”Utan Sören hade Sverige varit en B-nation i trav”

Micke Nybrink

Nybrinks hyllning

Ni som inte var med vet kanske inte?

Men – utan Sören Nordin hade Sverige varit en B-nation inom trav.

”Gubben”, ”Ingenjören”, ”Mäster” eller ”Papa”.

Kalla honom vad ni vill.

Men det är han som är trav-Sveriges stamfader.

Det kanske inte är så konstigt att Sören Nordins kropp till slut gav upp? Vid en ålder av 91 år hade den härdats – men också fått mycket stryk. Sören Nordin levde nämligen efter devisen att ”läkning under anpassning” är bästa botemedlet

Bröt han en arm skulle den läka medan han gjorde armhävningar, morgon och kväll. Om foten stukades hoppade han rep tills den fungerade igen. Jag är inte så säker på detaljerna, strunt i dem, men ni förstår säkert grejen. Han var en cowboy som kunde få självaste Clint Eastwood att blekna. Bit ihop och håll käften. Gnäll inte.

Han gick sina egna vägar

En kompis berättade storyn om när Sören Nordin skulle anlägga en egen tennisbana. Han var exakt sån, ville bygga allt själv, inget var omöjligt och Sören visste precis… Men när han blev fastklämd under cementblandaren var till och med han maktlös. Han blev liggande, kunde inte röra sig, det var kört.

När han sent omsider upptäcktes, frågade man såklart varför han inte hade ropat på hjälp. Och svaret var så givet, så typiskt Sören: ”Nej du, en bra man reder sig själv”.

Sören Nordin gick sina egna vägar. Han älskade att lösa problem, mäta och räkna och hitta på. Inom travet står han för de flesta, nutida uppfinningar. Nu är de självklara, men utan ”Ingenjören” är det inte alls säkert att de funnits.

Det snackas om att Åke Svanstedt uppfann backträningen. Glöm det. Inför Scotch Fez start i Prix d’Amerique 1950 hade Sören hört talas om att det väntade en jobbig uppförsbacke på Vincennes, att den kunde knäcka den bäste. Därför tränades hästen i en brant grusbacke i Bromsten, några stenkast från Solvalla.

Sen tog de tåget till Paris och vann loppet, något som ingen annan svensk klarat av tidigare. Hur svårt kan det vara…?

Själv började jag med trav på allvar

i slutet av sjuttiotalet. Då var Sören Nordin en levande legend på Solvalla och jag kunde följa honom de sista åren i stan, innan han flyttade till USA.

I slutet av Sörens Solvallakarriär var Nordins stall, på gott och ont, en slutstation för utdömda travare. Hästarna som ingen fick stil på hamnade hos ”Gubben”.

Sören var sista chansen

Stig H Johansson hade en treårig son till Tibur som hette Mustard. Han var ganska stark, men det var också i stort sett allt. Några tider kunde inte Stig H få ner honom i. Han var ett hopplöst fall, utan talang, Mustard alltså!

”Skicka hästen till slakt”, sa Johansson och det var nog inte långt borta att ägaren löd hans råd. Men, vad fasen, Sören kunde ju får prova honom först. Sören var sista chansen.

”Mäster” körde ett första jobb, kliade sig i huvudet, balanserade om och körde ut igen. Han kom tillbaka med en häst som kunde springa fort – hur länge som helst, i alla fall när han väl fått upp ångan. Mustard slutade tvåa i Kriteriet (bakom Pamir Brodde), vann Derbyt med 100 meter och därefter åtskilliga storlopp efter kusliga styrkeuppvisningar.

Jag undrar om det funnits en starkare häst?

Och jag vet att ”Papas” ande för evigt kommer att sväva över Solvalla.