”Han förändrade mitt liv – var ett fenomen”
Lutfi ”Ludde” Kolgjini i stor intervju om familjen, långa karriären, hästarna och att bli invald i travets Hall of Fame: ”Bättre sent än aldrig”
Uppdaterad 2021-08-20 | Publicerad 2021-08-05
Lutfi Kolgjini har under många år varit en ambassadör för sporten och blev nyligen invald i travets Hall of Fame.
Vägen dit har dock varit lång och fylld av motgångar, men också tillfällen då livet tog en oväntad vändning till det bättre.
– Viking Kronos förändrade mitt liv. Jag insåg snabbt att han var en häst som föds vart 40:e år. Ett fenomen, säger ”Ludde” i en stor intervju om karriären och livet.
Lutfi Kolgjini har haft en lång och framgångsrik karriär inom travsporten och nyligen kunde han kröna denna med en plats i travets Hall of Fame. Mannen bakom stjärnhästar som Viking Kronos, Going Kronos, Revenue, Sebastian K., Mosaique Face och Raja Mirchi, för att nämna några, kan dessutom skryta med att en gång i tiden ha röstats fram som Årets Komet, samt Årets Tränare (vid två tillfällen). "Ludde", som alla kallar honom, har varit med om det mesta under sitt 61 år långa liv. Otroligt många toppar, men också en hel del dalar. Detta är historien om en envis man som valde att gå sin egen väg, en väg som resulterade i en plats bland de odödliga. När Trav365 når honom har han precis varit och tittat på en traktor, då den gamla nyligen havererat. 300 000 kronor fattigare är han ändå glad och stolt över att – äntligen – valts in i Hall of Fame.
– Bättre sent än aldrig. Jag fick beskedet i våras men har aldrig riktigt brytt mig om titlar och pengar. Mina barn är dock väldigt glada. Nu gör jag Viking Kronos sällskap. Den tränare som jag vill tacka lite extra är en som av någon anledning inte finns med i Hall of Fame, nämligen Bo William Takter. Han har betytt oerhört mycket för mig och var 30 år före sin tid. Han är en genuin hästmänniska och med åren har man förstått hur fantastisk han var. Andra som varit viktiga i min karriär är Gert Möller, Mats Stolpe och Magnus Sandgren, den senare var först att träna i sand och ta pulsen på hästarna. Jag pratade med Magnus för en månad sedan, tyvärr råkade han ut för en blodpropp i huvudet för en tid sedan och är förlamad i ena armen, berättar Ludde för Trav365.
Hur vill du bli ihågkommen om säg 50 år?
– Som en snäll och omtänksam person som alltid värnade om hästarnas välmående.
Han var elak, den jäveln, och sparkade mig en gång så hårt att jag tuppade av
Familjemedlemmar arkebuserades
Historien om familjen Kolgjini börjar till stor del under efterkrigstiden. Hemma i Albanien var pappa Shefit och mamma Hana framgångsrika uppfödare av får och åsnor men när kommunismen svepte över landet tvingades familjen fly över bergen till Kosovo. Vissa av familjemedlemmarna lyckades ta sig över gränsen, medan farfar dog i någon slags vendetta. Två av Shefits systrar blev kvar i Albanien, troligen bortgifta med partitrogna kommunister. Dem fick familjen varken se eller höra något mer, och båda dog någon gång under 80-talet.
– Det är svårt att sia om vad som hade hänt om mamma och pappa stannat kvar i Albanien. Mina kusiners familj, genom en farbror, arkebuserades allihopa och för en tid sedan var jag och såg deras gravar. Det hände många som var öppet antikommunistiska eller rojalister. Kommunismen föll i Albanien 1992 och föräldrarna drömde alltid om att en dag flytta tillbaka.
För familjen Kolgjini inleddes en mödosam väg tillbaka. Under den första tiden fick man hjälp av albanska flyktingar och pappan tog sig själv regelbundet tillbaka till sitt hemland för att rädda andra undan förtrycket. Åtminstone så länge gränsen till det forna Jugoslavien var öppen. Pengarna som man tjänat i hemlandet användes bland annat för att bygga ett nytt hus i Ferizaj, men i det blev det snabbt för trångt då familjen successivt ökade i storlek. Ett eget hus byggdes på andra sidan gatan, och en ung Lutfi var med och lade grunden genom att trampa lera. Huset var gjort av just lera och halm, med ett jordgolv som familjen sov på.
