Straffades med böter efter segergesten

Tog första V75-segern: ”Hade glömt att korta pisken...”

Lärlingen Max Karlsson tog i lördags sin första seger på V75.

Glädjen visste inga gränser och körspöet flög i vädret.

– Det blev kostsamt för mig men jag var så fruktansvärt glad, berättar segerkusken för Trav365.

Max Karlsson upplevde i lördags sin bästa dag i ett 24-årigt travliv då han efter en fläckfri kuskinsats skrällvann med dryga 58-oddsaren Gitane d'Inverne. Lyckan över mål var total och körspöet rök all världens väg i en spontan segergest. Detta återfanns av banpersonalen och returnerades snabbt, tillsammans med en bot på tusen kronor för användning av otillåten utrustning.

– Det där får jag ta på mig, det var klantigt. Jag hade glömt att korta pisken inför loppet, så det var ju synd att dom hittade den, säger Max med ett skratt till Trav365.

Hans uppsittning tillhörde de allra minst spelade i loppet med drygt en procent. De flesta spelarna tvingades kliva av V75-spelet när hon speedade ner konkurrenterna den sista biten och gav Max hans allra första vinst inom rikstoton. Det fanns dock mycket tur med i bilden med både upprepade omstarter och sen lucka.

– Hon var väldigt vass, het alltså, i både värmning och provstart. Men av någon anledning lugnade hon ner sig ju fler omstarter det blev. Jag trodde på förhand inte på någon större segerchans och körde därefter, på innerspår. Det såg länge mörkt ut men när hästen utvändigt bröt ut i sista sväng uppenbarade sig luckan. Där och då trodde jag på en plats bland de tre men hundra meter från mål visste jag att det skulle gå vägen. Det var både glädje och lättnad när jag passerade mål.

Ville mer än att bara mocka skit

Max arbetar till vardags som hästskötare hos Peter Untersteiner och har sju passhästar till antalet. Trots sin låga ålder har han faktiskt från och till hjälpt till i stallet sedan tolv års ålder, då han i födelsedagspresent önskade sig en dag i ett proffsstall. Mamma åtog sig då uppdraget att ringa runt till allehanda tränare i närområdet och Peter var den som nappade.

– Han var jättetrevlig och visade oss runt. I samband med sportlovet kort därefter var jag tillbaka i stallet men redan efter den första dagen sa jag: "Aldrig mer!". Det handlade mest om att mocka skit. Bara mocka skit, kändes det som. Jag fick knappt borsta hästarna och hade dessutom hoppats få vara med på något vis och köra dem. Två veckor senare gav jag det dock en chans till och efter en tur till Åby, där jag kastades in i hetluften, så var jag fast. Peter berättade senare att det var han så han själv inledde sin karriär inom travet och han ville testa mig.

– Han fick lära sig skottkärran först och gå den hårda vägen. Jag minns den där första dagen hos oss mycket väl. Han klappade lite hästar och fick både körspö och handskar i födelsedagspresent av mig. Precis som Max var jag heller inte något ”travtränarbarn”. Han är plikttrogen och tycker om hästar. Jag såg tyvärr inte segerloppet i lördags live men gladdes oerhört. Det där om böteslappen för att ha kört med en fem centimeter för lång pisk har jag faktiskt glömt att prata med honom om. Upptäckte personalen detta i samband med att de hittat pisken på marken? Ja, det gör ju bara saken ännu roligare och kanske borde han trots allt ha behållit den i handen, fyller Peter skämtsamt i.

Det var dock redan som åttaåring som Max Karlsson blev hästbiten på allvar. Tidigare hade det mest handlat om fotboll i Harplinge Idrottsklubb, där han enligt egen utsago inte höll någon högre klass, men efter att ha fått följa med en vän till familjen ut på hennes gård så skulle allt ändras för alltid.

– Jag har ingen travbakgrund och hade bara hakat på farsan till travbanan någon gång. Mammas väninna hade dock en gård med flera travhästar. Jag fick sitta med i sulkyn bakom en valack under ett rakbanejobb i skogen. Det var inga högre farter eller så men man kände kraften i djuret och jag var fast. Om mamma var nervös? Nej, det tror jag faktiskt inte och har nog aldrig ens frågat.

– Fotbollen kom att dominera mitt liv ett par år efter det innan jag sedermera tappade intresset. Eller, jag slutade väl egentligen för att jag var för dålig!

Snickaren fann kärleken på jobbet

Travet hade istället hamnat i förarsätet och på sin moppe tog han den 45 minuter långa enkelresan till sitt sommarjobb. Livet som hästskötare var dock tufft och det var i regel tidiga mornar.

– Jag gav mig iväg runt fyra på morgonen och det är ett slitsamt yrke. Jag kan inte se mig jobba med detta om tio år men älskar att köra lopp. Förhoppningsvis får fler upp ögonen för mig efter lördagens framgång. En seger som denna ger ringar på vattnet. Jag trivs även med Peter som chef. Han är väldigt rättvis som person och varken gapar eller skriker på sina anställda. Allt förklaras på ett lärorikt sett.

Lärlingen är i grund och botten utbildad snickare och klargör att han inte har några problem med att skruva ihop en IKEA-möbel. När framtiden diskuteras lämnar Max en öppning för att på sikt kombinera ett yrke som snickare, med att träna hästar på amatörbasis.

– Jag pluggade till snickare för att ha något att falla tillbaka mot i vuxen ålder och hade alltid bra betyg i träslöjd.

Den lilla fritid han har tillbringas i gymmet, vid tv-spelet Call Of Duty samt ihop med sambon Elina Persson – som även hon arbetar som hästskötare i stall Untersteiner. Det som började som vänskap utvecklade sig efter gymnasiet till kärlek.

– Först var vi bara vänner men sedan 1,5 år tillbaka är vi ett par. Vad hon såg i mig? Det får du fråga henne om, avslutar Max.