barnbarnet brukade vara med mig och sladda banorna hemma i Sverige. Han förstod redan dagen innan att vi skulle åka och var väldigt ledsen. Vi Facetajmar dock mycket och de är alltid välkomna att hälsa på oss.

Kevin om framtiden: ”Vi får se”

Några planer på att lufta sina egna vingar i USA finns inte för dagen när vi känner Kevin på pulsen.

– Inte just nu. Jag trivs med det jag gör. Stallet är riktigt fint, med många potentiellt bra hästar. Mina ägare har satsat väldigt hårt på mig och så trivs barnen väldigt bra i skolan som de går i. Vi får se.

– Jag gillar dock också USA som land och den amerikanska travsporten är väldigt stark just nu, medan den svenska inte är det. Min tid i Amerika i ung ålder var väldigt lärorik och jag fick ett stort ansvar då, avslutar han.

Pappa Jim kliver upp varje morgon vid 5:00-snåret och sedan bär det av till träningsanläggningen Sunshine Meadows där de hyr in sig.

”Visst är det lite tomgång just nu”

Oscarsson har fyndat flera fina unghästar på auktioner och har för närvarande sju till antalet i stallet, även om målet är att öka på den siffran under året.

Så Åke Svanstedt och de övriga storfräsarna får se upp?

– Nja, det vet jag inte. Vi ska ha en rörelse som är tillfredsställande och tillgodoser de kunder vi har. Självklart sätter vi dock upp mål och ett är att våra hästar ska starta på redan i år som tvååringar och duga i årgångsloppen. Sedan om vi kommer dit är en annan sak.

Som mest hade han runt 60-70 fyrbenta under sin tid i Sverige.

– Man är van att ha lite fler hästar, så visst är det lite tomgång just nu.

”Han var en språngbräda”

Ett storlopp som säkert finns med i tankarna är Peter Haughton Memorial, som Jim vann 2012 med unghäststjärnan Aperfectyankee.

– Jag fick köra själv och det var fantastiskt att få vinna. Även då hade vi bara sju hästar i stallet. Han betydde jättemycket för min karriär och var en språngbräda. Alla här pratar fortfarande om den vinsten.

Auktionsfyndet kostade 55 000 dollar på auktion och var en sannsaga, innan karriären stoppades upp av en virussjukdom som han ådrog sig i samband med en utflykt till Kanada.

– Han fick aldrig riktigt visa hur bra han var som treåring, även om det blev en fjärdeplats i Hambletonian.

”De åren är ett minne för livet”

Vad många kanske inte känner till är att Jim under den tiden även hade självaste Nuncio i träning.

Samme Nuncio som sedermera blev världens kanske bästa häst och krönte sin framgångsrika karriär med en seger i Elitloppet 2016.

– Han var lite strulig och bökig där i början, men när polletten trillade ner blev han en maskin. Stark som en björn och grymt bra för mig som tvååring.

I samband med att Jim flyttade hem till Sverige tog Jimmy Takter tillfälligt över träningen.

Är Nuncio den bästa häst som du någonsin tränat?

– Det måste man säga. En drömhäst.

Hur skulle du sammanfatta de där framgångsrika åren i USA senast det begav sig?

– Det gick i raketfart. Jag hade jättefina kunder och den tiden var fantastisk. Jänkarna och min bror hjälpte mig otroligt mycket. De åren är ett minne för livet.

”Det var en otrolig kompis”

Brodern som Oscarsson åsyftar hette Kenneth, då aktiv i Amerika och tidigare försteman hos legendaren Billy Haughton, och gick tragiskt nog bort 2015 – endast 60 år ung.

En mentor på många vis för Jim och när samtalet halkar in på detta känsliga ämne så får han svårt att hålla känslorna tillbaka.

– Jag saknar honom otroligt mycket. Varje dag... Det var en otrolig kompis.

Trots att travprofilen närmar sig pensionsåldern med stormsteg vägrar han ta ordet ”pension” i mun.

– Jag är 25 i psyket och hoppas kunna jobba så länge som möjligt. Vad ska jag göra annars? Att ligga en hel dag vid poolen och lata mig går inte. Några timmar får räcka, avslutar han med ett skratt.