– Jag minns mycket av min barndom. Vi var självförsörjande och jag hade en egen åsna, som jag dock inte minns namnet på. Men han var elak, den jäveln, och sparkade mig en gång så hårt att jag tuppade av. Lat var han också. Vi odlade majs och jag är än i dag fortfarande less på majsbröd.
Djur var redan då en stor del av Kolgjinis liv. Ludde brukade valla får och hade som sagt en egen åsna. Det var en slitsam tillvaro för en ung grabb ännu inte åtta år fyllda, men åtminstone fick han träffa många andra barn i samma situation. En dag får de höra nyheten, familjen förbereder en flytt till ett främmande land. Ett land som den unge grabben inte vet det minsta lilla om. Nya Zeeland var ett alternativ men avståndet dit visade sig vara i längsta laget, så istället hamnade man i Oxelösund i Södermanlands län. Den framtida Hall of Fame-tränaren var då bara sju, åtta år gammal. Djuren hemma i Kosovo såldes på auktion, eller slaktades för att hjälpa släkt och vänner.
”Fickorna var fyllda med mynt”
Pappan tog jobb i hamnen, mamman i köket på Domus. Själv bidrog Ludde efter bästa förmåga genom att knacka dörr och sälja Dagens Nyheter. Alla i familjen hjälpte till att utöka hushållskassan. Folk var dock vänliga och gav till och med dricks till den unge pojken som släpade omkring på en väska tyngre än han själv. Kanske var det redan då som den höga arbetsmoralen föddes.
– Det fanns inga invandrare, annat än några finnar. Den sociala biten fungerade inte för mina föräldrar men för egen del gick det bättre. Jag lärde mig språket på tre månader och hade inga problem att få vänner. Det kom som ett tungt slag när vi fick veta att det var dags att flytta på nytt, jag minns de åren i Oxelösund som en bra tid i mitt liv. Ett tag höll jag och mina vänner därifrån brevkontakt men det upphörde senare.
Efter tre år i Oxelösund gick flyttlasset vidare till Malmö, trots att staten försökte sätta stopp för de planerna. Arbetskraften behövdes tydligen i hamnen men i typisk Kolgjini-manér satte pappa Shefit ner foten och fick till slut sin vilja igenom. Det hade dock lika gärna kunnat bli en flytt tillbaka till Kosovo då föräldrarna kämpade med det svenska språket och också att hitta sin plats i sitt nya hemland. Den första tiden i Malmö var dock svår, med boende i en fallfärdig lägenhet i ett område mitt bland missbrukare och andra utslagna. Som tur var hittade man sedermera ett nybygge i Kroksbäck. Toaletten som stod på gården var snabbt ett minne blott. Nu kunde livet börja på riktigt.
– Det var roligt att kunna bidra ekonomiskt. Tidningen kostade runt 40 öre men jag fick mycket dricks och behövde inte redovisa det. Fickorna var fyllda med mynt och även i Malmö hade jag gott om vänner. I skolan gick det dock sämre. Jag var en rastlös själ och hade svårt att sitta still, framför allt i högstadiet. Under en period fick jag och sju, åtta andra elever gå i en sådan där OBS-klass, för barn som inte passade i stora grupper. Jag tog mig dock samman i gymnasiet och ryckte upp mina betyg.
Men att vara arbetslös gick inte hem hos mina föräldrar. ”Sök ett jobb annars slänger vi ut dig”
”Var själsdödande”
Drömmarna var dock betydligt större än så och räddningen kom att bli hästarna. Djurvännen föll pladask och har tidigare beskrivit sin första tid med hästarna som "att komma in i tomtens verkstad". Han gick ännu i plugget och drömmen att få arbeta med travhästar på heltid var ännu så länge bara det, en dröm. Familjen hade stora planer för sin envise son, yrket läkare kom på tal mer än en gång.
– Men det var aldrig ens nära. En dag tog en av mina högstadielärare in mina föräldrar för ett samtal, det var mellan årskurs åtta och nio. Han förklarade för dem att jag var en begåvad och smart elev men att jag var tvungen att skärpa till mig sista året om jag skulle komma in på gymnasiet. Det tolkade mina föräldrar som att jag kunde bli läkare. Jag gillar inte ens blod, fy fan, och kan inte se på öppna sår på hästar. Då är det svårt att bli läkare. Dock vore jag en bra medmänniska, då jag alltid vill andras väl.
Kolgjini inledde sin yrkesbana med att sälja tidningar, plocka jordgubbar, potatis och rabarber, men också som diskare och truckförare. Ett jobb hatade han mer än något annat.
– Det som truckförare! Inte att köra truck i sig utan att jobba hela dagarna på en fönsterlös arbetsplats, utan att få se dagens ljus. Där blev jag kvar två gånger tre månader.
Två gånger tre?
– Ja, först tre månader innan jag sade upp mig för att jobba med hästar. Men att vara arbetslös gick inte hem hos mina föräldrar. "Sök ett jobb annars slänger vi ut dig", sa de, så jag gick tillbaka dit för ytterligare tre månader. Jobbet var dock själsdödande.
Drömmen om egen häst slog in
Ludde stod dock på sig och sin dröm att bli hästkarl, och ihop med en vän, samt med 5 500 kronor hopsparat, köpte man sin första häst. Utdömde Invader Junior, som drogs med dubbla senskador. Detta stoppade dock inte upp de båda vännerna som bara skulle få ordning på honom. Till sin hjälp hade man travlitteratur i mängder. Bland annat boken "Champion" och "Svenska stamboken". Och visst lyckades man få Invader till start! Trots att man, enligt Ludde, gjorde 1 000 fel och bara fem rätt.
– Min bror och jag hamnade ofta i slagsmål på grund av mitt intresse för travböcker, som lästes hela nätterna. Föräldrarna fick gå emellan och jag minns att de till slut tröttnade och hyrde en etta på samma våning. Sedan slängde de ut oss för att bo där. Då var min bror inte det minsta intresserad av hästar men det är han nu och säljer hästförsäkringar. Alla mina syskon följer travet och oss.
– Jag och min vän Peter Ivarsson lyckades pruta ner priset på Invader Junior med 500 kronor då han var skadad. Jag minns den tiden som om det vore i går. Det var en otroligt trevlig häst och det var mycket meckande med att få bukt med hans skador. Han var på ett sätt en försökskanin men vi lärde oss mycket och han gick bra, det blev till och med någon vinst och många prisplaceringar. Sedermera ville jag dock gå vidare och sålde min del till Peter. Det handlade om helt andra farter än med åsnor.
Men vissa åsnor är väl snabba?
– Inte den jag hade i Kosovo!
Om jag fått vrida tillbaka klockan så hade jag sett till att ha bättre koll på ekonomin. Då körde vi bara på. Träna, sko och starta hästar.
Inte kärlek vid första ögonkastet
Efter några år som lärling lyckades han till sist ta ut sin tränarlicens, bara 25 år gammal. Jägersro hade året innan hindrat honom från att göra just det då man redan fyllt sin kvot och dessutom menade att en tränare nog borde vara 30-35 år åtminstone. Detta gick inte hem hos Kolgjini som själv tyckte att han var bra nog. Ett av många smeknamn kläcktes då, nämligen "Ludde Bråttom".
– Det stämmer att jag alltid har bråttom, så det smeknamnet kan jag leva med. Någon kallade mig för "Travets Dr Jekyll och mr Hyde" men det håller jag inte alls med om. Dagen då jag fick min tränarlicens var en dag av stolthet. Jag inledde med fyra hästar, varav två var delägda av mig. De gick bra men det tog tid att slå sig fram, och vi syntes inte så mycket. Efter ett tag hade jag sex, sju, till och med åtta hästar och vi stånkade på under några år. Det var mycket sjuka hästar i stallet.
Åren gick och ganska snart kom också framgångarna. Man flyttade till gården Vombs Nygård 1990 och framtiden började se ljus ut. Med en rösts marginal vann han "Årets komet" under Hästgalan 1991. En stjärna var född. Några år senare kraschade dock allt. Den egna ekonomin var körd i botten och till råge på allt så separerade han och hans partner Anna Svensson tillfälligt. Under en tid fick Ludde bo i ett kyffe på gården. Detta var dock bara början på den svåra tid som han nu fick uppleva.
– Om jag fått vrida tillbaka klockan så hade jag sett till att ha bättre koll på ekonomin. Då körde vi bara på. Träna, sko och starta hästar. Men det var inte bara mitt fall utan den ekonomiska kraschen på 90-talet drabbade många. Bankerna slog undan benen på folk, inte bara mig. Anna har varit väldigt viktig i mitt liv. Utan en stark kvinna når man inga framgångar.
Var det kärlek vid första ögonkastet?
– Det var det absolut inte! Jag tyckte att hon mest var sur och arg, men vi började förstå varandra bättre efter ett tag.
”Jag skrek åt Erik”
Under ett lopp på hemmabanan Jägersro tog han lagen i egna händer och efter en störning sekunderna tidigare hämnades han på sin kollega genom att ramma dennes sulky. Det blev svarta rubriker i tidningarna och ett hårt straff utdömdes. Kusken ifråga, Erik Adielsson.
– Jag kommer ihåg incidenten. Jag skrek åt Erik, som då var ung och orutinerad, att inte gå ut i banan med sin häst men det gjorde han ändå och störde min häst till galopp. Jag fick ett tuppjuck och galopperade ikapp honom för att ge igen. Det såg dock mer dramatiskt ut än vad det var och jag och familjen Adielsson blev absolut inte ovänner. Pappa Hans var faktiskt och hälsade på under gårdagen och när det där hände så var den förste jag ringde Eriks farbror, journalisten Bengt, och bad om råd. Han sa: "Lägg dig platt och be om ursäkt", vilket jag gjorde. Jag tog mitt straff på tre månader och Erik och jag är goda vänner. Adrian och han är till och med bästa vänner. Erik har vunnit många stora lopp åt mig genom åren, bland annat Derbyt med Joke Face.
Jag tog mitt straff på tre månader och Erik och jag är goda vänner. Adrian och han är till och med bästa vänner.
När allt såg som mörkast ut skulle räddningen se dagens ljus, många mil bort i Italien. Viking Kronos var född, och Kolgjini fick via vännen och mentorn Thomas Moberg nys om hästen. Man visste då att "Vikingen" skulle bli dyr och när han såldes som ettåring räckte pengarna i plånboken inte ens till en flygbiljett ner till Milano. Priset? 360 000 kronor. Resten? Historia.
– Det var Håkan Wallner som ropade in honom åt mig. Jag var villig att gå högre, upp till 450 000 kronor. Håkan hade inspekterat hästen och Thomas, som då ägde 80 procent av Viking Kronos, gick med på en avbetalningsplan. Jag tog hem honom några dagar senare och insåg snart att detta var något extra, en häst som dyker upp vart 40:e år eller så. Ett fenomen, helt enkelt. Då ringde jag Thomas och övertalade honom att behålla 25 procent och förklarade att Vikingen är värd mycket mer än vad jag betalat. Ett år senare var han minst sagt glad över sitt beslut.
"I buy you out!"
Karriären började på bästa vis och efter fjärde segern på lika många starter, i ett lopp i Padova där man slog nytt Europarekord, blev Kolgjini erbjuden så pass mycket pengar att det inte gick att stå emot. 30 procent såldes och vips var han skuldfri. Gården var räddad. Vad han då inte visste var att den nye delägaren senare i karriären skulle försöka stå i vägen för hästens framtida flytt till Sverige. En konflikt uppstod men tack vare mannen bakom Tysklands största stall, Stall November, lyckades man köpa sig fria – även om det skulle kosta Michael Schröer en hel miljon. Dollar. Ludde hade vunnit sitt livs svåraste duell och gjort det med de väl valda orden: "I buy you out!".
Ludde minns framför allt ett lopp, då Vikingen jagade sin 10:e raka seger. Där och då sprack segerraden och Kolgjini känner fortfarande, 23 år senare, ånger över sitt beslut att starta sin reklamhäst den dagen.
– När vi kom ut och skulle värma uppträdde han inte normalt. Han var hetsig, galen rentav. Så hade jag aldrig sett honom förr. Skötaren informerade mig att allt varit som vanligt i jobben men trots flera värmningar lugnade hästen inte ner sig. Jag kände dock pressen från ägarna och publiken och valde att starta, det hade jag aldrig gjort i samma situation i dag. Han var okontrollerbar och förlorade. Efteråt var jag säker på att han utsatts för sabotage. Jag har ångrat mitt beslut hela livet.
Viking Kronos hade en kort men framgångsrik karriär. Endast 14 starter blev det totalt, varav tolv slutade med vinst. Drygt sex miljoner insprunget men minst lika stort avtryck i aveln efter karriärens slut. Maharajah, Ready Express bland många fler härstammar från det italienska vidundret, och så sent som under Hugo Åbergs-dagen fick världen stifta bekantskap med en viss Bengurion Jet – som efter segern seglat upp som en tänkbar Elitloppsfavorit 2022. Och vem är farfar? En viss Viking Kronos...
– Han hade en tickande bomb i form av en lös benbit i en bakkota. Jag kände till det och visste att enda sättet att tävla vidare var att operera honom. Men tänk om han inte vaknat? Avelsvärdet var enormt och tack och lov stod det i avtalet att det var jag som hade rätten att bestämma när det var dags att avbryta tävlingskarriären. Alla ägarna var dock överens till slut. Hur bra han hade kunnat bli om han fått vara skadefri och tävla vidare? Som unghäst brukade han ju bolla med Varenne. En gång slog han den med 20 meter, trots det tuffare loppet. Viking Kronos hade tillhört de bästa i världen, det är jag säker på.
Den förlusten var mycket tung. Jag förlorade för att jag är så sportslig, men kom över det efter en tid.
Inte ett öga var torrt
På tal om Hugo Åbergs Memorial, det största loppet för äldre hästar på hemmabanan, så var det just i detta som Kolgjini upplevde sin hittills mest känslosamma dag på en travbana. Ihop med Revenue vann man och i publiken fanns båda föräldrarna. Inte ett öga var torrt och den normalt sett så talföre kusken och tränaren kämpade med att få fram orden i segerintervjun. Kanske var det där och då som sonen äntligen kände att far och mor på allvar godkänt hans val att jobba med hästar på heltid. Drömmen om läkaryrket var givetvis ett minne blott vid det här laget.
– Vinsten betydde oerhört mycket för mig. Och så segern med samma häst i Nat Ray Trot i USA. Det loppet hade jag sett sedan 1985. Och så när Going Kronos slog världsrekordet över kort distans i Gävle. Jänkarna protesterade dock och menade att min gjorde det över en annan distans. Fast Going travade 10,1 i ett lopp 31 meter längre än deras på milebana. Jag såg någonstans att jag vunnit 50 Grupp 1-lopp under min karriär. Det är rätt kaxigt och något jag är väldigt stolt över.
Hur skulle ditt eget Hall of Fame se ut?
– (Lång tystnad). Vikingen. Revenue. Going Kronos. Och så Mosaique Face och Raja Mirchi.
Den framgångsrike yrkesmannen som en gång började sin karriär med två tomma händer, och några kronor på fickan, hade nått toppen och var där för att stanna. Han har vunnit otaliga storlopp genom åren. Derbyt, Kriteriet, Sprintermästaren, Hugo Åbergs... Listan med bedrifter tycks vara oändlig. Men det finns också lopp som många år senare fortfarande svider att prata om. Ett sådant är målfotomissen med Mosaique Face i Elitloppets final 2015, endast slagen med en nos av ledande Magic Tonight.
– Den förlusten var mycket tung. Jag förlorade för att jag är så sportslig, men kom över det efter en tid. Något som däremot fortfarande är jobbigt är när Raja Mirchi säckade ihop i Derbykvalet. Han var kullens överlägset bästa häst men råkade då ut för en fraktur.
”Då försvann ens egna ego”
Någon Elitloppsvinst har det inte blivit för mannen som mer eller mindre vunnit allt, men tro inte för den sakens skull att drömmen gått i kras.
– Det är aldrig för sent. Jag blev tillfrågad att köra Tae Kwon Deo för en tid sedan men tackade nej för att jag inte ville ta ifrån Adrian det. Vi har även Upstate Face. Det loppet han gör i Hugo Åbergs nyligen... det ska inte vara möjligt när de kör så pass långsamt i täten. Dessutom var han tvungen att attackera i vida spår. Jag tror absolut att vi har en häst för Elitloppsfinalen nästa år!
Ludde är en familjefar, där både Adrian och Dante följt i hans fotspår – trots att han själv och hustru Anna visste vilket hästjobb, ursäkta ordvitsen, det innebär att driva ett större stall. Det har dock visat sig att båda sönerna är lika bestämda som far sin, och att bara dottern Camille valt en annan karriärsbana.
– Hon pluggar för närvarande och är den överlägset smartaste i vår familj. Jag minns när min äldste son, Adrian, kom till världen... Det var jäkligt stressande och nervöst. Helst av allt ville jag inte vara där. Jag fick mig en ordentlig utskällning av svärmor, ha ha. Första gången jag höll honom i mina armar, då försvann ens egna ego. Numera går båda grabbarna i mina fotspår och det är jag och Anna väldigt stolta över, även om vi vet vad det innebär. När normalsvensson stänger sin butik vid 16:00-16:30 påbörjar vi vårt andra pass för dagen. Det är jobb, jobb och åter jobb, men vi stöttar dem till hundra procent. Jag ser lite av mig själv i samtliga barn och de är alla riktiga vinnarskallar.
Just Adrian har sedan flera år ansvaret för tävlingshästarna efter att farsgubben valt att trappa ner. Ett beslut som för många var oväntat, men Ludde visste precis vad han gjorde.
– Det var absolut inte något svårt beslut att ta. Jag behövde först bara se att han var mogen uppgiften innan jag gav honom nycklarna till tävlingsstallet. Man gör dem oftast en otjänst om de börjar för tidigt. Jag och Anna arbetar mestadels med avelsbiten, och Dante hjälper mig med unghästarna. Vi har flera riktigt bra treåringar i stallet men tvåårskullen är ännu värre! Två av dem debuterade nyligen på Jägersro och båda är stjärnämnen. Jag är helt säker på att vi kommer att få fram flera framtida topphästar.
I loppet på Solvalla dog en häst utvändigt om oss mitt under loppet. Jag hamnade på innerplan och det var en jäkla röra.
Lider fortfarande av axel- och ryggproblem
Livet har som bekant inte alltid varit en dans på rosor. Efter två olyckor som inträffade mellan sex och tio år sedan lider Ludde fortfarande av sviterna.
– I loppet på Solvalla dog en häst utvändigt om oss mitt under loppet. Jag hamnade på innerplan och det var en jäkla röra. Frakturen i axeln gör sig fortfarande påmind. En annan gång, på Klosterskogens travbana, ramlade jag ur sulkyn och landade på ryggen. Det hade kunnat slutat riktigt illa både för mig och Björn Goop. Vissa dagar har jag ont.
Kolgjini fyllde för en tid sedan 60 år och den stora planen var då att ta hela familjen till Albanien för att träffa släkt och vänner. Adrian fick följa med en gång som barn, men varken Dante eller Camille har ännu besökt landet deras farföräldrar flytt från drygt 70 år tidigare.
– Tyvärr slog pandemin till och resan fick skjutas upp, men vi gör ett nytt försök vid något annat tillfälle. Jag har stora känslor både för Albanien och Kosovo. Genom åren har jag alltid representerat Sverige och känner mig väldigt svensk, men också albansk.
Ingen utlandsresa blev det alltså, men väl en födelsedagspresent i form av en drönare. Det tog dock lång tid innan den kanske inte alltför tekniske 60-åringen fick upp den i luften. Livet leker för den alltid öppne och genomsympatiske mannen. Kärleken till djuren och andra människor är en stor del av Luddes vardag och hemma på gården kryllar det inte bara av hästar.
– Det är en gård och då ska man ha djur. Vi har även kor, får, gäss, ankor, höns, katter och så tre hundar. Jag gillar alla djur, utom råttor. Ibland dyker även någon sådan upp men då kallar vi in Anticimex.
Barn älskar han också och på sikt kanske det dimper ner ett barnbarn eller två. Hoppet lever åtminstone.
– Själv gick jag dock till aveln väldigt sent och mina barn är ju inte så gamla!, avslutar Ludde med ett skratt.